Inför kommande försvarsbeslut har Folk och Försvar erbjudit fem experter möjligheten att ge sin vinkel på de kommande förändringar som försvarsbeslutet innebär. I den här artikeln analyserar Mats Helgesson luftstridskrafternas utveckling kommande år. Du hittar samtliga artiklar samlade här. Eventuella åsikter och slutsatser är skribentens egna.

Den förhållandevis goda luftstridsförmåga vi har idag är resultatet av framsynta, innovativa och modiga beslut på sjuttio-, åttio- och nittiotalet av chefer på departement, i Försvarsmakten och andra myndigheter samt i näringslivet. Den är också resultatet av att resurserna under de senaste decennierna har förvaltats efter omständigheterna väl och tillåtits behålla sin relativa styrka genom framför allt fortsatt teknisk utveckling, även om perspektiven uthållighet och förbandsvolymer har prioriterats ned.

Politisk vilja kan förändras snabbt. Därav följer att, precis som försvarsberedningens rapport Värnkraft anger, förmågan för vårt totalförsvar måste vila på en analys som är mer omfattande och långsiktig än enkom den nuvarande säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde. Att ge långsiktiga och tydliga inriktningar för totalförsvaret är viktigt både för hur trovärdigt vårt försvar uppfattas och för de myndigheter och organisationer som ska skapa försvarsförmåga. Försvarsberedningens rapporter Motståndskraft och Värnkraft har dessa perspektiv och den nu liggande inriktningspropositionen Totalförsvaret 2021-2025 får ses i skenet av vad som varit politiskt möjligt i riksdagen. Samtidigt kan man konstatera att oavsett vad som är parlamentariskt möjligt i Sverige så är det ett faktum att det inte bara är i svenska riksdagen som trovärdigheten i vårt försvar analyseras. Den avgörs och värderas i framför allt Helsingfors, Bryssel, Moskva och Washington. Det är där tröskeleffekten och trovärdigheten mäts och granskas, och den granskas med andra glasögon än de svenska. Det är viktigt att poängtera hur viktigt det är att långsiktiga inriktningar också följs av långsiktiga, uthålliga och stabila beslut. Ett bra exempel på långsiktig inriktning i propositionen är uppsättandet av nygamla regementen, vilket förvisso kortsiktigt är en produktionsmässig suboptimering för Försvarsmakten, men det är en tydlig, långsiktig och bra säkerhetspolitisk signal. Ytterligare ett bra exempel på långsiktig och klok inriktning är förslaget att etablera en anslagsfinansierad myndighet för uppföljning och kontroll av hur det militära och civila försvaret utvecklas i förhållande till de politiskt satta målen. Med stöd i denna nya myndighet kan både pengar och kompetens i totalförsvaret nyttjas på ett bättre sätt. Det är också mycket positivt att inriktningspropositionen på så många ställen talar om helhet och balans i försvarsförmågorna. Tillgång på personal, materiel, infrastruktur och övningar måste vara i balans för att förmågorna ska kunna produceras. På samma sätt måste stödjande myndigheter till Försvarsmakten bli proportionellt starkare.

Luftstridskrafterna stärks med de förslag som ligger i totalförsvarspropositionen. Att behålla en signifikant numerär av JAS 39 Gripen C/D samtidigt som JAS 39 Gripen E tillförs (med en ekonomisk objektsram) borgar för att stridsflygförmågan är god över tid. För att vara relevant även framåt år 2030 och ge det tillskott till luftförsvaret som efterfrågas behöver dock också JAS 39 Gripen C/D uppgraderas och förses med uppdateringar av mjuk- och hårdvara under de närmaste åren. Tillgänglighet på flygplan (både C/D och E), instruktörer, stridsledning och övningar samt tillgänglig flygtid kommer vara gränssättande för hur snabbt och väl införandet av JAS 39 E kommer bli. Den tillförsel av bland annat uppdragsutrustning, stärkt telekrigsförmåga och ytterligare jaktrobotar som föreslås är bra och efterfrågad. Att satsningen på kvalificerad luftförsvarsförmåga fortsätter genom samarbetet med huvudsakligen Storbritannien inom FCAS-C (Future Combat Air Systems Cooperation) är bra och ger en långsiktig stabilitet. Den kanske enskilt viktigaste förstärkningen av luftstridskrafterna, här och nu, är att ge flygbasförbanden och helikopterskvadronerna möjlighet att sprida till fler platser och vara rörliga. Flygvapnet kommer från låga nivåer och tillförda resurser kommer till stor del användas till att ersätta gammal och uttjänt flygbasmateriel snarare än till att utöka förbandsvolymen eller förmågan. Uppsättandet av gemensamma operativa logistikbataljoner kommer också ge framför allt Flygvapnet och Marinen stärkt förmåga och den omfattande materiella förnyelsen av Hemvärnet som beskrivs i inriktningspropositionen kommer ge flygbasförsvaret styrka. Att återetablera flottiljen F16 i Uppsala är mycket bra och signalerar viljan att förstärka luftförsvaret. Denna återetablering behöver dock kompletteras med resurser för att iståndsätta flottiljen så att den får infrastruktur och övriga förutsättningar som möjliggör flygverksamhet på samma sätt som vid övriga flottiljer.

Redan fattade beslut om luftvärnsrobotsystem Patriot kompletteras i inriktningspropositionen av viktiga förslag på robotluftvärn till korvetterna av Visbyklass, förbandssättning av luftvärnsmateriel i materielreserven, buret luftvärn till amfibieförbanden och vidmakthållande av luftvärnsförmågan på Gotland. Med konflikterna i bland annat Ukraina och Armenien/Azerbajdzjan i färskt minne är det viktigt att förmågan att hantera obemannade farkoster i olika storlekar och skepnader finns i luftförsvaret. Samtidigt vet vi att det sker en utveckling av bland annat hypersoniska hot och lågsignaturhot mot många delar i totalförsvaret och det innebär att både sensorer och verkanssystemen i luftförsvaret måste kunna hantera ett större spektrum av hot än vad som varit aktuellt under lång tid.

Ledningen av luftstridskrafterna är också avgörande för dess effekt. Även om den nuvarande stridsledningsbataljonen innehåller många välfungerande delar som finns spridda över hela Sverige så är det bara en enda bataljon. Med ytterligare en bataljonsstruktur (som också försvarsberedningen föreslog) skulle uthållighet och redundans skapas i en kritisk resurs för luftförsvaret. När det gäller luftbevakningssensorer ger inriktningspropositionen en signal om att anskaffning av nya sensorer ska ske under åren 2026-2030 och beslut om detta bör tas de närmaste åren. Ett luftförsvar utan starka ledningsfunktioner haltar.

Det är positivt att se att luftburen långräckviddig markmålsbekämpning finns tydligt definierad i inriktningspropositionen. Med denna förmåga kan bland annat tidigare skyddade basområden och vapensystem hos en angripare nås med verkan och det i sin tur kommer kräva mer av en angripare som ska ge sig på Sverige. Tröskeleffekten höjs på ett konkret sätt. Med ett politiskt beslut om långräckviddig markmålsbekämpningsförmåga anges startpunkten för en strategisk förmågetillväxt som kommer pågå under lång tid.

Den nya organisation som föreslås för helikopterförbanden (fyra skvadroner) är bra och tydlig, det ger en organisation som ger en ökad taktisk tydlighet och ledning vilket i sin tur ger ökad effekt. Det är fortfarande viktigt att helikopterskvadronerna så snart som möjligt får de basresurser som behövs för att göra dem rörliga och uthålliga. På samma sätt är den i propositionen föreslagna organisationen för transport- och specialflyget med tre separata divisioner i stället för en stor division positivt och bra.

Både Försvarsmaktens perspektivstudie och försvarsberedningens rapport beskriver väl teknik- och konfliktutveckling men dessa resonemang genererar i sin tur inte några tydliga nya inriktningar i propositionen. Jag saknar till exempel konkreta satsningar på egen svensk rymdförmåga (t. ex. rymdspaningsradar för rymdlägesbild och spaningssatelliter) som med de senaste årens kostnads- och teknikutveckling är fullt möjliga för totalförsvaret att anskaffa. Jag saknar också större satsningar på obemannade flygande system (UAS) samt forskning och utveckling inom robotisering, inom dessa områden är det viktigt att följa samhällsutvecklingen och ta vara på den försvarspotential som finns. En upprustning som tittar för mycket i backspegeln är inte eftersträvansvärd även om många av dagens problem har sitt ursprung i tidigare försvarsbeslut.

Är det något mer som saknas i propositionen? Självklart är det så. Viss omsättning och nyanskaffning har skjutits bortåt i tiden, relativt försvarsberedningens förslag, för att få kalkylerna att gå ihop. Ambitionsnivån som anges i försvarsberedningens rapport blir svår att leva upp till tidigare än 2030 även med anslagshöjningar under perioden 2026–2030 eftersom det tar lång tid att bygga riktig förmåga. Trots det är inriktningen verkligen på rätt väg och politiken signalerar helt klart en tydlig stärkt vilja att försvara Sverige.

Med ett försvarsbeslut i hamn kommer ”bollen att spelas över” till myndigheter och näringsliv. Då blir det upp till alla aktörer att dra åt rätt håll om det ska bli verklighet av den politiska inriktningen. År 2022 och 2023 kommer bli extra intressanta eftersom det är då vi får de första svaren på hur väl tillväxten går.