Frågan om kärnkraft och kärnenergi har fått ökat fokus i såväl säkerhets- som inrikespolitiken det senaste året. För att få fördjupade perspektiv på frågan om kärnenergisäkerhet har Zebulon Carlander, säkerhetspolitisk programansvarig hos Folk och Försvar, intervjuat Lars van Dassen. Lars är statsvetare från Århus universitet i Danmark. Efter en period som forskare vid Institutionen för freds-och konfliktforskning 1996-2001 kom han till Statens Kärnkraftinspektion (sedan Strålsäkerhetsmyndigheten), där han bland annat ansvarade för Sveriges internationella samarbete och stöd till kärnsäkerheten i Öst- och Centraleuropa. Sedan 2021 är han chef för WINS, World Institute for Nuclear Security i Wien.
Vad är kopplingen mellan kärnkraft och säkerhetspolitik?
Energipolitik är säkerhetspolitik och det blivit ännu tydligare nu än förut. Det har blivit uppenbart nu med Nord Stream vilken beroendesituation vi har haft och har gentemot Ryssland. Men det är en beroendesituation vi har gentemot andra också. Jag kommer ihåg energikrisen i Europa på 70-talet som berodde på vilka länder som stöttade Israel i Jom Kippurkriget. Redan där var kopplingen tydlig mellan hur man agerar säkerhetspolitiskt och vilken energi man importerar och tvärtom. När det finns en beroendesituation blir vi sårbara.
Sedan finns det olika slags beroendesituationer. Norge skulle aldrig gå ut och göra som Ryssland har gjort. Här måste vi tänka på något som vi är rätt främmande för och det är att det finns aktörer som inte bara agerar utifrån pengar. Det finns politiska eller ideologiska intressen som kan väga tyngre. Det många försöker göra nu är två saker: dels att diversifiera sin energiförsörjning så att allt inte är kärnkraft, olja eller kol, utan man vill ha en mix så skulle en sak falla bort så har man fortfarande 80-90 procent kvar. Det är den ena sidan.
Det andra är att man försöker diversifiera avseende import. Det handlar inte bara om att importera från ett ställe utan från flera ställen. Det ska gå att kunna spela ut olika försäljningsstrukturer mot varandra om det behövs. Säkerhets- och energipolitik har alltid varit nära varandra men nu är det väldigt synligt. Sådana saker som man kanske inte såg tidigare är synliga nu. Det ska man tänka på. Det får en visuell karaktär när du ser bubblor i Östersjön från Nord Stream 1 och 2 som har saboterats. Det finns verkligen en gasledning, det har man hittills inte sett. Samma sak med kärnkraftverket Zaporizhia i Ukraina. Den visuella karaktären kommer in som något som understryker kopplingen mellan energi och säkerhetspolitik.
Hur har den moderna säkerhetsregimen kring kärnkraft utvecklats?
Jag skulle vilja dela in svaret i två delar. Det ena avser safety, det vill säga den tekniska och funktionella säkerheten. Den andra dimensionen är security, säkerhet handlar om skydd mot intrång, sabotage och så vidare. Det man kan säga är att det har funnits två utvecklingstrender för vardera område. När IAEA och Euratom etablerades på 50-talet kort fanns det stora förhoppningar i kärnkraften som framtidens energikälla. Det fanns en medvetenhet om att den tekniska säkerheten var väldigt viktigt. Det är inskrivet i alla fördrag och avtal från 50-talet och framåt. Det är en väldigt stark och viktig premiss för kärnkraftverk.
När IAEA etablerades skapades gemensamma regelverk där man har något som heter basic safety standards och det är en rapportserie på en massvis olika områden. Det är en hierarki av olika dokument. Några av dem är gamla men står sig fortfarande, medan andra är mer nya. Det frivilligt i vilken omfattning länder väljer att använda regelverken från IAEA och införliva dem i sin nationella lagstiftning. Men trots allt är det många som gör det. Det ger gemensamma referenser tillsammans med andra länder och IAEA men det kan vara så att man som land väljer att gå ännu längre och gör något mer kraftfullt.
Det andra området security var något som inte tänktes på från början. I IAEA:s stadga förekommer ordet security inte en enda gång. Det finns två teorier om varför det är fallet. En tolkning är att när man talade om safety så inkluderade det security. Det andra är att man inte hade föreställningsförmågan att någon skulle vilja sabotera kärnkraftverk. Det fanns på 50- och 60-talen en otrolig optimism om användningen av kärnkraft för civila ändamål. Jag kan rekommendera en bok som heter “By the bomb’s early light” som handlar om hur kärnkraften men även kärnvapen kom in i amerikansk kultur och ord från det kärntekniska området kom in i den dagliga språkanvändningen. Det understryker hur positivt inställd kulturen var till allt kärnenergirelaterat.
Sedan ska vi lite längre fram i tiden till början av 70-talet då man börjar tänka om och den första tankeställaren var de olympiska spelen i München 1972. Där var det ett fruktansvärt palestinskt terrorangrepp mot israeliska atleter. Plötsligt uppmärksammades terrorismen som ett verkligt hot. Det blev ett helt nytt paradigm kring terrorism. Från hösten 1972 började man på IAEA att tänka på security och att man måste säkerställa att ingen kommer och angriper kärntekniska anläggningar. Man tog fram ett dokument som sedermera har kommit att uppdateras flera gånger. Om man läser uppdateringarna kan man se vilka frågor som har varit anledning till bekymmer i de årtionden som kommit efteråt.
Nästa stora paradigmskifte var tjugo år senare när Sovjetunionen rasade ihop och då ställdes allt på ända, inte minst frågan om hur det går med både kärnvapen och kärnkraftverk. Där blir det en ny vända och kraftsamling kring security-frågorna. Arbetet 1972 med security ledde fram till en konvention som heter Konventionen om fysiskt skydd av kärnmaterial.Den handlar om hur man ska skydda kärnmaterial när det transporteras internationellt.
Efter Sovjetunionens sammanbrott så börjar massa kärnmaterial att upphittas lite överallt i världen och då skapar det ny oro och regelverket stärks ännu mer. Då börjar man att upptäcka radioaktivt material och kärnämne i andra delar av världen har försvunnit. Sedan kommer det tredje paradigmet till följd av elfte september-attackerna mot USA 2001. Det gick inte lång tid förrän USA började säga att man måste omförhandla konventionen och stärka den för att ta höjd för det nya terrorhotet. Då börjar man med det och det pågår ganska länge, runt omkring ett decennium.
Till slut kommer man fram till den reviderade konventionen om fysiskt skydd av kärnmaterial. Då är det inte bara en fråga om internationell handel men också hur man ska skydda kärnmaterial på nationell nivå och bekämpa illegal handel och lagföra människor som smugglar nukleärt material. Det här är alltså de tre paradigmerna. Sedan är vi nu uppe i en fjärde paradigm som började här i våras med Rysslands aggression mot Ukraina. Framför allt det som ägde rum runt Zaporizhia och Tjernobyl. Det kan man säga är en bärande pelare som försvinner från den globala kärnsäkerhetsregimen. Genom hela perioden från 50-talet framåt så var en bärande del att stater inte utfärdar hot mot varandras nukleära anläggningar. Det vi ser nu är en fundamental kris.
Vad innebär det ökade intresset för kärnkraft i den globala energimixen för nukleär säkerhet och ickespridning?
Ja, det finns många lager i det här. Det finns nog en del personer som säger att det som Ryssland gör nu i och mot Ukraina kommer reducera intresset för kärnkraft eftersom säkerhetssystemen för kärnkraft i världen kommer bli väldigt drakoniska på grund av det vi nu vet om vilka situationer som kan uppstå. Så ett svar är att det här kommer skapa samma effekt som efter Fukushima-olyckan, det vill säga ett reducerat intresse för kärnkraft och större försiktighet. Men jag är inte säker på att det är hela svaret. Nu finns det en teknologisk utveckling med små modulära reaktorer som är mycket mindre än traditionella reaktorer.
Det är helt andra kostnader och ökar mobiliteten. Men det kommer en säkerhetsfaktor med det här vilket är att dessa anläggningar är väsentligen mindre än traditionella kärnkraftverk och att träffa dem med vapen blir en helt annan utmaning. Det här kan vara en positiv säkerhetsaspekt som kompenserar för den första tendensen. Jag tror inte att utvecklingen med små modulära reaktorer kommer öka risken för spridningen av kärnvapen. Kanske 90 procent av den täckning som finns nu med att utveckla kärnkraft är länder som redan är integrerade i IAEA-systemet. Det är svårt att se stater som Nordkorea, Eritrea och Venezuela driva frågan om små modulära reaktorer.
Snarare är det stater som Kanada, Storbritannien och USA som är intresserade av den här kärntekniken och de är djupt integrerade i IAEA-systemet. Tittar man faktiskt historiskt på den här frågan är det ofta länder som utvecklat kärnkraft som blir de mest inbitna förespråkarna för ickespridning. Jag tror dock att relationen Ryssland och Iran kan bli ganska avgörande. Hittills har frågan om att förhindra Iran från att införskaffa kärnvapen varit mer eller mindre den enda sakfrågan där Ryssland och de västliga länder har haft möjlighet att bli överens. Men nu när Ryssland håller på att bli en pariastat kan det ändras.