Andra dagen på Rikskonferensen avslutades med starka skildringar från krigets Syrien. Generaldirektören för Internationella Rödakorskommittén, Yves Daccord, gav en klar och mycket dyster lägesbeskrivning: miljoner flyktingar, attacker på de få sjukhus som finns, stora risker i grannländerna – och en konflikt som beräknas kunna pågå i ytterligare fem-tio år.

Detta blev en skarp påminnelse om den omvärld vi har att förhålla oss till när vi diskuterar Sveriges framtida säkerhets- och försvarspolitik på årets Rikskonferens. En tydlig tendens under dagarna innan konferensens öppnande hade ju varit omorienteringen till den nationella dimensionen i försvarspolitiken, där ett flertal partier hade antytt att nya prioriteringar skulle ske. Detta blev också tydligt i flera anföranden på konferensen. Jan Björklund och Jonas Sjöstedt var i sina intensiva meningsutbyten inte överens om mycket – utom just behovet av tydligare satsning på försvaret i och av Sverige. Även Göran Hägglund gick tydligt på denna linje, och talade om relativt omfattande försvarssatsningar i ett mer oroligt omvärldsläge.

Åsa Romson medverkade på Rikskonferensen för första gången, och lade stort fokus på Miljöpartiets nya förslag om en civil fredskår i EU-regi som ska arbeta med förebyggande konflikthantering. Även Fredrik Reinfeldt, och i synnerhet Stefan Löfven, ägnade mycket uppmärksamhet åt omvärldsläget och vilka globala trender som påverkar svensk säkerhet. Detta gav viss insikt i hur de två stora partierna ser på Sveriges roll i världen.

Mediebevakningen av dessa tal och utspel inriktar sig i stor utsträckning på hur mycket pengar partierna vill lägga på försvaret. Här finns splittring både inom alliansregeringen och bland de rödgröna partierna. En kanske mer betydelsefull skiljelinje, som till exempel tas upp av utrikesminister Carl Bildt i ett blogginlägg idag, är frågan om grundläggande perspektiv på försvar och säkerhet: inifrån och ut eller utifrån och in. Detta eventuella skifte – från Balkan och Afghanistan till Stockholm och Gotland – har också problematiserats av Annika Nordgren Christensen under konferensen. Frågan om perspektiv och utgångspunkt blandas ofta ihop med frågan om insatsorganisationens utformning, vilket ibland kan göra diskussionen mer rörig än nödvändigt. Eftersom vägvalet fortfarande inte tycks vara helt avgjort är det värdefullt att flera talare på Rikskonferensen lyfter blicken från försvarsanslaget och talar om mer grundläggande säkerhetspolitiska prioriteringar.

Ett konkret utfall av årets Rikskonferens är onekligen mer fokus på länken mellan Sverige och Finland. Republiken Finlands president höll ett mycket uppskattat anförande, där han redogjorde för den finska synen på omvärlden, säkerhetspolitiken och försvaret. Det klargjordes från både svensk och finsk sida att Nato-frågan ska hanteras gemensamt, och att medlemskap inte är aktuellt inom de närmaste åren. Rikskonferensens sista dag började så med att Sveriges försvarsminister Karin Enström och Finlands försvarsminister Carl Haglund tillkännagav ett fördjupat försvarssamarbete mellan de två länderna. Detta är möjligen en logisk konsekvens av flera problem inom det bredare nordiska försvarssamarbetet – till exempel inom materielanskaffning och luftövervakning – men också av en relativt samstämmig syn på omvärlden, trots skillnaderna i konkret försvarspolitik.

En tydlig utveckling i diskussionen om svensk försvarspolitik och militära förmågor är att den regelbundet återkommande frågan om försvaret har tillräckligt med pengar nu allt oftare specificeras: står de pengar som läggs på området i proportion till de uppgifter riksdag och regering har givit försvaret? Diskussionen om ett glapp mellan uppgifter och resurser är inte ny, men den aktualiserades igen av Riksrevisionens rapport om Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser, som presenterades i december. Slutsatserna därifrån, som inte är alltigenom positiva, har tagits upp flitigt under Rikskonferensen.

En annan avgörande fråga som återkommer under Rikskonferensen är givetvis vad vi egentligen menar när vi talar om säkerhet. Diskussionerna rör sig från globala säkerhetspolitiska trender till enskilda individers upplevelse av trygghet och säkerhet i vardagen. När det gäller frågan om hur människor i Sverige idag ser på dessa frågor finns mycket information att hämta i undersökningen Opinioner 2013 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, samt i Nationella trygghetsundersökningen från Brottsförebyggande rådet. Båda dessa presenterades under årets Rikskonferens, och diskuterades flitigt.

Grundläggande säkerhetspolitiska val påverkar åsikter om konkreta politiska prioriteringar – från implementeringen av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, till det svenska försvarets behov av långräckviddigt luftvärn. Många av dessa frågor ställs på sin spets under konferensens sista dag, då bland annat försvarsministern, överbefälhavaren och Försvarsberedningens ordförande talar. Diskussionen om samhällets och människors säkerhet, försvar och beredskap är intensiv.

Johan Larnefeldt

Dela