FOTO: US MARINE CORPS, WIKIMEDIA COMMONS
Analys

Publicerat: 2014-09-04

Strategiska chocker i och bortom Mellanöstern

De destruktiva efterspelen till de arabiska upproren går vidare – med Syrien, Irak och Islamiska staten (IS) som de mest spektakulära exemplen. Krig råder mellan Ukraina och Ryssland, med ett splittrat och delvis handlingsförlamat Europa som bakgrund. Samtidigt verkar USA vara på väg att dras tillbaka in i ett Irak som man trodde att man lämnat. Vad sker med den amerikanska säkerhetspolitiska omorienteringen i detta sammanhang, och hur kan det krisdrabbade Mellanöstern förstås? Michael Sahlin sätter den turbulenta sommaren 2014 i perspektiv.

”Things fall apart” var titeln på en berömd bok av den nigerianske författaren Chinua Achebe, skriven när mycket av den internationella diskursen handlade om kolonialism och avkolonisering. En likartad rubrik kunde sättas på tillståndet i världen just nu – när NATO samlas till sitt kanske historiskt mest utmanande toppmöte, och svenska folket samlas till riksdagsval, för att avgöra vem eller vilka som ska navigera Sverige i kommande års av allt att döma oroliga farvatten.

Det stora bekymret nu, allra mest för ledningen av amerikansk övergripande säkerhetspolitik men också för oss andra, är ju samtidigheten i ett antal allvarliga internationella kriser varav flera som betecknats som strategiska game changers och manifesterar sprickbildningar längs olika dimensioner: USA/NATO (med flera) mot Putins Ryssland om Ukraina, USA/”Väst” mot internationell jihadism, Sunni-Shia inom den islamska sfären (parat med den etniska dimensionen arabiskt mot persiskt), diverse fault lines inom den sunni-islamska sfären – därtill, på en annan nivå, urkonflikten Israel-Palestina, kurdisk mot turkisk nationalism, liksom andra komponenter i Mellanösterns etnisk-religiösa-politiska och ekonomiska kalejdoskop.

USA:s strategiska avsikt var och är att förskjuta fokus mot Ostasien, samtidigt som man står inför den minst sagt grannlaga uppgiften att avsluta krigsinsatsen i Afghanistan, såsom man tidigare avslutade den militärt och moraliskt-politiskt krävande insatsen i Irak. Obama-administrationens handlingsfrihet inskränks dock i trängseln på hemmaplan mellan å ena sidan den utbredda krigströttheten, å andra sidan kritiska röster som i det nu uppstådda läget kräver amerikanskt initiativ och återupprättat amerikansk globalt ledarskap. Den krishantering som tidigare upptog mycket av den internationella agendan – Sahel, Somalia, de båda Sudan – samt kopplingen mellan dessa och det så kallade kriget mot terrorismen, har på intet sätt ut- eller avvecklats på ett sådant sätt att hanteringen sakligt och objektivt är mindre krävande eller kan nedprioriteras.

Även en försiktig framskrivning av detta urval ger vid handen att dagordningen kommer att vara packad och beslutsproblemen mångahanda för president Obama under hans avslutande presidenttid, innan gravitationen från en ny presidentvalskampanj tar över med sin egen dynamik. Detta gäller särskilt om vi lägger till allt som kunde sägas om krispotentialen på det ekonomiska området, med allehanda socio-politiska konsekvenser.

Detta är den stora bilden. Och i den dominerar just nu två game changers, Ukraina och IS, bådadera tillkomna i sådan hast detta år att vi alla tvingats ytterligare revidera det vi nyss höll för sant om den långa siktens samtida kortsiktighet. Och detta särskilt som bådadera inom sitt förlopp och sin dynamik levererat återkommande strategiska game changers, inom ramen för den stora.

NATO-toppmötet handlar som sig bör, närmast per definition, i första hand om alla konsekvensfrågor som nu uppstått med anledning av den ryska aggressionen mot Ukraina. Här finns garanterat svåra beslutsfrågor, i nuvarande ominösa spiral av action-reaction, vars avgörande i hög grad ju berör även svensk säkerhet och svensk säkerhetspolitisk trovärdighet.

Svårighets- och allvarsgraden har till och med föranlett en och annan säkerhetspolitisk skribent att hävda att det nu för västsidan, NATO och EU, endast återstår ett riskfyllt val mellan två var för sig vanskliga alternativa handlingsvägar, om man ska tala klartext: antingen övertyga den ukrainska ledningen att kapitulera inför den ryska övermakten och söka en förment realistisk freds- och samlevnadsöverenskommelse med Kreml, eller riskera öppen militär konfrontation med Ryssland, till öppet och kompromisslöst stöd för den ukrainska självständigheten – och rätten att göra oberoende säkerhetspolitiska vägval.

Mellanting mellan dessa finns knappast, heter det – med all respekt för fortsatta sanktioner och liknande mellanvägar. Samtidigt varnar andra debattörer för att exempel finns, tydligast fallet USA-Japan före Pearl Harbour, på att även ekonomiska sanktioner förvisso kan utlösa desperata reaktioner.

Om allt detta finns mycket att säga, som vi kommer att se dagar, veckor och månader framöver. Men så gäller det, särskilt för USA, också game changern Irak-Syrien-IS, enkannerligen just IS, vars framgångar på marken och taktiska brutalitet fått kalejdoskopet att klicka till rejält.

Jag vill här tillåta mig att pröva två metaforer för att nalkas detta svåra och faktiskt farliga ämne. Den ena den om prydnadsmobilen, den andra just om kalejdoskopet.

Pax osmana, Pax franco-brittanica och Pax Americana – alltså de tre maktstrukturer som i tidigare skeden utgjorde bärande balk och sammanhållande kitt i Västasien (Mellanöstern) – kan beskrivas som prydnadsmobiler där en översta balk bär två underbalkar som i sin tur… och så vidare i ett sammanhängande balanssystem – ungefär som Titos Jugoslavien, ägnat och ämnat att hantera den etnisk-religiösa mosaiken, eller kalejdoskopet. Ta bort den bärande översta balken och mobilen eller säkerhetssystemet faller samman.

Och här finns USA:s svåra dilemma: damned if you do (efter de krävande insatserna, med tveksam framgång, i Irak och Afghanistan), men samtidigt, uppenbarat av senaste händelseutveckling: damned if you don’t – i den utsträckning en amerikansk abdikation (frivillig eller framtvingad) från rollen som bärande balk i den västasiatiska prydnadsmobilen innebär kaotiska etnisk-religiös-politiska förvecklingar längs allehanda sprickbildningar och radikalt ifrågasättande av Sykes-Picots nationsgränser anno 1916. Och som i nuläget: i den utsträckning som bortfallet av amerikansk ledning och närvaro möjliggjort framväxten av ett IS-”kalifat” som sedermera insetts utgöra ett strategiskt hot inte bara mot utsatta grupper i området och intilliggande länder och regimer utan även mot USA och hela västvärlden.

Alltså har USA nu, bara fåtalet år efter avslutningen (under mottot ”aldrig mer”) av den stora operationen, trots allt sett sig nödsakat att återvända militärt till Irak. Återvändandet ännu begränsat, omgivet av en intensiv debatt om vilka militära insatser som räcker till vad, om blott flyginsatser förslår i förhållande till vilken strategiska målsättning (och om inte, vilken art och grad av samverkan med vilka lokala och regionala aktörers markstridskrafter som är en förutsättning för framgång),

Till detta kommer frågan om huruvida IS taktikanpassning gör det – för rimlig framgång – nödvändigt att utvidga luftkrigföringen till den syriska arenan, och om detta i sin tur förutsätter mer eller mindre diskret samverkan med förre fienden Assad. Och, inte minst, om vilken typ av inkluderande samlingsregering i Bagdad (och om hur en sådan skall kunna komma till stånd) som skulle utgöra politisk och militär förutsättning för en mer helhjärtad amerikansk/västlig stödinsats för att möta, hejda och till sist undanröja IS-hotet.

Och IS-faktorn föranleder den andra metaforen, kalejdoskopet: de i avsaknad av bärande struktur lösa glasbitarna (mosaiken av aktörer och sprickbildningar) i instrumentet som skapar nya former (game changers) till följd av även smärre rubbningar eller vridningar på tuben. Kalejdoskopets läge just nu, innan ytterligare vridningar må ske, är som vi sett – senast i utrikesminister Kerrys programartikel i dagarna i bland andra New York Times – en enastående scenförändring till följd av den utbredda insikten om IS-hotets omfattning och potential, allra senast brutaliteten mot folkgrupperna i norra Irak, med förskräckande humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser.

Det må vara sant att IS utvecklats till den största och starkaste terrorgruppering som världen hittills skådat, men det är också sant att den nu har gett upphov till en diplomatisk motståndsmobilisering utan like, med allehanda före detta fiender eller politiska motståndare – irakisk, kurdisk och turkmensk shia, Iran, Irak, Assads Syrien, Hezbollah, ”moderata” Sunni-länder (Turkiet, Saudi, med flera). Till dessa motståndare kan också Ryssland och Kina, därtill USA och EU – en väldig potentiell koalition som Kerry och USA nu söker samordna till enhetlig aktör, med viljan att bli av med IS-hotet som gemensam nämnare, alla meningsskiljaktligheter i övrigt till trots.

Konsekvenserna av denna anti-IS-mobilisering av så disparata grupper och krafter för den vidare geo-politiska utvecklingen i regionen får vi se efterhand, när kalejdoskopet vridits några snäpp till. Men redan nu skymtar faktiskt utrymme för FN:s säkerhetsråd att agera i denna sak, till skillnad från den blockering som hittills hindrat ingripande i Syrien. Och redan nu skymtar paradoxen att regimen Assad (möjligtvis nästa mål för ett från Irak undanträngt IS, om det går därhän) ser sig i praktiken hamna på samma sida som USA och dess allierade, detta som resultat av den breda internationella koalitionens prioritering av IS-hotet.

USA och andra aktörer talar nu därför om behovet av klok sequencing – med svenska ordspråk ”en sak i taget” och kanske ”man tager vad man haver”. Med detta avses alltså behovet av en genomtänkt strategi där man först tar sig an IS-hotet och först därefter fokuserar och prioriterar alla andra brinnande frågor, som Iraks nationella sammanhållning, kurdiska KRG:s nationella strävanden, stärkande av det icke-jihadistiska motståndet mot Assad i Syrien, den iranska nukleära frågan – måhända också nya tag i Israel-Palestina-frågan och andra konflikter.

Detta förefaller klokt och rimligt, men – givet den hopramlade mobilen och kalejdoskopets fortsatta vridning – förmodligen lättare sagt än gjort. Risken kvarstår tills vidare, i varje fall i den västasiatiska regionen, att Chinua Achebes rubrik ”Things fall apart” är relevant och adekvat.

Michael Sahlin
Fil. dr., ambassadör

Relaterat material