Intervju

Publicerat: 2021-08-02

Intervju om Kinas framtid under Xi Jinping

Som en följd av Kinas växande ekonomi och allt större inflytande på världspolitiken har det blivit viktigare för Sverige att bevaka utvecklingen av kinesisk utrikes- och säkerhetspolitik för att förstå vad som sker och därigenom kunna värna om våra egna intressen och värderingar. I den här intervjun frågar Folk och Försvars säkerhetspolitiska programansvarige Zebulon Carlander den före detta Kina-ambassadören Börje Ljunggren om det kinesiska kommunistpartiet, om Kinas nya roll som en global supermakt, vad som driver Pekings strategiska överväganden och hur vi i Sverige och Europa bör förhålla oss till Kina. Ljunggren var Sveriges ambassadör till Kina mellan 2002–2006 och är numera associerad senior medarbetare hos Utrikespolitiska institutet och ”associate” vid Harvards Asiencenter. Han har publicerat flera böcker om Kina. Den senaste heter “Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” och den gavs ut i mars 2017.  

Enligt Ljunggren så finns det flera faktorer som ligger bakom varför det kinesiska kommunistpartiet har överlevt så länge och alldeles nyligen kunde fira sitt 100-årsjubileum.

– Det visar onekligen på en betydande överlevnadsförmåga. Det är ett parti som bildades för 100 år sedan av ett tiotal personer som gick från att vara en liten grupp rebeller till att styra ett helt land. Det är en dramatisk historia och ett tema som flera forskare betonar är partiets förmåga till anpassning. Det går att se redan på tjugotalet med Mao Zedong, som blir en nyckelperson i partiet efter Shanghaikonfrontationen med nationalisterna. Mao ändrar fokus till att leda en agrarrevolution, eftersom industriarbetarna var en liten klass i Kina. Det är ett exempel på en markant omorientering som gör att man kan tala om kinesiska särdrag, säger Ljunggren.

Ljunggren ger fler exempel på sådana anpassningar. Inte minst skedde en sådan efter Maos död med Deng Xiaopings “reform och öppning”. Det var en enormt radikal omläggning av hela landets ekonomiska politik. Det betonades att man behövde inse att omvärlden var mycket mer utvecklad, inte minst länder i närområdet, och man bjöd in för utländska investeringar och företagande i nya former. Sedan dess har Kinas ekonomi vuxit oerhört mycket. Men det är fortfarande viktigt att tänka på att det handlade om fyra ”moderniseringar”, inte fem, inte demokrati. Kina är, som Ljunggren beskriver det, en partistat och den nuvarande generalsekreteraren för kommunistpartiet Xi Jinping har fördjupat partistaten. Då uppstår ett dilemma sett till anpassningsbarheten. Den leninistiska partistatens intressen är överordnade landets behov av fördjupade reformer.

Xi Jinping beskrivs ofta som den mäktigaste ledaren sedan. Ljunggren berättar om sina egna möten med Xi och vad som ligger bakom hans ageranden.

– Jag har träffat Xi Jinping ett par gånger. Den första gången var 2005. Han var då partisekreterare i Zhejiang och jag besökte honom då han var omtalad som en möjlig framtida partiledare. Han var son till en revolutionär som hade blivit utrensad, anklagad för att vara inblandad i en komplott mot Mao, och som senare under Deng var klart reformistisk. Många trodde Xi skulle vara lika reformistisk som sin far men så blev inte fallet. Xi menade att Mao räddat faderns liv då säkerhetschefen vill döma honom till döden. Xi är fixerad på partiet, dess maktinnehav och att skapa ett starkt Kina. Han har fördjupat partiets leninistiska drag. När han kom till makten 2012 var partiet i en allvarlig kris. Dels på grund av fallet med populisten Bo Xilai som åtalades och dömdes till livstids fängelse, dels på grund av att korruptionen var så omfattande. Xi inledde en, alltjämt pågående, antikorruptionskampanj för att hantera det. 

– Det är viktigt att veta att man var helt chockerad i Kina när Sovjetunionen kollapsade. När Xi var nyvald som generalsekreterare besökte han Guangdongprovinsen för att tala för partimedlemmar. Där sa han att det som hänt i Sovjetunionen aldrig fick hända i Kina och att partiet aldrig fick släppa greppet om armén, vilket det sovjetiska kommunistpartiet hade gjort.  Där hade militären nationaliserats. Under en rätt lång tid under Deng Xiaoping skedde det en tendens mot ett ökat fokus på institutioner, exempelvis instiftades regeln att man bara kunde bli vald till president två gånger. Det har nu rivits upp och Xi kan stanna på livstid. 

I Kina är militären, som formellt kallas för Folkets befrielsearmé, direkt underställd till partiet. På en fråga om den komplexa politisk-militära relationen i Kina förklarar Ljunggren de ideologiska grundvalarna för den kinesiska statsapparaten: 

– Jag har flera gånger använt begreppet partistat. I en partistat är ett parti inskrivet i grundlagen, försvarsmakten är underordnat partiet, rättsväsendet likaså, förvaltningens kärna består av kader som utses av partiet, media kontrolleras av partiet och en ytterligare aspekt är att civilsamhället är underordnat partiet. Det är en genomtänkt struktur som man lätt underskattar omfattningen av. I det sammanhanget finns försvarsmakten, men det gäller också Folkets beväpnade polis. Den strukturen har utvecklats mycket under Xi. Han har ökat kontrollen av försvarsmakten. Utöver att vara generalsekreterare för partiet är han också ordförande för militärkommissionen. Landets försvarsbudget är i dag nästan fyra gånger större än Rysslands och försvaret alltmer högteknologiskt. Landet var länge djupt beroende av import av sovjetisk försvarsutrustning. Nu är man en av världens fem största vapenexportörer.

De senaste åren har vi sett hur Kina agerar mer offensivt i utrikes- och säkerhetspolitiken, exempelvis med territoriella anspråk i Sydkinesiska havet, som man utan stöd i folkrätten, och i konflikt med andra staters anspråk, menar av hävd tillhör Kina. Om det säger Ljunggren att det är klart att den ekonomiska framgången är grunden till att Kina har blivit en supermakt. Kina har utvecklat teknologi som många tvivlade på var möjligt för en auktoritär stat, men nu är man ledande inom exempelvis artificiell intelligens. Det har också lett till att man har större anspråk i världspolitiken. En grundläggande del av partiets ideologi är att Kina har förnedrats och det brukar talas om ”hundra år av förnedring”, med början i opiumkrigen (1840). Det finns i varje skolbok. Nu när man är en supermakt så förnedrar man andra. Det som kallas för “wolf warrior” diplomati visar hur man kan agera efter eget godtycke. 

– Det är fundamentalt för partiet att hävda sitt eget territorium, till exempel Xinjiang och Tibet, men också Hongkong. På slutet av 90-talet återlämnades Hongkong från Storbritannien. Det finns ett avtal om ”ett Kina, två system” som skulle bestå i 50 år. Det är inget Kina längre respekterar. De ser det som en del av att återbörda vad som under förnedringen togs ifrån dem. Taiwan, med USA som garant, är den djupaste frågan. För Peking är det en självklarhet att Taiwan ska återbördas, men det demokratiska Taiwan ”taiwaniseras” alltmer. Kan status quo bestå?

Vi har sett hur inte minst relationen mellan Kina och USA har hårdnat de senaste åren. Frågan om teknologiskt ledarskap och spetskompetens har hamnat i centrum för den här rivaliteten.  När Ljunggren ombeds att förklara dynamiken mellan de två supermakterna tar han utgångspunkt i historien och den skiftande ekonomisk-politiska maktbalansen mellan Washington och Peking. 

– Förklaringen till utvecklingen i relationen mellan USA och Kina är en historisk maktförskjutning. Kina som bara för ett par decennier sedan hade en marginell ekonomi närmar sig nu USA:s, och mätt i köpkraft är den sedan länge större. Landet är världens största utrikeshandelsnation i varor och den största handelspartnern för ett 140-tal länder. Landets globala “fotavtryck” växer ständigt. Det är en radikal förändring och det går här att referera till begreppet ”Thukydides fälla”. Harvardprofessorn Graham Allison skrev för ett par år sedan en bok med det namnet som primärt handlar om relationen mellan USA och Kina. Sedan 1500-talet har det skett ett antal stora maktförskjutningar i världen, varav de flesta har lett till större krig. Det är komplicerat att hantera stora maktförskjutningar i fredliga former och det bygger på att det utvecklas mekanismer mellan aktörerna som gör att man kan strukturera relationen. Det som nu präglar relationen mellan Kina och USA är en fördjupad, och oundviklig, strategisk misstro. 

Han fortsätter med att förklara att Kina är globaliseringens största vinnare och har gagnat mycket från de möjligheter som fanns under de gångna decennierna av “hyperglobalisering”. Till Kina kom alla världens företag och man fick dem att föra över teknologi till kinesiska aktörer. I den processen har Kina utvecklat sin egen förmåga. Dels genom att stjäla teknologi, men också genom att utveckla sin egen forsknings- och innovationsförmåga. 2015 lanserades “Made in China 2025” där man valde ut ett antal sektorer såsom automation och förarlösa bilar där man skulle vara ledande. Det är ingen överraskning att en supermakt som Kina prioriterar teknologi, snarare är det som överraskat många att man har lyckats så väl. 

Samtidigt vill partiet kontrollera allt. Det finns en säkerhetslag från 2019 som innebär att det finns inga gränser för statens insyn i företag, likaså går partiet just nu hårt mot de stora techjättarna. Nu ser vi en debatt om så kallad isärkoppling, det vill säga att reversera globaliseringen och balkanisering, förklarar Ljunggren. Kina ligger teknologiskt efter i exempelvis att producera halvledare. Nu tvingas man komma ikapp för det är en avgörande teknologi. Eran av konvergens har övergått i en era av växande divergens.

Avslutningsvis säger Ljunggren att den transatlantiska länken och framför allt det europeiska samarbetet är fundamentala för Sverige i att hantera relationen med Kina.

– Det som skedde under Donald Trump var att den transatlantiska gemenskapen hotades. Till skillnad från Trump så förstår Joe Biden betydelsen av Nato, allianser och den europeiska gemenskapen. Det är fundamentalt. Samtidigt är det ovisst vem som styr i USA i framtiden och efter det som skett i januari 2021 är det såklart oroväckande. Men det finns ändå en grundval som går tillbaka till andra världskriget och den gemenskapen som växte fram då. Engagemanget för demokrati och mänskliga rättigheter.

– Det som EU nu ställs inför är hur långt man ska gå i samarbetet med USA. Vi kan inte bara säga att vi underordnar oss USA:s prioriteringar globalt. EU måste utveckla mer av en strategisk autonomi och man behöver en egen uppfattning om hur man ska förhålla sig till Kina. EU är mycket djupare engagerat i det multilaterala systemet. Vi skiljer oss delvis från USA i förhållningssättet vad gäller WTO och andra grundläggande institutioner. Sedan har naturligtvis EU också omvärderat Kina på ett radikalt sätt. Numera kallar EU-kommissionen Kina för en “systemrival”. 

– Samtidigt som vi har grundläggande meningsskiljaktigheter med Kina har vi frågor såsom klimatfrågan som måste hanteras gemensamt. Här finns avvägningen mellan hur långt konfrontationen kan gå i världen och vad som är priset för det. Det talas om ett nytt kallt krig men det finns enorma skillnader mellan det kalla kriget med Sovjetunionen och dagens motsättningar. Sovjetunionen hade ingen ekonomi att tala om medan Kina snart är världens största. Det är en mycket mer komplex relation och den måste hanteras. För svensk del har det uppenbart ett pris att konfrontera Kina. Sverige behandlas på ett närmast kränkande sätt i vissa hänseenden idag. Så för Sverige är EU alldeles fundamentalt. Det är den enda aktören som har förmågan att stå emot Kina. Kina kan bestraffa enskilda länder med sin “wolf warrior” diplomati men EU är dess största handelspartner. Kina är och förblir vår tids största utmaning.

Zebulon Carlander

Säkerhetspolitisk programansvarig hos Folk och Försvar

Dela

Relaterat material