I skuggan av de mer bevakade krigen i Mellanöstern fortsätter kriserna i Sudan och Sydsudan. Oförmågan hos parterna och det internationella samfundet att lösa konflikterna bidrar till ett omfattande mänskligt lidande, och väcker frågor om FN:s och Afrikanska unionens trovärdighet som fredsskapande aktörer. Michael Sahlin ger en lägesbild.

Det är inte bara det att senare år tillfört alla dessa nya konflikter – tillika humanitära katastrofer – som Ukraina, Libyen, Syrien och Irak, alltså konflikter som krävt världssamfundets olika aktörers fulla uppmärksamhet. Det tycks också vara så att världssamfundet, oavsett konkurrensläget, börjar tappa tron på att konflikterna mellan respektive inom de båda Sudan, också de med gravallvarliga humanitära konsekvenser, någonsin ska gå att lösa. Uppväxande generationer i båda Sudan, men numera särskilt Sydsudan, har med kortvariga uppehåll inte upplevt annat än brutaliserande inbördeskrig.

Tendensen till uppgivenhet, i frustration efter alla misslyckade försök att skapa fred och stabilitet, märks på olika plan och sätt. Ett är pågående förhandlingar om en exit strategy för den så kallade hybridmissionen (FN/AU) UNAMID i Darfur – Darfur som för ett decennium sedan stod i centrum för det internationella fredsskaparintresset. Det tycks numera vara en etablerad sanning i FN- och liknande korridorer att UNAMID-missionen varit ett nettomisslyckande; ännu efter ett decennium av krampaktiga försök att genomdriva fred och skydda den hårt prövade civilbefolkningen skymtar inga framsteg, snarare tvärtom. Att det numera talas så utomordentligt lite om Darfur beror alltså inte på att UNAMID gjort nytta, utan snarare på att världen inte vill se eländet.

Ett annat mått på internationell uppgivenhet är signaler från Internationella Brottsdomstolen ICC av innebörd att man nu, i brist på framgång och stöd, lägger viktiga fall på hyllan, däribland de kontroversiella och viktiga åtalen mot Sudans president Bashir (som i vår siktar mot ytterligare omval och därmed förlängd de facto-immunitet) och hans närmast medansvariga för massakrerna i just Darfur. I stor frustration konstaterar världssamfundet därtill att lågintensivkonflikterna ibland annat Södra Kordofan och Blue Nile i gränstrakterna mot den nya grannstaten i söder, Sydsudan, oavbrutet fortgår och att de olösta konfliktfrågorna mellan Sudan och Sydsudan (bland annat om det omstridda och explosiva Abyei-området) förblir just olösta och därmed utgör potential för återuppblossande strider.

Och så har vi Sydsudan-frågan, och all internationell prestige som knutits till det vågade experimentet att söka lösa den största och mest utdragna av Sudans alla konflikter genom delning, och allt stöd som den nya regimen i världens yngsta stat kunnat åtnjuta. Nyligen gick ytterligare ett av ett antal fredsförhandlingsförsök i Addis, och i regi av den regionala organisationen IGAD med stöd av FN:s och Afrikanska Unionens säkerhetsråd i stöpet. Parterna kunde inte övertalas, eller tvingas, att gå med på och underteckna det omfattande fredsfördrag som IGAD-medlarna arbetat med i mer än ett halvår. Alltså fortsätter, om än just nu på viss sparlåga, det förödande inbördeskrig som inleddes i mitten av december 2013 och som efter nu ca 15 månaders krig kostat det nya landet uppskattningsvis kanske 50-60 000 människoliv och upp emot 2 miljoner människor på flykt, internt respektive till grannländer, förutom hungersnöd och andra humanitära umbäranden.

För FN-missionen i Sydsudan, UNMISS, har konsekvensen av fortsatta strider och resulterande misstro och fruktan, ofta etniskt grundad, bland annat blivit att i storleksordningen 100 000 människor fortfarande, efter alla dessa månader av stridigheter och fredsförhandlingar, finns kvar i de UNMISS-bevakade skyddsläger som upprättades i samband med spontanflykten i krigets början. En betydande del av det ansträngda UNMISS totala resurser (ca 12 000 militär och polis) måste alltså fortsatt ägnas humanitära konsekvenser av konfliktparternas ovilja och oförmåga att ta seriösa steg mot fred. Fortsatt konstateras att världssamfundets olika aktörer saknar vilja och förmåga att engagera sig i en rejäl, tillräcklig satsning på militära fredsskapande/fredsbevarande resurser som skulle stå i rimlig proportion mot vad som skulle krävas för att framtvinga fred. Redan den mer passiva uppgiften att föda och skydda flyktingar som tagit sin tillflykt till FN-baserna tycks snarast överväldigande.

Nu liksom flera gånger tidigare våndas världssamfundet över dilemmat med sanktioner – att hota med sanktioner inför stipulerade deadlines för förhandlingarna, att därvid finna att parterna likväl inte vill eller förmår komma till avslut, och att befara att faktiskt genomförda bestraffningssanktioner bidrar till att göra freden än mer avlägsen. Nu liksom tidigare konstateras att allt tal om att ”Detta-är-sista-försöket” återigen  måste revideras, efter ett nytt i raden av misslyckanden. Därtill visar ju erfarenheten att även om man skulle lyckas tvinga parterna (i detta fall Kiir och Machar) att underteckna ett avtal så är avtalets faktiska respekterande och genomförande en helt annan sak, en helt öppen fråga, bland annat eftersom ingen längre riktigt vet vem som faktiskt åtlyder vem. Den pågående konflikten skapar ständigt nya rebellgrupper, ständigt nya avhopp och omallianser.

Alltså talas redan i IGAD-kretsar om att trots allt göra ytterligare ett förhandlingsförsök, i april, och nu med en annan inriktning. Frågan är vilken. Det mesta har prövats, inklusive idéer om att med internationellt maktspråk (oklart hur) föra båda parters ledande personer åt sidan och administrera en övergångsregim genom inhemskt och internationellt rekryterade opartiska experter.

Att under pågående konflikt förmå asymmetriska parter, en vald och (i varje fall tidigare) internationellt erkänd och stödd regering versus en rebellgruppering med oklara konturer men med stora ambitioner att legitimeras som likvärdig part, att enas om alla parametrar i en politiskt omfattande fredsöverenskommelse, inklusive bestämmelser om maktdelning och transitionsregering, är inte lätt, särskilt som ett annat klassiskt fredsskapardilemma gärna lägger en våt filt över ledarnas fredsvilja: frågan om ansvarsutkrävandet för krigets alla illdåd, ack så svåra att opartiskt fastställa, men ack så viktiga att lägga till grund i ett avtal för varaktig fred. Att förena fredens krav, det som krävs för att få slut på striderna och därmed bana väg för nödvändiga humanitära insatser, med nödvändigheten av ansvarsutkrävande och likaledes nödvändigheten av försoning är som sagt ett klassiskt fredsskapardilemma, utan enkelt och säkert svar.

Så frågan är nu om FN (med flera) börjar ge upp fallet Sudan/Sydsudan, efter dessa decennier av resurskrävande ansträngningar, bland annat genom flera av FN:s största fredsbevarande missioner, UNAMID, UNMIS, UNMISS, UNIFSA (i Abyei) under många år till stora kostnader, förutom alla insatser av alla andra organ inom FN-familjen, och alla insatser av regionala organ och nationella statliga och icke-statliga aktörer. Utan att egentliga fredseffekter kunnat inregistreras, även om allt givetvis kanske hade kunnat vara än värre om inte dessa insatser gjorts. Även en flyktig inblick i aktuell förhandlingsmateria indikerar dock att parterna i Sydsudan står mycket, mycket långt ifrån varandra.

Med tanke på det enorma, prejudicerande misslyckande det skulle vara för FN som ledande fredsbevarande instans i världen om man skulle se sig nödsakad att ”ge upp” Sudan/Sydsudan – och för AU som afrikansk aspirerande motpart, och för USA och Västvärlden som investerat mycket prestige och stora resurser i projektet Sudans delning och Sydsudans ömtåliga födslovåndor – så handlar det här kanske ändå om tankar om det otänkbara. Det internationella institutionella egenintresset lär måhända fortfarande ha kraft att hålla tillbaka pessimismens och defaitismens drivkrafter. Förändring, i praktik, teori och doktrin, krävs uppenbart, men ingen tycks veta riktigt vad och hur.

Men just nu ser det tungt ut, även om man bortser från allt annat krishanteringsbehov världen runt. Bäva månde alla hårt drabbade sudaneser och sydsudaneser.

Michael Sahlin