Artiklar

Publicerat: 2020-10-27

FN som säkerhetspolitisk aktör i världen

I oktober fyllde Förenta Nationerna 75 år och för att markera det anordnade Folk och Försvar ett seminarium som tittade på FN:s roll i en ny osäker tid i världspolitiken. Sedan dess grundande har FN spelat en betydelsefull roll i svensk utrikes- och säkerhetspolitisk doktrin. Det gäller fortfarande idag, även om det numera finns andra arenor för Sverige att agera på, inte minst genom EU-medlemskapet. 

Inledningstalare på seminariet var ingen mindre än FN:s före detta vice generalsekreterare och Sveriges tidigare utrikesminister Jan Eliasson. Han bjöd på ett par reflektioner om FN:s förändrade roll i det internationella systemet och några framtidsspaningar. Eliasson öppnade med att säga att ett starkt FN och en stark internationell rättsordning är den första försvarslinjen för ett litet land som Sverige.  

Han fortsatte med att beskriva hur vi befinner oss i en tid med ökad misstro och ökade motsättningar mellan stormakterna i FN:s permanenta säkerhetsråd. Det är något som i sin tur försvårar för FN att kunna lösa konflikter och globala problem. En särskilt försvårande faktor för FN-systemet är USA:s alltmer tillbakadragna roll.  

För att FN-systemet ska fungera som avsett måste säkerhetsrådet återgå till att bli ett förhandlingsmaskineri, hävdade Eliasson. Sedan måste säkerhetsrådet ta ett bredare perspektiv på säkerhet. Det inkluderar frågor såsom klimatförändringar, pandemier, och kvinnors utsatthet. Sverige var drivande i dessa frågor 2017-2018, då man satt som en av de icke-permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.  

Efter Jan Eliasson talade Elin Hellquist som är forskare hos Totalförsvarets forskningsinstitut. I sitt anförande fokuserade hon på FN:s roll som en säkerhetspolitisk aktör. Precis som Eliasson, beskrev hon hur vi befinner oss i en tid av osäkerhet och oförutsägbarhet. Hellquist förklarade att inom det säkerhetspolitiska fältet har FN två huvudspår: dels är det sanktionsinstrumentet, dels är det fredsfrämjande insatser.   

Det har blivit trångt i säkerhetspolitiken. Allt fler aktörer använder sig av sanktioner, exempelvis stater som USA och regionala organisationer som ECOWAS i Västafrika. Därtill genomförs internationella insatser inom ramen för olika konstellationer, inte bara genom ett FN-mandat. I fallet med Mali finns det flera olika insatser som riskerar att konkurrera med varandra om resurser och mandat.  

En komparativ fördel som FN ändå har är dess legitimitet hos både politiska eliter och hos vanliga medborgare i olika länder. Opinionsmätningar visar att det finns stora majoriteter runtom i världen som ser positivt på FN som organisation. Men ett problem, i alla fall på längre sikt, är att säkerhetsrådets legitimitet har minskat i mångas ögon, inte minst som en konsekvens av den stora vetoanvändningen de senaste åren.  

För svensk del, avslutade Hellquist, har FN en viktig roll i att upprätthålla den multilaterala regelbaserade världsordningen. Liksom Eliasson, påpekade hon att Sverige har varit pådrivande för det vidgade säkerhetsbegreppet, även om svenskt fokus under senare år har riktats mot vårt närområde. Om FN under kalla kriget var den enda arenan för svensk försvarsverksamhet i utlandet, finns det många fler möjliga partners nu. 

Den tredje talaren var Jens Petersson, som är en senior rådgivare på FN-förbundet. Han öppnade med att säga att FN:s fredsarbete kommer till uttryck på många olika sätt. Det gäller allt ifrån arbete med att barn ska få tillgång till en utbildning, till att säkerställa att grundläggande vaccinationer görs. Det går att konstatera att FN:s behov för sina olika verksamheter är större än resurserna som tillhandahålls från medlemsstaterna.  

Det här, sade Petersson, är viktigt att ha i åtanke. För det är inte FN som saknar tänder, utan det är medlemsstaterna som inte vill att det ska bitas. FN har inga egna väpnade styrkor, men enligt FN-stadgan är alla medlemsstater skyldiga att ställa sina egna försvarsmakter till förfogande om FN behöver dem. Inför FN-ledda insatser måste man nu sammankalla truppgivarkonferenser, men FN-förbundet skulle vilja se att FN fick egna snabbinsatsförband. 

Petersson uppmärksammade principen om skyldigheten att skydda (R2P på FN-språk) och att den måste hamna i fokus igen, för den är fortfarande relevant och behövs. R2P-principen handlar inte bara om militära interventioner, utan ett helt spektrum av verktyg och åtgärder. Här skulle Sverige kunna göra mer, hävdade han. Inte minst genom att bidra med fler soldater och andra resurser till FN-insatser.  

Sista talare var Anja Olin-Pape från Global Challenges Foundation. I sitt anförande fokuserade hon på större globala utmaningar och hur FN-systemet kan bidra till att lösa dem. Medan hon inte ansåg att FN är en optimal organisation i alla avseenden, så är exempelvis frågan om klimatförändringar akut och måste hanteras nu. Därmed är FN-systemet det bästa som finns idag och därför måste vi använda oss av det.  

Olin-Pape sade att hon skulle vilja att FN blev bättre på att inkludera fler perspektiv än medlemsstaternas. Det skulle öka FN:s legitimitet och underlätta för att vidta långtgående åtgärder för att konfrontera klimatkrisen. Det skulle gå att göra genom att inrätta ett FN-parlament eller att få med perspektiv från civilsamhälle, näringsliv och akademi i olika berednings- och beslutsprocesser i säkerhetsrådet. 

Folk och Försvars seminarium om FN:s roll i en ny osäker tid bjöd på många olika intressanta och viktiga perspektiv på organisationens framtid. Även om FN-systemet är hårt ansatt, så har det en fortsatt stor relevans i att erbjuda ett forum för diskussioner om internationell säkerhetspolitik och olika mekanismer för att lösa transnationella problem. FN kommer av allt att döma också fortsatt spela en viktig roll i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.  

Zebulon Carlander 

Säkerhetspolitisk programansvarig, Folk och Försvar 

 

Relaterat material