Den svenska krisberedskapsförmågan har prövats de senaste åren. En slutsats från de större händelser som inträffat, samt från den senaste tidens omvärldsutveckling, är att det nationella och internationella inte går att separera samt att krisberedskap, försvars-och säkerhetspolitik är mer sammanlänkat än det någonsin har varit. Frågan som behöver ställas är om de senaste årens händelser visat att vi har en robust beredskap – och framför allt: hur bör vi möta nya utmaningar i ett förändrat omvärldsläge? Folk och Försvars Minou Sadeghpour och Försvarshögskolans Lars Hedström diskuterar utmaningarna för det svenska krisberedskapssystemet och hur vi bör möta dem.
Den senaste i raden av större händelser som har påverkat svensk krisberedskap är skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Räddningsinsatsen prövade både den nationella krishanteringsnivån och Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) stödjande och samordnande roll. Efter branden ifrågasattes i vanlig ordning krishanteringssystemet och dess effektivitet, vilket i vårt tycke är en sund reaktion, som krävs för att nå utveckling och förbättring.
Frågan vi ställer oss är om vi generellt är dåliga på att lära av erfarenheter, implementera och utveckla, eller om vi behöver ifrågasätta principerna för svensk krisberedskap på systemnivå? Ett alternativt perspektiv skulle vara att systemet som sådant inte behöver förändras men att det behövs mer utveckling, utbildning och övning, samt att Sverige måste förändra sin syn på vad en kris är och hur vi ska stärka vår förmåga att hantera samhällsstörningar. Tillkommer gör frågan om hur svensk krisberedskap ska jacka in i den rådande säkerhetspolitiska utvecklingen.
Vid regeringsskiftet 2014 annonserade den nya regeringen att en inrikesminister med placering i Justitiedepartementet skulle ansvara för samhällets krisberedskap (som tidigare hanterats i Försvarsdepartementet). Centrala myndigheter som MSB, Kustbevakningen och Polismyndigheten samt Regeringskansliets interna samordningsfunktion kansliet för krishantering (som under förra mandatperioden sorterade direkt under statsministern och Statsrådsberedningen) flyttades till inrikesministerns portfölj.
En sådan centralisering av myndigheter och funktioner relaterade till krisberedskapen och civila förmågor ger förutsättningar för en effektivare dialog, styrning och inriktning. Ytterligare fördelar kan på sikt vara ett underlättande av samordningen av viktiga myndigheter inom krisberedskap och civilt försvar i ljuset av nya hotbilder. Än så länge är det dock för tidigt att säga om så blir fallet eller inte och i nuläget är det fortsatt tydligt att utmaningarna för den svenska krisberedskapen är många.
Inrikesministern gästade under våren Folk och Försvar för att diskutera svensk krisberedskap och förmåga. Vid seminariet nämnde inrikesministern särskilt att långa och utdragna kriser skulle vara påfrestande för Sverige i dagsläget och att alla komponenter är relevanta för att bygga och bibehålla ett robust system – en tydlig indikation på var vi bör prioritera och samordna arbetet bättre.
Mångfacetterade hotbilder, ett samhälle i ständig förändring och en återupptagen planering av civilt försvar är några exempel på utmaningar Sverige har att hantera i närtid. Ett civilt försvar som bygger på att den fredstida krisberedskapen ska ”matcha” Sveriges satsningar på det militära försvaret innebär i förlängningen att det svenska krisberedskapssystemet och dess aktörer ska verka på ”okänd mark”, i en ”gråzon” mellan fred och krig, med en stark koppling och integration av nationellt och internationellt – onekligen en utmaning. På Försvarshögskolan pågår för närvarande ett omfattande utvecklingsarbete med fokus på att definiera vilka utmaningar och krav gråzonen ställer, både på det civila och på det militära.
På Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen i år belyste MSB:s generaldirektör Helena Lindberg utmaningarna relaterade till planeringen av höjd beredskap. MSB har ett viktigt samordnande uppdrag i arbetet. En gemensam militär och civil planering har inte bedrivits av civila aktörer på femton år vilket har resulterat i att mycket kunskap har gått förlorad och att det finns få särskilda civila totalförsvarsresurser kvar. Här finns också ett kunskapsglapp vi måste återhämta och anpassa till ett civilt försvar för en ny tid.
Robust beredskap och framtiden.
Samhällets förmåga att stå emot och hantera kriser oavsett fred eller krigstid bör kontinuerligt utvecklas, parallellt med att nya hotbilder och utmaningar tillkommer. Regeringen har uttryckt en avsikt att ta fram en nationell säkerhetsstrategi som ett led i att förtydliga arbetet med frågorna. En sådan skulle i mångt och mycket utgöra en grundplatta och en självklar vägledning i samtliga aspekter relaterade till det svenska krisberedskapssystemet.
För att möta framtiden och tillse att alla samhällsaktörer är aktiva i utformningen av den är det också relevant att reflektera över hur vi folkförankrar vikten av samhällets förmåga att stå emot omfattande kriser och samhällsstörningar. Här bär alla verksamma aktörer i systemet ett ansvar för att väcka debatten. Krisberedskapsförmåga är ett allmänintresse och det är upp till oss som arbetar med frågorna att på bästa sätt bidra till utbildning, diskussion och att stärka allmänhetens möjlighet att följa debatten (IHT och Folk och Försvar är två exempel på aktörer som har ett stort ansvar för utbildning på området).
Framförallt bör vi ställa oss frågan: vad är visionen för svensk krisberedskapsförmåga idag, vad bör den vara under kommande år, och hur tillser vi att debatten inte fastnar i en klassisk diskussion om en krympande pengapåse istället för en om målbild och prioriteringar? En större samordning av samhällets samlade resurser och en bättre aktiv förmåga är en nyckel till att möta de utmaningar som står framför oss.
I nästa vecka samlas många av oss på Gotland för den årliga Almedalsveckan, där många relevanta frågor kopplade till civila och militära förmågor kommer att diskuteras. Gotland är i sin tur är högaktuellt i diskussionen kring försvaret av Sverige och svensk krisberedskapsförmåga. Den civila beredskapen på ön måste precis som den militära stärkas och därför även diskuteras. Vi tror att nyckeln till att möta framtida utmaningar oavsett förutsättningar är att våga prioritera, både mellan geografiska områden och mellan olika förmågor – inte bara när det gäller Gotland, utan för hela landet.
Ett sådant arbete kräver vägledning – en vägledning vi förhoppningsvis finner i den nationella säkerhetsstrategi som vi med stort intresse ser fram emot att ta del. Vi hoppas att den kommer att skapa tydliga och konkreta förutsättningar för inriktning, styrning och vägledning av det fortsatta arbetet. Basplattan för svensk krisberedskap finns på plats men det vi behöver är ett pragmatiskt och anpassningsbart system som bygger på en gemensam vision för hela samhället. En sådan vision kräver framåtanda, kraft och vilja – når vi dit bygger vi motståndskraft.
Minou Sadeghpour är programansvarig vid Folk och Försvar
Lars Hedström är chef för Institutet för högre totalförsvarsutbildning (IHT) vid Försvarshögskolan