Inom ramen för Folk och Försvars nya programområde ”Globala säkerhetstrender” vill vi öka kunskapen om och förståelsen för hur traditionella säkerhetsfrågor påverkas av och är sammanlänkade med globala trender och utmaningar. En fråga som under de senaste åren fått alltmer globala dimensioner, inte minst med anledning av coronapandemin, är internationella hälsohot. Mot denna bakgrund har Hanna Waerland-Fager, programansvarig för globala säkerhetstrender på Folk och Försvar, intervjuat Anders Nordström som är Sveriges ambassadör för global hälsa. Ambassadören berättar om Sveriges internationella åtaganden för global hälsa, vilka hälsoutmaningar världen står inför och hur länder gemensamt kan arbeta för att minska risken för en ny global pandemi.

Anders Nordström, hemmahörande vid Utrikesdepartementet, har varit Sveriges ambassadör för global hälsa sedan 2010. Han är utbildad läkare på Karolinska institutet och har i många år arbetat med globala hälsofrågor, bland annat för Internationella Rödakorskommittén och Sida. I början av 2000-talet var Anders Nordström biträdande och tillförordnad generaldirektör för Världshälsoorganisationen (WHO) och mellan 2008–2010 var han generaldirektör för Sida.

Nordströms team på UD är litet, inleder han med att berätta.

– Vi är sex personer, men jag har också en hel del kontakter med Socialdepartementet och deras internationella arbete rörande hälsofrågor. Just nu är det mycket arbete med pandemin och vaccinförsörjningen, men också hur vi arbetar med det internationella systemet. Sverige ger stora finansiella bidrag och vi säkerställer att de används på ett bra sätt och ger resultat. En del av arbetet handlar också om att titta lite större – vad händer i framtiden och hur kan vi hitta ett globalt system som är ännu bättre rustat?

Sveriges arbete med global hälsa består av tre övergripande dimensioner: Hälsohot och beredskap inför kommande kriser, människors lika rätt till god hälso- och sjukvård och förebyggande hälsoarbete.

I den första dimensionen är en viktig prioritering att öka vaccinationstäckningen och människors vilja att vaccinera sig runt om i världen.

– En långsiktig åtgärd som vi nu driver genom de internationella organisationerna är att ta fram ett nytt internationellt fördrag, en pandemikonvention, för att omvärldens länder ska komma överens om hur vi ska investera i beredskap, men också hur vi agerar om det blir ett nytt pandemiutbrott. Vi talar bland annat om ett bättre larmsystem för att hantera framtida hälsohot.

Den andra delen berör alla människors lika rätt till god hälso- och sjukvård, något som är nära sammankopplat med det svenska biståndet. Nordström lyfter fram att det även pågår en politisk diskussion där Sverige finns med och framhäver rätten till grundläggande sjukvård, där merparten av diskussionen berör finansiering och reformer – det vill säga hur man vill finansiera sjukvården.

Den tredje delen berör förebyggande hälsoarbete och Nordström berättar att denna del har Sverige jobbat minst med hittills. Några exempel som han lyfter är arbetet med att försöka minska tobaksanvändningen i världen samt hur vi konsumerar, producerar och slänger mat. Det sistnämnda är svårt att adressera på global nivå men arbetet består i huvuddrag av att försöka arbeta tillsammans med andra länder för att säkerställa tillgången till hälsosam mat. Arbetet sker i nära samarbete med kollegorna på klimatsidan i och med att produktionen av mat ofta är väldigt negativt kopplat till våra klimatavtryck.

Gamla och nya hälsoutmaningar

Under Anders Nordströms yrkesverksamma år har hälsoläget i världen förändrats dramatiskt.

– Under de senaste 50 åren har barnadödligheten sjunkit med hälften och dödligheten i de tre stora sjukdomarna, däribland malaria, har minskat lika mycket. Det har skett väldigt stora framsteg. När jag började jobba för 30 år sedan talade vi om hälsoutmaningar i U-länder, idag kallat låginkomstländer, och den stora skillnaden mellan U- och I-länder, men denna skillnad finns inte på samma sätt idag. I ett gäng länder är situationen fortfarande väldigt allvarlig – stora resurser krävs och hälsosituationen är inte tillfredsställande – men den gruppen och antalet människor är betydligt färre nu än tidigare.

Fokus för det globala hälsoarbetet var tidigare olika tropiska sjukdomar som flodblindhet och malaria.

– Dessa var sällan förekommande i Sverige, men det var så vi talade om global hälsa på den tiden. Idag lever vi i den värsta hälsokrisen på väldigt länge – vi har sett ett utbrott av en smittsam sjukdom som berör alla världens länder på olika sätt. Men den nya pandemin, trots covid-19, är de icke-smittsamma sjukdomarna. Det har skett en stor transition i vad som hotar människors hälsa – från stora basala barnhälsosjukdomar och många smittsamma sjukdomar till icke-smittsamma sjukdomar som hjärt- och kärlproblem, cancer, stroke och diabetes. Dessa står för den stora överdödligheten i världen och den fortsätter att öka. Idag dör det varje år cirka 16 miljoner människor före 70 års ålder i den typen av sjukdomar.

Anders Nordström berättar att denna förändring sker i alla länder idag. Det finns en okunskap där många fortfarande tror att dessa sjukdomar endast är ett utbrett problem bland rikare länder i världen, men idag är det framför allt något som drabbar de som har det sämst ställt, kopplat till socioekonomiska förutsättningar. Det gäller såväl Sverige som USA och exempelvis Sydafrika.

– Det är lite knepigt hur man adresserar dessa stora hälsoförändringar. Det finns fortfarande en väldigt stor ”unfinished agenda”, exempelvis vad gäller barnadödlighet. Det dör knappt fem miljoner barn i världen före fem års ålder, de flesta under det första året. Vi har fortfarande 300 000 kvinnor som dör under graviditeten. Dessa siffror ska ju ner rejält, men om vi ändå tittar relativt till hur många liv vi skulle kunna rädda, och den sjuklighet vi har i världen, så är inte detta längre de största hälsoutmaningarna.

Han fortsätter:

– Global hälsa berör även livsstilsfrågor, som hur mycket vi rör på oss och vad vi äter. Jag såg nyligen att 40 procent av de som har dött i covid i USA hade underliggande riskfaktorer som exempelvis övervikt eller diabetes. Idag är det över sex miljoner människor som har dött i covid, men man räknar med att den totala överdödligheten är runt 20 miljoner som beror på riskfaktorer eller brist på hälso- och sjukvård.

Hur hamnar framtidens hälsohot högst upp på den politiska agendan?

Under det första året av pandemin var Anders Nordström en del av WHO:s oberoende panel för ”pandemic preparedness and response”. Han hade rollen som chef för sekretariatet och uppdraget var att titta brett på hur det internationella systemet hade svarat upp mot, och hanterat, pandemin. Tillsammans med forskare genomförde de 28 landsstudier för att samla dokumentation om vad som hade hänt, hur världens länder svarat och hur det internationella systemet hade responderat. Panelen drog sedan ett antal slutsatser och la fram flera rekommendationer.

Nordström berättar att den första slutsatsen var att det internationella larmsystemet inte reagerade tillräckligt snabbt och effektivt.

– Det var några dagars fördröjning innan informationen kom från myndigheterna i Wuhan till WHO, men när de hade fått informationen om att detta kunde vara allvarligt för omvärlden så hade man först ett möte med den kommitté som ska ge råd till WHO:s generaldirektör runt den 20 januari. Under detta möte kunde man inte komma överens och det dröjde till den 31 januari innan organisationen larmade. Det hade då gått 6 veckor sedan de första fallen rapporterades. Omvärlden reagerade inte vid detta tillfälle, förutom Sydkorea och några andra länder, utan det var först den 11 mars när WHO:s generaldirektör använder ordet pandemi och sjuktalen i Italien börjar skruvas upp som världen reagerar. Det gjorde att vi globalt förlorade ytterligare sex veckor.

Lärdomarna framåt är att vi måste ha ett bättre larmsystem som är snabbare och tydligare så att världens länder reagerar. Mot den bakgrunden rekommenderade panelen att WHO ska få mandat att kunna gå in direkt och ge information, skicka ut expertgrupper till länder för att verifiera, för att på så sätt snabbt kunna säkerställa om det rör sig om något allvarligt eller inte.

Det andra området berörde hur man globalt får fram diagnostik och behandlingar. Anders Nordström berättar att det internationella samfundet var ganska snabba på att sätta upp en internationell plattform för detta, vilket gjorde att man historiskt sätt fick fram coronavaccin väldigt snabbt. Men det fanns svagheter i systemet:

– Flödet av vaccin skedde inte effektivt – det gick inte till rätt ställe och till de som mest behövde det tillräckligt snabbt. Den globala finansieringen var upphandlat men flödet fungerade inte utan det var bara de länder som hade möjlighet att upphandla och hade råd som kunde ingå kontrakt. En av våra rekommendationer var därför att se över den plattform som vi idag har på plats som kallas Act A (Accelerator) och Covax. Denna fanns inte tidigare men inför framtiden behöver man ha en framförhandlad modell på förhand.

Det tredje området handlade om tillgången till pengar. När panelen tittade tillbaka så hade länder inte investerat tillräckligt mycket i beredskap.

– Många länder trodde att man hade en bra beredskap, vilket man inte hade, och det behövs mer investeringar i alltifrån beredskapslager till att ha utbildad personal och en bra organisation. USA och England, som internationellt rankades högst över världens mest förberedda länder, klarade exempelvis inte pandemin särskilt bra. Det behövs mer investeringar i beredskap. Nu – inte först när det händer nästa gång.

Nordström berättar även att det var svårt att få fram globala pengar när världen behövde få fram coronavaccinet.

– Pengar för global säkerhet bör inte komma från internationellt bistånd utan det handlar om en global försäkring. Detta kommer att kosta några miljarder dollar, men jämfört med de biljoner dollar som pandemin har kostat så är det väldigt små pengar som behöver investeras för att säkerställa att vi inte får de gigantiska ekonomiska konsekvenserna som vi fick den här gången.

Det fjärde området berörde det politiska ledarskapet. Nordström berättar att panelen rekommenderade att FN bör etablera ett ”Global Health Threats Council” bestående av seniora politiska ledare, samt representanter från forskarvärlden, näringslivet och civilsamhället, för att skapa politiskt ledarskap inom det internationella systemet.

– Vi såg den politiska spänningen mellan USA och Kina under början av pandemin, med pajkastning där USA sa att de ville lämna WHO och anklagade Kina för att ha läckt viruset. Det var inte särskilt bra, utan den här typen av globala kriser behöver multilateralt samarbete och ledarskap och därför skulle ett internationellt råd med respekterade medlemmar vara en bra mekanism för att få till stånd politiskt ansvarstagande, men också för framtida beredskap.

Dagens geopolitiska klimat och framtiden

Nordström berättar att panelens rapport fick en enorm positiv respons när den presenterades.

– Många uttryckte att det var en välskriven rapport med en bra analys, och att det inte var ett klassiskt FN-dokument utan innehöll tydliga rekommendationer. Sedan dess har det dock inte hänt så mycket. WHO har nu börjat arbetet med att ta fram en pandemikonvention men det går långsamt och är politiskt svårt. Det är positivt att arbetet har påbörjats men vi har ännu inte sett att våra rekommendationer kommer att bli verklighet, exempelvis att ge WHO en ökad befogenhet att kunna rapportera om man misstänker ett nytt virusutbrott.

Han fortsätter:

– Det finns idag en stor misstänksamhet vad gäller politiskt samarbete och att ta beslut av global karaktär. Vi tycker inte, i vår mening, att de enkla åtgärder som vi föreslog i form av bättre larmsystem, en mer effektiv plattform för att få fram diagnostik och vaccin, snabbare pengar för beredskap samt en politisk plattform borde vara så svårt… tyckte vi. Som sagt, reaktionerna som vi fick av många politiska ledare var positiva, men när det kommer till politiska överenskommelser så har vi idag ett geopolitiskt klimat som inte är särskilt hjälpsamt. Det är svårt att komma överens över nationsgränserna, och dessa förslag kräver ju att världens regeringar är överens. Men vi får se, jag och många andra är fortfarande om inte optimistiska, så passionerade, att detta måste ske och att hälsofrågorna ändå borde vara möjligt för världens regeringar att komma överens om så att vi inte får sådana här typer av pandemier igen.

Nordström tydliggör att vi kommer få nya utbrott av smittsamma sjukdomar, och att vi ser det mer och mer i form av zoonoser – där smittan överförs mellan djur och människor, likt coronapandemin.

Sammanfattningsvis säger Nordström att global hälsa inte har tagits på samma allvar som andra kriser, vilket han delvis tror beror på att det är frågor som utrikespolitiken inte främst har intresserat sig för utan att det snarare är säkerhetspolitiska kriser som vi ser nu i och med kriget i Ukraina. Han lyfter även att en annan möjlig anledning kan vara att andra anser att det är frågor som hälsofolket och läkarna får syssla med, och att man kanske inte har känt sig bekväm i att ge sig in i ämnet, eller att man inte kan frågorna. Nordström betonar att politiska ledare och världens länder kanske inte har sett att situationen med pandemin har lett till de stora geopolitiska effekter som vi faktiskt har sett.

– Vi har fått en stor spricka mellan nord och syd på grund av hur vi har hanterat vaccinfrågan. Jag tror inte riktigt att man har sett att det har blivit de här politiska konsekvenserna. Samtidigt tror jag att det finns förutsättningar framåt – intresset finns där, på en politisk nivå och pandemin har lett till att insikten om globala hälsohot har ökat.

Hanna Waerland-Fager
Programansvarig för Folk och Försvars nya programområde Globala säkerhetstrender