I den här intervjun samtalar Zebulon Carlander, säkerhetspolitisk programansvarig hos Folk och Försvar, med Lars Wedin om havsbottens säkerhetspolitiska betydelse med fokus på sabotaget mot gasledningarna Nordstream 1 och 2. Lars Wedin är en pensionerad kommendör och ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet och Kungl Krigsvetenskapsakademien samt associerad ledamot av Académie de marine i Frankrike.

Hur bedömer du angreppet mot Nordsteam 1 och 2? Vad kan ligga bakom den typen av sabotage?

Sprängningarna har krävt relativt stora laddningar på flera hundra kilo. Det finns inga
”amatörer” som kan arbeta på omkring 100 meters djup med så stora laddningar.
Stormakterna – särskilt Ryssland – har god förmåga i det här området, men tekniken är väl
spridd. Offshore-företagen kan arbeta på flera tusen meters djup, åtminstone 3 000 meter.
Laddningarna måste ha lagts ut före sprängningarna – kanske lång tid innan de detonerade.
De måste ha placerats av en bemannad eller obemannad undervattensfarkost. Denna kan
ha varit ”baserad” på en ubåt eller ett övervattensfartyg. Inget av detta är tekniskt konstigt.
De pågående undersökningarna kommer att förhoppningsvis ge svar på en del frågor.

Givet de tekniska förutsättningarna kan man direkt utesluta terrororganisationer. USA har
nämnts men vad skulle vara motivet? En ”false flag” operation? Möjligt, men troligt? Inte
särskilt. Snarare är Ryssland den troligaste aktören. Ryssland har förklarat krig mot väst och
genom att attackera en oanvänd gasledning visar skickar man en signal: ”om vi vill kan vi
spränga era gasledningar med åtföljande problem för era befolkningar i vinter.” Men man
skapar också förvirring och tvivel i väst – ett av hybridkrigföringens huvudmål. Det är något
som har lyckats. Gasledningarna har också av Ryssland förklarats vara av vitalt strategiskt
intresse. Sabotaget kan därför utgöra en förevändning för en stärkt och aggressiv marin
närvaro omkring ledningen. I sin tur kan detta leda till krav på kontroll av sjötrafiken i
området. Man kan i så fall utgå från att de ryska fartygen skulle ”hitta” bevis för terrorism etc.
Det hela skulle bli synnerligen otrevligt för oss.

På vilket sätt är havsbotten en militär domän?

Det korta svaret är att havsbotten är en del av undervattensdomänen där det finns stora
strategiska intressen. Tidigare var undervattensdomänens betydelse i första hand kopplad till
marin krigföring: spaning, anfall mot och försvar av fartyg på ytan (ubåt och minor), anfall
mot mål (kryssningsrobot) på land samt, för de stora maritima staterna, strategisk
avskräckning.

På senare år har den maritima infrastrukturen till havs fått allt mer uppmärksammats ur en
strategisk synvinkel. Denna är dock inte helt ny. Den första fungerande telegrafkabeln lades
ut 1866 och den första attacken skedde 1914 när Storbritannien kapade den tyska
atlantkabeln. Under det kalla kriget lade USA ut omfattande spaningssystem för att följa
sovjetiska ubåtar (SOSUS). USA utvecklade under 70-talet en mina, Mk60 Captor för ”stora
djup ”.

Idag får undervattensdomänen allt större ekonomisk vikt, vilket dock inte innebär att
kommunikationerna till sjöss har fått minskad betydelse. Sverige och Europa som helhet är
till 80 – 90% beroende av maritima transporter. Fisket är fortfarande av vital betydelse – 1,5
miljarder människor får sin huvudsakliga proteintillförsel från havet. En stor del (30%) av
världens försörjning med gas och olja kommer från plattformar till havs. Olja och, framför allt
gas, transporteras, när så är möjligt, i pipelines på havsbotten.

Vindkraft till havs byggs ut och Sverige avser att hälften av vår energiförsörjning skall
komma från havsbaserad vindkraft. Vindkraftverken, stående på havsbotten eller flytande,
levererar elektriciteten via kablar till land. Elkablar spelar en viktig roll inom det europeiska
kraftnätet. Sverige är förbundet med kontinenten genom ett antal kablar som används för
export eller import beroende på läget. Gotland får sin el med kabel från fastlandet.
Mer än 95% av världens datatrafik går genom fiberkablar på havsbotten. Här går bland
annat finansiell info värd många miljarder dollar varje dag. I Östersjön finns det ett
omfattande nät av kablar inte minst från Sverige. I varje fall USA och Ryssland har ubåtar
som kan avlyssna trafik i kablarna och, kanske, injicera skadlig kod. På havsbotten i
oceanerna – men också i Östersjön – finns viktiga fyndigheter av råvaror som jordmetaller
som behövs i dataindustrin. Slutligen innehåller havsvattnet mängder av ämnen av intresse
för bland annat den biokemiska industrin.

Sammanfattningsvis får havet allt större ekonomisk och därigenom strategisk betydelse.
Som konsekvens av det ökar förmågan att arbeta i och under vattnet inom industrin och i de
stora maritima staterna. Sverige är inte beroende av gas för sin ekonomi men vi är en del av
ett Europa som är det. Exakt hur stort beroendet är av datakablar är okänt men sannolikt
avsevärt. Elkablarna blir allt viktigare eftersom vi nu måste importera elektricitet. Den
framtida utbyggnaden av havsbaserad vindkraft kräver omfattande studier för att klargöra
sårbarheter och metoder för skydd liksom avseende operativa konsekvenser i övrigt.

Tidigare i år publicerade Frankrike en militär strategi för havsbotten. Hur tänker man
om havsbotten utifrån ett franskt strategiskt perspektiv?

Det stämmer. I februari 2022 lämnades en studierapport till dåvarande försvarsminister
Florence Parly med förslag till en ”interministerielle” strategi för stora djup. Parly godkände
denna. Syftet ska vara att garantera fransk marin handlingsfrihet inom territorialhav,
ekonomisk zon och i övriga viktiga områden. Målet är att ”kunna/ känna till, övervaka och
agera” inom dessa områden ned till 6 000 meters djup.

Rapporten innehåller en handlingsplan som syftar till att kunna utföra ”Operationer för att
kontrollera undervattensdomänen”. Dessa innefattar såväl hydrografiska undersökningar
som agerandeoperationer. Det första steget är just att närmare definiera olika
operationstyper och deras innebörd. Det är alltså långt kvar till en operativ doktrin.
Handlingsplanen omfattar såväl vetenskapliga undersökningar, materielutveckling som
taktikutveckling.

Att planen är “interministerielle” innebär att det är fråga om en samordnad plan under
regeringens ledning. Till skillnad från de svenska stuprören är det i Frankrike normalt med
samordnade insatser. All politik avseende maritima frågor – civila som militära – samordnas
exempelvis av en ”generalsekreterare för havet” under premiärministern.

Vad kan Sverige vidta får åtgärder för att förbättra vår förmåga till att etablera en
lägesbild och skydda våra intressen på havsbotten?

Sverige behöver ta ett helhetsgrepp kring dessa frågor, antingen med en
undervattensstrategi eller en marin infrastrukturstrategi. Inte minst behövs det en
sårbarhetsanalys som underlag för prioriteringar. Framför allt är ständig havsövervakning en
självklar grund för all annan verksamhet. Tekniskt sett är det svårt att spana under vatten.
Spaning efter relativt små farkoster och dylikt kräver höga frekvenser med åtföljande korta
räckvidder. Det skulle alltså gå att låta korvetter och ubåtar spana längs särskilt viktiga
områden, men det skulle vara mycket resurskrävande.

Våra nya ubåtar av Blekingeklass kommer att kunna sätta in undervattensfarkoster, antingen
bemannade eller obemannade, men vi ska bara köpa in två sådana ubåtar, vilket innebär
begränsningar. Undervattensdrönare som programmeras att ligga och söka i viktiga
områden är en annan möjlighet och på sikt sannolikt den bästa. Av rapporteringen i Dagens
Nyheter från den 5 oktober framgår det att Försvarsmakten haft någon form av indikation i
området innan sprängningen och det förefaller som om denna hade något med Kaliningrad
att göra