FOTO: ANTON THORSTENSSON/COMBAT CAMERA/FÖRSVARSMAKTEN
Opinion

Publicerat: 2015-09-29

Försvarspolitikens retorik och praktik

Intensiva debatter resulterade till slut i ett försvarspolitiskt inriktningsbeslut i relativ enighet mellan blocken under våren 2015. Många frågor kvarstår dock att lösa: Försvarsmaktens finansiering och prioriteringar, Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten, samt uppbyggnaden av ett fungerande totalförsvar. Den 26 september ordnade Folk och Försvar ett seminarium på Öland för att diskutera dessa frågor. En av de medverkande, Annika Nordgren Christensen, sammanfattar här sina reflektioner.

I strålande solsken materialiserade sig det svenska frivilligengagemanget och intresset för försvarsfrågor. Musikkåren lastade ur sina instrument, kvinnor och män från Hemvärnet samlades till den kommande fanvakten och Frivilliga Flygkåren tog ett övningsvarv över Stora Rör innan allmänheten lite försiktigt närmade sig den scen där försvarsdebatt skulle utbryta i regi av Folk och Försvar.

Kombinationen skördefest på Öland och ett arrangemang under rubriken Totalförsvar Öland hade inte varit en självklarhet för tio år sedan, men en höstdag 2015 känns det som ett självklart grepp och av intresset att döma är det många som håller med. Det är ett tidens tecken, att uppvisningar av frivilligorganisationer och debatter om försvar – i vid bemärkelse – präglas av stundens allvar mer än av underhållningsvåld på scenen eller känsla av jippo och hoppborgar. Partiföreträdare har varken självklara svar eller stora pengapåsar och hemvärnssoldaterna undrar om de kommer prövas i strid. Det sätter sin prägel på arrangemangen.

I tider av stora skiften eller förändringar kan man ofta ana en känsla av positiv spänning. Människor tänker att det är stort att få vara med om skeendet, att det är något att berätta om på ålderns höst. Så verkar det inte vara nu. Istället härskar vånda och oro, inte sällan ackompanjerat av högt och hårt tonläge – så som det lätt blir när vilsenhet ska maskeras till eftertryck och handlingskraft.

I försvarsdebatten är det dock inte lika aggressivt, sådana tendenser dämpas effektivt av politiska överenskommelser om medel och innehåll. Det enda utrymme som det riktigt tänder till i handlar om Sveriges säkerhetspolitiska vägval och Nato. Den frågan är det sprängkraft i, eftersom det är den enda riktiga konfliktytan inom området mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.

Valet 2018 blir ett Nato-val, eftersom allianspartierna är enade om att sikta på medlemskap under nästa mandatperiod (KD ansluter sig snart formellt). Man ska inte heller underskatta betydelsen av Centerns färska och faktiskt historiska beslut om att förespråka medlemskap. Centern har hittills varit Socialdemokraternas vapendragare i de säkerhetspolitiska vägvalen och garanten för att det fortsatt skulle kunna fattas blocköverskridande beslut om Sveriges linje. Detta betyder inte att S svänger, utan snarare att det blir ytterligare en sak som bidrar till att blocken skruvas fast i sina nuvarande konstellationer.

Om det blir som förutspås och Nato-frågan i praktiken avgörs nästa riksdagsval, är det både viktigt och nödvändigt med en livaktig och informerad offentlig diskussion fram till valet. Det vore förödande om den diskussionen tog fart först under valrörelsen, inte minst för att valrörelser tenderar att bli kortare och kortare, vilket i sin tur innebär att fler förenklingar av frågor ska levereras på allt färre dagar. Men det är lika förödande om all försvars- och säkerhetspolitisk debatt kanaliseras i Nato-spåret de närmaste åren.

När partirepresentanterna Allan Widman (FP) och Åsa Lindestam (S), tillika försvarsutskottets ordförande respektive vice ordförande, fördjupade sig i Sveriges ibland outgrundliga säkerhetspolitiska finlir, ställde den öländska publiken istället frågor om hur det står till med svensk ubåtsjaktförmåga. Det slog mig där på scenen att svensk försvarspolitik måste framstå ganska förbryllande.

Å ena sidan hör medborgarna mycket allvarsamma beskrivningar av det säkerhetspolitiska läget, särskilt från politiskt håll (det vill säga de politiker som ägnar sig åt frågorna) och från försvarspolitiska experter.  Vid mer envisa frågor om vad det betyder reellt ansluter sig de flesta av dessa politiker och experter dock till den bedömning som Försvarsmakten gör, det vill säga att det inte existerar något militärt hot riktat enskilt mot Sverige på kort sikt. Men man säger samtidigt samfällt att det finns solidaritetsåtaganden, både genom EU-medlemskapet och bilateralt, som gör att Sverige kommer bistå i händelse av till exempel militärt angrepp riktat mot våra Nordiska grannar eller Baltikum – och man framhåller att denna solidaritet kan sättas på prov snabbare än vad vi kan ana och att det kan gälla allt från påtryckningar för passiv acceptans till begäran från dessa länder om militärt stöd.

Av debatten tror jag också att de flesta har uppfattat att Sverige i det läget inte ställs inför en situation då vi helt enkelt kan välja att ställa oss utanför, utan riskerar att dras in alldeles oavsett vad vi tycker om den saken, på så enkla meriter som behov av vårt territorium för att Nato ska kunna försvara sina medlemmar (eller förhindra Nato därom).

Eller med andra ord: Politiken kan – med argumentet att det inte föreligger något direkt militärt hot mot Sverige – fortsatt acceptera att Försvarsmakten inte tilldelas resurser nog att uppfylla tidigare ambitionsnivåer. Det är rimligt att anta att denna upplevda säkerhetsmarginal också förklarar den jämfört med retoriken ganska avslappnade inställningen till totalförsvarets tillkortakommanden. Detta samtidigt som vårt sammanflätande och ömsesidiga beroende av och solidaritet med näraliggande länders säkerhet, kan sättas på prov med kort tidsmarginal.

Varför är det då en sådan skillnad mellan retorik och praktik? Det får anses mycket främmande för Sverige att det politiska systemet skulle trycka in ”bråttomknappen”. Så länge som den grundläggande och över alla partigränser underliggande föreställningen är att det är upp till samma politiker att besluta huruvida vi ska dras in i konflikter eller ej, kan statsmakterna inte riskera fatta beslut som kanske visar sig vara onödiga, till stora kostnader och konsekvenser. Tänk om vapensmedjan tänds upp helt i onödan?

I Sverige litar vi till reflexer utvecklade genom 200 år av fred och gör helt enkelt hellre inte så mycket, än fel. Det är säkert en inställning som har förhindrat mycket elände, men den rimmar dåligt med en tid som samtidigt beskrivs i så dramatiska ordalag. Det är få politiker som hävdar att Sverige ligger helt rätt i sina totalförsvarsansträngningar och ungefär lika många som hävdar att det kommer leda till katastrof. Någon av dem har rätt.

Försvarsinriktningsbeslutet är fattat och alla inblandade har vid det här laget lite distans till de turbulenta turer som föregick överenskommelsen. Nu är det dags för nästa fas: Vad görs för att kalibrera beslutet med den säkerhetspolitiska utvecklingen under försvarsinriktningsperioden, så att politiken inte enbart följer upp det man var överens om i ett givet läge våren 2015? Och hur gör man det i så fall utan att det blir fria kriget i försvarspolitiken med beslutsförlamning som följd? Hur säkerställs en upplyst Natodebatt under längre tid än de sista veckorna i valrörelsen 2018? Hur säkerställs dessutom att det inte enbart är Sveriges säkerhetspolitiska vägval som diskuteras, i en tid när totalförsvarets förmåga måste diskuteras i termer av ”i övermorgon” istället för ”bortom år 2022”?

Till sist ett ord om den bokstavligt talat livsfarliga känslan av vanmakt. Att bara hoppas på det bästa medan man begråter eländet i världen är direkt oansvarigt, men den säkerhetspolitiska utvecklingen är ingen naturlag. Det människan har åstadkommit kan också människan förändra, det gäller samhällets motståndskraft såväl som politiska partier och ledarskap.

Annika Nordgren Christensen
Försvarsdebattör

Relaterat material