Tillbaka till föregående sida

Foto: Victor Persson/Försvarsmakten
Artiklar

Publicerat: 2020-11-23

Arméns tillväxt räcker inte till

Inför kommande försvarsbeslut har Folk och Försvar erbjudit fem experter möjligheten att ge sin vinkel på de kommande förändringar som försvarsbeslutet innebär. I den här artikeln analyserar Karlis Neretnieks arméns utveckling kommande år. Du hittar samtliga artiklar samlade här. Eventuella åsikter och slutsatser är skribentens egna.

Armén växer. Grovt räknat innebär förslagen i propositionen att Armén kommer fördubblas i storlek. Två ofullständiga brigader kommer att bli tre och en halv. Två artilleribataljoner kommer att bli sex. Fem lokalförsvarsbataljoner ska sättas upp. Logistikfunktionen ska förstärkas, mm. De föreslagna åtgärderna innebär en tydlig förstärkning av armén. Men innan jublet, eller kritiken, tar sig allt för höga toner kan det finnas skäl att titta närmare på vad detta innebär kopplat till uppgifter och reell förmåga.

Det första och kanske viktigaste konstaterandet är att det vi ser är del i en process för att omforma en organisation, som tidigare hade uppgiften att kunna ha 2000 personer tjänstgörande utomlands, till en armé som primärt ska bidra till försvaret av Sverige. Förbandsstrukturer, utbildning, logistik och ledning var utformade mot vad som krävdes för att lösa internationella uppgifter. Visserligen innebar försvarsbeslutet 2015 en läpparnas bekännelse till att Försvarsmakten skulle ominriktas mot nationellt försvar, men de medel som avdelades räckte inte långt. Det är först nu som vi kan förvänta oss mer omfattande förändringar.

Men vad innebär det i ökad försvarseffekt? Här gäller det att inte låta sig förledas till att bara se till antalet organisationsklossar av ett eller annat slag, utan att också ta hänsyn till deras innehåll.  Inte heller är antalet soldater, som kommer bli avsevärt fler, ett effektivitetsmått. Få skulle bedöma Flottans förmåga genom att räkna antalet matroser. Idag har armén 120 stycken stridsvagnar och cirka 500 Stridsfordon 90 i olika versioner. När nu två mekaniserade brigader ska bli tre innebär det inte att antalet stridsfordon av olika slag ökar med femtio procent. Det som kommer ske är att befintliga fordon omfördelas inom organisationen. Brigaderna blir fler, men svagare. Dessutom, fordonen kommer vara cirka fyrtio år gamla år 2030, när de i propositionen föreslagna förbanden ska vara färdigorganiserade.  Armén kommer bli starkare, men kanske inte så mycket som många gärna vill tro.

Att den planerade utökningen av arméns organisation, och behovet av att lösa nya operativa uppgifter, kräver en utökning av fredsorganisationen är tämligen uppenbart. Att ha två brigader i södra Sverige, men bibehålla all artilleriutbildning i Boden vore en orimlighet. Det såväl av utbildnings- som beredskapsskäl. En ny artillerigarnison i Kristinehamn är därför befogad. Upprättandet av två garnisoner, en i Falun och en i Mellannorrland, för att på vardera platsen utbilda två lokalförsvarsbataljoner ter sig dock som mera tveksamt. Det operativa skälet, att skydda förbindelserna till Norge är berättigat, men präglas i alltför stor utsträckning av ett ”statiskt” tänkande. Med den utformning förbanden kommer att få, lokalförsvarsbataljoner, kommer de ha problem att hantera en modern angripare. Inte heller kommer de lämpa sig för att ingripa i något annat område än där de är utgångsgrupperade. Här hade det, enligt min mening, varit klokare att bara välja en av platserna och där utbilda och organisera ett större och mer kvalificerat förband, en brigad. Det hade givit större handlingsfrihet att möta en angripare på fler platser än bara där man är på plats från början, och även ökat sannolikheten att nå framgång där förbandet sätts in. Dessutom hade möjligheterna att utnyttja förbandet i andra delar av landet ökat. Utbildningen hade då också kunnat göras mer rationell och mångsidig. Att dessutom, som det föreslås, dela utbildningen i Mellannorrland på två plattformar, Östersund och Sollefteå, förefaller mer än egendomligt.

Förutsatt att Armén utvecklas som det föreslås i propositionen; är det en godtagbar volym med hänsyn till tänkbara uppgifter? Svaret är enkelt – nej. Armén kommer stå inför ett dilemma mycket likt Flottans. Antalet fartyg räcker bara till att antingen bedriva operationer på Västkusten, då för att skydda den sjöfart som krävs för landets försörjning och för att ta emot eventuell utländsk hjälp, eller för att bedriva operationer i Östersjön. I det senare fallet försvåra ett angrepp över havet, men även skydda svensk (och finsk) sjöfart.

Arméns väst-östkustdilemma är södra eller norra Sverige. Skulle hela Armén kunna kraftsamlas till endera landsändan så skulle tröskeln för ett angrepp, i den del av landet där Armén är utgångsgrupperad, bli hög. Ingen av landsändarna kan dock lämnas ”trupptom” då det skulle innebära att det området i så fall skulle kunna tas med en minimal styrkeinsats från angriparens sida. Den lilla volymen av markstridsförband leder till att vi har, och kommer att ha, otillräckligt med stridskrafter i så väl norr som söder.  Att tro att det vid behov skulle gå att flytta större förband mellan norra och södra Sverige är orealistiskt. Mellan Stockholm och Boden finns det tio större älvar, med ett fåtal broar över varje. Att med dagens långräckviddiga precisionsvapen slå ut en av älvlinjerna, och därmed hindra större förflyttningar mellan norra och södra Sverige, är nog en av de mindre utmaningarna en angripare står inför.

Ja, det är viktigt att återskapa en rimlig volym. Där innebär propositionen ett stort, om än otillräckligt, steg i rätt riktning. Men vad om kvalitet? Det är inte utan att såväl Försvarsberedningens rapport från i maj 2019 som försvarspropositionen ger lite av en déjà vu känsla, man känner igen det mesta från hur det var förr. Var finns framtiden? Var finns de långräckviddiga indirekta bekämpningssystemen, var finns motmedlen mot en angripares drönare, var tar vi höjd för morgondagens angripare? Situationen för de andra försvarsgrenarna, Marinen och Flygvapnet, är likartad. Svaret på denna avslutande fråga är inte att medel för det ena eller andra borde omfördelas, då skulle det redan otillräckliga antalet plattformar som ska tillföras modern teknik bli än färre. Snarare är det en tydlig illustration av att 1,5 % av BNP inte räcker till att skapa ett trovärdigt, framtidsanpassat, försvar.

Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan, brigadchef mm. Ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien. Karlis Neretnieks
Dela

Relaterat material