Denna artikel är skriven av Sakari Teerikoski, alumn från Folk och Försvars spetsutbildning Försvars- och säkerhetsakademin 2019 och f.d. förbundsordförande för Utrikespolitiska Förbundet Sverige, en av Folk och Försvars medlemsorganisationer. Artikeln är en del av en artikelserie där alumner från Försvars- och säkerhetsakademin skriver om olika konflikter i vår omvärld, med syfte att öka kunskapen om internationell fred och säkerhet.
Moçambique är ett land som sällan syns i svensk media än i sammanhang med katastrofrubriker. Landet skapar ofta klimatrelaterade nyhetsrubriker om översvämningar och skogsbränder, och figurerar som bekant på topp 10-listan av världens fattigaste länder (i nuläget på plats 6 enligt en ny publikation av Global Finance). Moçambique är också sedan några år tillbaka skådeplats för ett blodigt inbördeskrig, där statliga styrkor utmanas av jihadistgruppen Ansar al-Sunnah (även känd som Ahlu al-Sunna wal Jama’a och al-Shabaab). Gruppen har deklarerat sig tillhöra Islamiska Staten (IS) och strävar efter att med våld som medel gripa makten i landets nordliga delar och där införa ett styre grundat på Sharialagarna. Men vilka är dessa militanter och hur kommer det sig att en jihadistisk terroristgrupp är på frammarsch just i denna del av världen? Vilken plats intar konflikten i ett vidare internationellt sammanhang?
Ett sydöstafrikanskt IS
Ansar al-Sunnah har rötterna i provinsen Cabo Delgado som är Moçambiques nordligaste provins, belägen vid kusten, och en av två provinser i landet med muslimsk majoritetsbefolkning. Gruppen började som en religiös inriktning som avvek från det religiösa livets “mainstream” i regionen, men som med tiden utvecklades till en militant jihadiströrelse som framför allt har attraherat radikaliserade unga män. I det fattiga landet Moçambique är Cabo Delgado en av de fattigaste provinserna. Radikaliseringen av provinsens ungdomar har att göra med bristen på positiva framtidsutsikter som det ekonomiska läget som missgynnad landsdel gjort gällande. Situationen är en politisk skapelse. Cabo Delgado är i själva verket rikt på naturresurser som utvinns flitigt, men vinsterna från resursutvinningen kommer inte lokalbefolkningen till dels i tillräckliga mängder. Regionen är exempelvis rik på rubiner, men utvinningen av dessa överskuggas av korruption. Detta skapar frustration hos den lokala befolkningen, särskilt ungdomar. Läget är en grogrund för extremism. Situationen försvåras ytterligare av den låga utbildningsnivån i Cabo Delgado – endast ca hälften av provinsens invånare är läskunniga – vilket gör regionens ungdomar än mer mottagliga för radikalism.
En ytterligare viktig parameter i regionens instabilitet är ett fynd av rikliga mängder naturgas i Cabo Delgados kustområden som gjordes i början av det förra decenniet. Fyndet har dragit till sig de globala energijättarnas uppmärksamhet. Den franska energijätten Total har investerat miljardbelopp i att bygga upp anläggningar som förväntas kunna börja utvinna naturgas från regionen år 2024. Eftersom utbildningsnivån som nämnt är låg i Cabo Delgado är det dock oklart hur många arbetstillfällen som kommer lokalbefolkningen till dels av investeringen. Det som däremot står klart är att hundratals människor fått lämna sina hem då dessa röjts undan bygget av Totals anläggningar – med otillräcklig kompensation. Anläggningsbygget innebär också en reduktion i tillgängliga odlingsmarker och fiskevatten, vilket är ett hårt slag i en region som redan kämpar mot brist på mat som resultat av naturkatastrofer.
År 2017 inledde gruppen sin militanta verksamhet. De slog först till mot mindre mål, men gruppens självförtroende tilltog och år 2020 angreps både militära mål och strategiskt viktiga städer. År 2019 utropade sig gruppen vara en del av IS, vars stil gruppen har anammat bl.a. genom nedbrända byar, halshuggningar av civila och kidnappningar av kvinnor och barn. Rörelsens angrepp mot militära mål som tillhör regeringstrupperna har tvingat dessa på reträtt. Gruppen har också odlat kaos i de storstäder de tagit kontroll över, genom att exempelvis förstöra centrala administrativa byggnader och banker. Hur exakt kopplingarna till IS ser ut bakom kulisserna är dock höljt i dunkel, och gruppen har också rapporterats bete sig på sätt som avviker från typisk IS-verksamhet. Bland annat har det rapporterats om att jihadisterna ska ha förstört banker och delat ut pengar till folk på gatan.
Rörelsen har också spritt sig över gränsen till grannlandet Tanzania och risken finns att Ansar al-Sunnah kan utvecklas till ett regionalt säkerhetshot på samma sätt som den besläktade gruppen Boko Haram som föddes i Nigeria och spred sig i Väst- och Centralafrika. I nuläget har över en halv miljon människor flytt sina hem undan attackerna från Ansar al-Sunnah. Tusentals har dödats.
Internationell hjälp – ett nytt hopp
Konflikten i Cabo Delgado har även blivit en parameter i det politiska relationsbygget mellan EU och Afrika – ett av den sittande EU-kommissionens stora utrikespolitiska prioriteringar. I september 2020 bad Moçambique EU om hjälp för att kväsa det militanta upproret. Trots att det internationella samfundet, däribland Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor, höjt varningsflaggorna för konfliktens svåra eskalering redan tidigare, var det efter en specifik händelse i mars detta år som den internationella hjälpen till Moçambique verkligen tog fart. Då intog Ansar al-Sunnah staden Palma, där Total har sin naturgasanläggning. Händelsen fick Total att överge arbetsplatserna i Cabo Delgado. Händelsen fick stor internationell uppmärksamhet.
Vid tidpunkten för jihadisternas angrepp mot Palma innehade Portugal det roterande ordförandeskapet i EU. Portugal, som även är Moçambiques tidigare kolonialmakt och redan tagit ett försprång i att planera en stödinsats till Moçambique på egen hand, påskyndade processen att ta fram ett förslag för en europeisk stödinsats. Förslaget fann ministerrådets godkännande på sommaren. I november inleddes därmed en utbildningsfokuserad insats med ett manskap på 1100 europeisk militär personal i Moçambique.
USA har likaså skickat specialiststyrkor till Moçambique i utbildningssyfte. Hjälpstyrkor från grannländerna och Rwanda anlände redan tidigare i år, och har sedan dess tagit del i stridigheterna mot Ansar al-Sunnah. Särskilt trupperna från Rwanda har under hösten gjort detta med framgång. De har återerövrat strategiskt viktiga orter såsom hamnstaden Mocimboa da Praia från jihadisternas grepp. Palma återtogs av regeringsstyrkor redan i april.
EU:s insats i Moçambique ska pågå i två års tid. Dess mandat ska inte gå ut på att aktivt delta i strid mot jihadisterna, men däremot att utbilda regeringsstyrkor för såväl stridssituationer som terrorbekämpning. Insatsen ska även utbilda regeringsstyrkorna i hantering av konflikten på sätt som är förenliga med de mänskliga rättigheterna. På denna sistnämnda punkt har regeringsstyrkorna dessvärre ingen ren meritlista. Human Rights Watch har rapporterat om våld mot civila, godtyckliga arresteringar och avrättningar utan riktig rättslig grund, vilket tyder på en paranoid hållning gentemot delar av lokalbefolkningen i Cabo Delgado. Givetvis kan EU inte stödja verksamhet som bryter mot de mänskliga rättigheterna. De folkrättsliga inslagen i utbildningen är därför av lika central betydelse som de stridsförberedande. I den europeiska insatsen deltar soldater från Portugal, Spanien, Belgien, Finland, Estland, Litauen, Grekland, Rumänien, Italien och Österrike, samt en fransk operationell befälhavare. Insatsens budget uppgår till 15 miljoner euro.
Moçambiques regering har kritiserats för att ha tagit alltför lång tid på sig att välkomna internationell hjälp till att kväsa konflikten. Istället för att i ett tidigt skede be om hjälp för att få slut på den islamistiska revolten, insisterade regeringen i Maputo länge på att våldet i Cabo Delgado var att betrakta som ”enbart” kriminell verksamhet och därmed en helt intern angelägenhet. Denna hållning gick i kras när Ansar al-Sunnah förklarade sig tillhöra IS och konflikten således blev en del av den globala kampen mot terrorn, åtminstone i västvärldens ögon. Regeringen påstås också ha förvägrat journalister, forskare och humanitära arbetsinsatser tillgång till konfliktdrabbade områden, vilket länge påverkade tillgången till information om konflikten i Cabo Delgado negativt. När regeringen till slut valde att inkalla utländsk hjälp var det privata militära grupperingar som landet vände sig till, nämligen ryska Wagner Group och sydafrikanska Dyck Advisory Group. Begäran om EU-hjälp fick som nämnt vänta ända till hösten 2020.
Att det tog EU hela 15 månader att få till stånd en stödinsats i Moçambique efter det att landet skickat sin begäran om hjälp kan tyckas vara ett långsamt agerande med tanke på att EU vill framstå som en stark och relevant geopolitisk spelare, speciellt då konflikten redan fångat Europaparlamentets uppmärksamhet innan begäran om hjälp kom. Möjligtvis skulle processen ha tagit ännu längre tid om inte Portugals regering visat aktivt ledarskap i frågan inom ramen för sitt EU-ordförandeskap. Detta förminskar inte stödinsatsens betydelse, men det är tänkvärt för oss europeiska väljare om ambitionerna måhända bör vara en snabbare förmåga att reagera i eventuella framtida liknande situationer.
Lång tid kvar till en slutlig lösning
Höstens framgångar till trots har konflikten i Cabo Delgado bedömts bli svår och långvarigt. Även om ett militärt avgörande skulle vara närstående kommer såren från konflikten att bestå en lång tid framöver. Den europeiska hjälpinsatsen kommer således att ha en relevant roll att spela.
I skrivande stund är det svårt att avgöra vilken riktning konflikten i Cabo Delgado ska ta under det kommande året. Regeringssidans framgångar efter den utländska hjälpens ankomst har gjort att civilbefolkningen som tidigare flydde regionen undan stridigheterna har börjat återvända till Cabo Delgado. Också företaget Total har återupptagit arbetet med sitt naturgasprojekt med förhoppningen att det värsta nu är över. Ansar al-Sunnah har dock inte försvunnit från Moçambique, och även om rörelsen nu förlorat viktiga fästen betyder det inte att hotet gått om intet. Terrorisering av byar och angrepp på civila lär fortsätta. Det återstår att se om jihadisterna också vågar sig på angrepp mot militärbaser där utländsk trupp är stationerad.
En intressant utveckling att följa blir också frågan om huruvida regeringssidan lyckas med att effektivt angripa de underliggande samhällsproblem som skapade missnöjet i Cabo Delgado till att börja med, eller om huvudmålet snarare blir att inom den närmaste framtiden trygga strategiskt viktiga orter och de utländska industriella investeringarna. Att lyckas med det förstnämnda kommer att kräva anmärkningsvärda humanitära insatser ovanpå det uppenbara återuppbyggnadsarbetet som krävs efter alla nedbrända byar, och även här har internationell hjälp en roll att spela. En faktor som regeringssidan oundvikligen kommer att tvingas slåss mot är jihadisternas finansieringsvägar. Det är inte otänkbart att dessa har rötterna i landets problem med korruption och smuggel. Genom Cabo Delgado passerar olagligt både droger och ädelstenar. Provinsens hamnar är också en mellanetapp för smuggel av elfenben till Asien. Dessutom kvarstår arbetet att bygga upp ett nytt förtroende för regeringen i provinsen Cabo Delgado. Om regeringsstyrkornas brott mot civila i konfliktens tidigare skeden som Human Rights Watch rapporterade om varit frekvent förekommande, kan detta vara lättare sagt än gjort.
Sakari Teerikoski
Kort bio om artikelförfattaren
Ålder: 29
Gör: Teknisk chef på GomSpace Sweden
Engagemang: F.d. förbundsordförande i Utrikespolitiska Förbundet Sverige (2019-2020)
Gick FOSA-akademin: 2019