I krigföringens historia har okonventionella metoder varit ett sätt för mindre styrkor att nå framgångar i konfrontation mot på pappret överlägsna motståndare. Efter andra världskriget har detta formaliserats inom så kallade specialförband. Dessa blir ofta ålagda av sina politiska och militära uppdragsgivare att lösa komplexa uppgifter som är för svåra eller farliga för konventionella förband att hantera. De potentiella operationerna är många och varierande.
För svensk del dröjde det tills början av 1990-talet innan Försvarsmakten utvecklade en modern specialförbandsförmåga. Upprinnelsen till det var den förändrade hotbilden under slutet av kalla kriget när det fanns farhågor om att försvaret inte var fullt förberett att hantera sabotage- och påverkansoperationer riktade mot Sverige. Med initialt stöd och inspiration från utländska motparter byggdes det svenska specialförbandssystemet successivt upp i Karlsborg.
Det svenska specialförbandssystemet består idag av flera olika komponenter. Kärnan är Särskilda operationsgruppen som bemannas av särskilt uttagna, utbildade och utrustade operatörer. Därutöver finns Specialförbandsledningen och en rad stödfunktioner. Dessa inkluderar Särskilda helikoptergruppen, Särskilda sambandsenheten, Sektionen för operativ teknik och Sjötransportenheten. Dessa ger systemet en bredd i förmågor och ett djup i tekniskt kunnande.
Sedan dess upprättande har specialförbandet deltagit i flera internationella insatser och operationer. Bland kända exemplen finns det forna Jugoslavien, Kongo, Tchad och Afghanistan. Tidigare i år beslutade regeringen och riksdagen att det svenska specialförbandet ska medverka i den franskledda antiterrorinsatsen Task Force Takuba i Sahelregionen för att bygga säkerhet och stabilitet tillsammans med lokala styrkor. Insatsen är koncentrerad till landet Mali.
Samtidigt som specialförbandet tillför många förmågor för vår utrikes- och säkerhetspolitik finns det en allmän okunskap om hur systemet fungerar och hur det fullt ut kan användas. Det här beror inte minst på att specialförbandet behöver agera i det dolda för att lösa sina uppgifter. Det finns alltså en balansgång där öppenhet och insyn måste vägas mot sekretess och effektivitet. Detta är en avvägningsfråga som så gott som alla länder med specialförband måste hantera.
Det finns många frågor om specialförbandssystemet och dess roll för svensk utrikes- och säkerhetspolitik: På vilket sätt är det en resurs som kan göra skillnad på strategisk nivå? Vad är det för kultur och tankesätt som utmärker specialförbandet? Hur balanserar man operationell säkerhet med demokratisk kontroll? Hur påverkar de senaste årens ökade fokus på närområdet och det nationella försvaret specialförbandssystemets roll inom Försvarsmakten?
För att diskutera dessa och andra frågor bjuder Folk och Försvar in till ett seminarium om specialförbandssystemet och hur det utgör en strategisk resurs för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Vi kommer att få fördjupningar på hur specialförbandssystemets fungerar, hur det bäst nyttjas för maximal säkerhetspolitisk effekt, och vilken roll det spelar i totalförsvaret.
Anmäl dig till seminariet här!
Program
13:00 Introduktion
Zebulon Carlander, säkerhetspolitisk programansvarig, Folk och Försvar
13:05 Specialförbandssystemet – en strategisk resurs
Anders Löfberg, brigadgeneral, chef för specialförbandsledningen
13:20 Specialförband ur ett historiskt perspektiv – teori och praktik
Fredrik Eriksson, docent, Försvarshögskolan
13:35 Perspektiv från riksdagspolitiker
Pål Jonsson, riksdagsledamot, Moderaterna
Hanna Gunnarsson, riksdagsledamot, Vänsterpartiet
13:45 Diskussions- och frågestund
14:00 Seminariet avslutas