Erfarenheterna och lärdomarna från den stora skogsbranden i Västmanland sensommaren 2014 blir allt tydligare. Crismart vid Försvarshögskolan publicerade nyligen en utvärdering av aktörernas hantering av skogsbranden, med slutsatser som har bredare relevans för svensk krisberedskap. Viktoria Asp vid Crismart skriver här om hur information, frivillighet och – faktiskt – hantering av gåvor utgjorde särskilda utmaningar under och efter branden.
Skogsbranden i Västmanland 2014 ledde till en gigantisk insats. Det svenska krisberedskapssystemet prövades på samtliga nivåer. Staten tog över ledningen av kommunal räddningstjänst, en samverkansstab organiserades, krisledningsnämnder aktiverades, människor och djur evakuerades, Sverige begärde stöd från EU och ett stort antal kommunala, statliga och privata aktörer samt frivilligorganisationer och spontanfrivilliga stöttade insatsen och de 69 räddningstjänster som var på plats.
Engagemang, mod, erfarenhet och personliga kontakter. Det är faktorerna som Crismart i utvärderingen Bara skog som brinner? menar hade störst betydelse för krishanteringen under skogsbranden. Många personer har berättat om enorm stress men också stor känsla av gemenskap när man gick samman och under rådande förutsättningar löste problemen på bästa sätt.
Utvärderingen är gjord ur ett krisberedskapsperspektiv. Förutom att utvärderingen ska hjälpa länsstyrelsen och de drabbade kommunerna att utveckla krisberedskapsförmåga och implementera lärdomar är förhoppningen att rapporten även kan användas för att utveckla hela samhällets krisberedskap. Flera av rekommendationerna berör därför principerna som rör svensk krisberedskap. Några av lärdomarna handlar om information, frivilliga och gåvohantering och det är dessa som är i fokus för denna text.
En kris handlar alltid om information och det är något som löper som en röd tråd i hanteringen av skogsbranden. Informationsspridning är något som ofta kritiseras i samband med kriser just eftersom det är så svårt att lyckas med. Det är en stor utmaning för ansvariga myndigheter och organisationer att få tillgång till information, skapa samstämmighet i vad som är aktuellt och relevant samt att förmedla välbalanserad information till allmänhet och medier utan tvetydighet och i rätt kanaler. Utmaningen förstärks av att informationsbehoven under en kris är omättliga.
Förutsättningarna för informationsspridning försvårades av den enkla anledningen att den tekniska utrustningen och infrastrukturen var bristfällig. Den ringa mobil- och internettäckning som fanns i Ramnäs blev snabbt överbelastad när staben utökades och medieintresset exploderade. Enkla saker som bärbara datorer, smarta mobiltelefoner och skrivare var en bristvara de första dagarna.
Även kanalerna för informationsspridning hade problem. Samtidigt som Norberg stod under evakueringshot kraschade kommunens webbplats. Länsstyrelsens webb gick ner samtidigt som de tog över ansvaret för den kommunala räddningstjänsten. Webbplatsbesökarna var 550 gånger fler än en vanlig dag. Redan innan hade länsstyrelsen tagit på sig informationssamordningsansvar för hela händelsen. När kanalerna inte fungerade påverkade det därför kommunernas möjligheter att förse drabbade personer och allmänheten med information.
Kraschen gjorde att länsstyrelsen gick över till att använda Krisinformation.se som drivs av MSB. Men det tog tid och flera avstämningar innan Krisinformation.se kunde fungera i den nya rollen som huvudkanal för händelsen. Under tiden var det tursamt, minst sagt, att länsstyrelsen hade ett Facebookkonto. Facebooksidan fungerade stabilt trots hög belastning. Eftersom det gjordes omvärldsbevakning i andra kanaler samtidigt som sidan användes för att sprida information och svara på frågor blev det också ett verktyg för att motverka ryktesspridning. Facebook var inte bara en viktig kanal för att kommunicera med allmänheten. Även kommunerna använde länsstyrelsens Facebooksida och menar att den var en av de viktigaste kanalerna för att få nyheter om händelseutvecklingen.
Redan innan branden fanns Länsstyrelsen och tre av de drabbade kommunerna på Facebook, men ambitionsnivån var låg. Att det överhuvudtaget fanns en närvaro på sociala medier innan krisen bedömdes som en nödvändighet eftersom startsträckan annars hade blivit för lång. Drygt 70 procent av Sveriges kommuner har en Facebooksida, enligt en SKL-undersökning från tidigare i år. Om vi ska lyssna på erfarenheterna från de drabbade kommunerna bör den siffran öka.
Det offentligas informationsansvar under kriser handlar inte bara om att berätta om händelseutvecklingen. Minst lika viktigt är att ge rekommendationer kring vilka åtgärder medborgarna bör vidta. Hur kan de skydda sig själva? Hur kan de underlätta samhällets hantering av krisen? Många kriser triggar en stark vilja att bidra hos allmänheten. Vi såg det under skogsbranden och vi ser det under pågående flyktingström. Under skogsbranden anmälde över 700 personer att de ville hjälpa till och tusentals personer var aktiva i Facebookgrupper och samlade in gåvor. Det skänktes mycket mer än vad som behövdes och flera gåvolager fylldes.
Från forskningen är det välkänt att gåvor av allehanda slag, vare sig de kommer från privatpersoner, organisationer eller andra stater lätt blir en belastning eftersom de skänkta sakerna sällan återspeglar behoven som finns på plats. För att undvika en logistisk mardröm måste det offentliga våga kommunicera tydligt kring hur man kan hjälpa insatsen och vilka åtgärder som inte hjälper utan tvärtom hindrar insatsen. För länsstyrelsen och kommunerna var det ett stort arbete att avveckla gåvolagren och många timmar lades ned på att hitta behövande.
Under kriser är många uppgifter och ansvarsområden självskrivna det offentliga. Men en del uppgifter kan med fördel överlåtas åt frivilliga krafter. Det är helt klart att organisationerna, företagen och medborgarna som frivilligt deltog under skogsbranden spelade en mycket viktig roll. De hjälpte till med allt ifrån att skänka en hamburgare till it-stöd, evakuering av djur, ledningsstöd, brandsläckning, tekniskt utrustning och logi och mat till brandmän. Skogsbranden blev därför i hög grad en uppvisning i vilket stöd frivilliga kan ge när människors vilja att bidra kanaliseras till användbara uppgifter.
Viktoria Asp
Analytiker
Crismart, Försvarshögskolan