Krisberedskapsveckan, den årligt återkommande kampanjen som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap driver för att öka krisberedskapen hos befolkningen, har i år en ovanlig prägel. Anledningen är förstås att kampanjen sker under en pågående samhällskris. Det förmodligen mest kända kampanjmaterialet, broschyren Om krisen eller kriget kommer från 2018, uppmuntrade hela befolkningen att stärka sin hemberedskap. Covid-19-pandemin är ett första skarpt test av hur väl vi tog till oss av de budskap som broschyren innehåller.
Anekdoter om en sinande tillgång på toapapper i krisens inledande skede kan i bästa fall ge en liten indikation på individers beredskap inför den här pandemin. Mer sannolikt är dock att dessa historier snarare speglar en initial storm i ett vattenglas, men i kombination med mer evidensbaserade studier av privatpersoners reaktion på Om krisen eller kriget kommer visar de på en oroande syn på kriser bland stora delar av befolkningen. Efter årets pandemi så kommer den inställningen sannolikt att förändras.
Enkätfabriken genomförde i början av 2019 en undersökning av effekterna av broschyren på uppdrag av MSB. I den rapport som följde på undersökningen finns flera glädjande besked – till exempel att 95% av de tillfrågade tagit del av innehållet i någon mån, och att broschyren lett till att nästan två tredjedelar av de tillfrågade har reflekterat över sin egen beredskap. Att broschyren gjort nytta råder det därmed inte någon större tvekan om.
Rapporten visar däremot inte på en helt igenom positiv bild av svenskarnas beredskap. En knapp tredjedel av de tillfrågade har, eller tror sig ha, slängt broschyren. Bara lite drygt en femtedel har faktiskt stärkt sin hemberedskap under tiden som passerat mellan att den skickades ut och att undersökningen genomfördes. Av de som inte stärkt sin hemberedskap uppger cirka en tredjedel att det inte blivit av, men att man har planer på att göra det framöver. Om det är sannolikt eller ej förtäljer inte de här resultaten. Lika många anser att risken för kris och krig är ”ytterst liten” och att de därför inte stärkt sin beredskap, och 32% har inte känt att det varit prioriterat (de tillfrågade kunde ange fler än ett svar på frågan).
58% av de som inte stärkt sin hemberedskap efter att ha fått broschyren anger att en tilltagande oro för framtida samhällskriser skulle få dem att agera för att stärka hemberedskapen, och 44% anger att en inträffad samhällskris skulle få dem att stärka hemberedskapen (även här kunde de tillfrågade ange fler än ett svar på den frågan). Båda dessa omständigheter föreligger i dagsläget, och det torde nu vara få som kan hävda att hemberedskap inför en pandemi eller en annan kris är något som kan skjutas upp eller att risken för en samhällskris är så liten att man inte behöver göra något.
Till saken hör att samhällskriser per definition är svåra både att hantera och att förbereda sig inför – och gör man ingenting för att vara beredd så kan man råka illa ut själv. I än värre fall kan ens egna behov komma att behöva tillgodoses av en redan hårt belastad offentlig sektor som i första hand behöver se till dem som är i allra störst nöd. En verklighetsförankrad insikt i att kriser förekommer och att de kan ha stor påverkan på det egna livet är en grundförutsättning för en god beredskap på individnivå. Covid-19 har redan inneburit en tragedi för tusentals människor – men om man ska hitta någon ljuspunkt så kommer den här dyrköpta insikten förhoppningsvis innebära att vi är bättre förberedda nästa gång krisen kommer.
Daniel Kjellén
Programansvarig