När samhället behöver ställa om snabbt uppdagas flera dilemman och målkonflikter som ställs mot varandra. Stormakter utnyttjar naturtillgångar som förhandlingsvapen, samtidigt som vikten av ett europeiskt oberoende ökar på flera fronter. Klimatomställningen är nu helt klart en säkerhetspolitisk fråga som länder, däribland Sverige, behöver ha i åtanke.
Klimatkonferensen COP26 är i full gång och politiker, forskare, företags- och civilsamhällesrepresentanter och förhandlare från över 200 länder är samlade i Glasgow för att enas om hur de globala åtgärderna för att lösa klimatkrisen ska intensifieras. Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC, (9 augusti 2021) belyser att världen behöver agera snabbt och kraftfullt för att begränsa klimatförändringarna. Den globala uppvärmningen leder till större, och i vissa fall oåterkalleliga, förändringar i nederbördsmönstren, världshaven och vindarna i alla delar av världen. Dessutom kommer hela världen drabbas av allt intensivare värmeböljor, översvämningar och skogsbränder.
Än så länge har utsläppen, trots rättsligt bindande klimatavtal, inte börjat minska. Enligt en FN-sammanställning av världens nuvarande åtaganden kommer utsläppen av växthusgaser öka med 16 procent till 2030, jämfört med 2010 års nivåer. Samtidigt sker många politiska och ekonomiska initiativ för att våra samhällen ska ställa om från fossila bränslen till klimatneutrala alternativ. 2017 antog Sverige ett klimatpolitiskt ramverk som bland annat innehåller klimatmålet om nettonollutsläpp senast 2045 och EU:s gröna giv ska inkludera en klimattaxonomi för att öka finansiella investeringar mot mer hållbar teknik och hållbara företag. Klimatomställningen har under flera år stått högt på agendan både i Sverige och EU, men under den senaste tiden har klimatförändringarnas koppling till försvars- och säkerhetspolitiken blivit allt tydligare.
Nyligen släpptes flera rapporter från Vita Huset, den amerikanska underrättelsetjänsten och Pentagon om klimatkrisen som ett ökande säkerhetshot mot världen. Trots att uppfattningen om klimatförändringarna som ett hot mot den nationella säkerheten inte är ny, innebär rapporterna att USA nu placerar klimatförändringarna som en central del i landets säkerhetsplanering. Exempelvis framhävs det att Pentagon bör förbereda sig för att kunna ge humanitärt stöd i olika klimatkriser – departementet ska införliva klimatrelaterade frågor i olika övningar och ska även motverka antagonistiska aktörer som försöker utnyttja klimatförändringarna för att få inflytande. I oktober 2021 sa USA:s försvarsminister Lloyd Austin:
”För att avskräcka krig och skydda vårt land måste försvarsdepartementet förstå hur klimatförändringar påverkar uppdrag, planer och kapacitet”.
Nato har också beslutat om att klimatförändringarna och dess effekter ska utgöra ett stort fokus för alliansens strategiska planer. Detta innebär dels att medvetenheten om kopplingen mellan klimat och säkerhet ska öka, dels att alliansen ska inkorporera klimatförändringarna som en faktor i alltifrån försvarsplanering och upphandling av försvarsmaterial till katastrofinsatser och militär mobilitet i strid. I den svenska säkerhetsstrategin från 2017 lyfts klimatförändringarna fram som ett av åtta hot mot den nationella säkerheten. Kopplingen mellan klimat och säkerhet är tydlig:
”Klimatförändringarna kan öka risken för krig, konflikter och fattigdom. De förvärrar bristen på vatten och föda i redan utsatta regioner. Kombinationen av resursbrist och befolkningstillväxt destabiliserar samhällen och föder eller förvärrar konflikter. Följden blir ofta att människor tvingas på flykt. Höjda havsnivåer och svåra stormar hotar liv, egendom och infrastruktur i havsnära regioner över hela världen”.
Utöver geopolitiska utmaningar till följd av klimatförändringarna innebär själva klimatomställningen säkerhetspolitiska dilemman. Vid COP26 handlar en av de stora frågorna i förhandlingarna om ökad finansiering till klimatåtgärder, i synnerhet till utvecklingsländer. Det är ofta länder som står för mindre utsläpp globalt som upplever de värsta effekterna av klimatförändringarna. När världen nu ska ställa om framhävs därför ett behov av en hållbar och rättvis omställning. FN:s 17 hållbarhetsmål, Agenda 2030, betonas för att ta hänsyn till alla tre dimensioner av hållbarhet: miljömässig-, social- och ekonomisk hållbarhet, där inget mål kan nås på bekostnad av ett annat. Den miljömässiga hållbarheten innefattar alltifrån klimat- och energiomställning till främjandet av en cirkulär ekonomi och att verka för hållbart nyttjande av land- och vattenbaserade ekosystem. Dessa värden ska kombineras med social hållbarhet, som kort kan sammanfattas som ett jämställt och jämlikt samhälle där människor lever ett gott liv med god hälsa, och ekonomisk hållbarhet, som ofta brukar definieras som ekonomisk utveckling som inte medför negativa konsekvenser för den ekologiska eller sociala hållbarheten. Att förena samtliga hållbarhetsmål kommer däremot med flera utmaningar. En snabb klimatomställning har nämligen visat sig vara svår att kombinera med andra viktiga samhällsvärden och omställningen har, och kan skapa, betydande målkonflikter.
Den mest uppenbara målkonflikten rör avvägningen mellan ekonomisk tillväxt och miljöhänsyn. Åsikterna om ” grön tillväxt” går isär. Vissa forskare, däribland Hickel & Kallis (2019), varnar för att fokus på grön tillväxt snarare kan äventyra våra sista möjligheter att nå Parisavtalet medan andra, exempelvis Andrew McAfee (2019), menar att kapitalism och teknologiska framsteg har inneburit att mindre naturresurser används trots en större befolkning med ökad produktion och konsumtion.
Den nya delningsekonomin kan komma att skapa en ökad segregation på arbetsmarknaden när miljöeffektivisering inte går hand i hand med en omställning på arbetsmarknaden för de som jobbar inom fossilberoende branscher och industrier. När fler länder satsar på elektrifiering kan fattigare länder komma att påverkas. Det kan ta sig i uttryck när utländska aktörer vill öppna gruvschakt i länder med sällsynta jordartsmetaller eller när behovet av biobränslen kan innebära en utarmning av biologisk mångfald i många länder och minskning av kolsänkor i skogsområden (även kallat CO2-sänka som ökar upptagningen av kol från atmosfären i skogsområden eller i världshaven).
Redan 2012 skrev tidningen Forskning & Framsteg att ny grön teknik slukar sällsynta metaller. Solceller, vindkraftverk, el- och hybridbilar, smartphones och LED-lampor kräver alla jordartsmetaller som idag har blivit en geopolitisk maktfaktor. 2019 stod Kina för dryga 70 procent av världens produktion av jordartsmetaller och denna kontroll av värdekedjan har redan använts som ett handelspolitiskt vapen. 2010 slutade Kina att exportera metaller till Japan och EU-kommissionen har under flera år varnat för att EU:s medlemsländer är alltför beroende av den kinesiska värdekedjan, vilket kan innebära en säkerhetspolitisk utsatthet. Tidigare i år rapporterade The Financial Times att Kina undersöker en begränsning av exporten av jordartsmetaller som är avgörande för att tillverka det amerikanska stridsflygplanet F-35 Lightning II.
Enligt Statens geologiska undersökning konsumerar Europa ungefär en fjärdedel av världens råvaror men producerar endast tre procent. Enligt EU är tillgången till råvaror som metaller, mineraler och naturmaterial en strategisk säkerhetsfråga. Unionens omställning till klimatneutralitet kan leda till att beroendet av fossila bränslen ersätts av ett beroende av råvaror som till stor del hämtas från länder utanför EU i en allt hårdare konkurrens. Ambitionen för unionen är därför ett ökat strategiskt oberoende. I det senaste ”State of the Union”-talet sa EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen (15 september 2021) att EU-kommissionen vill skapa ett europeiskt ekosystem för avancerade halvledarchip som inkluderar tillverkning. Dessa små komponenter behövs till alltifrån smartphones och elsparkcyklar till tåg och smarta fabriker, men är beroende av tillverkningen i Asien. Europa har däremot redan enorma egna råvarutillgångar och hälften av de metaller och mineraler som EU klassar som ”innovationskritiska” finns i den svenska berggrunden.
Maria Sunér, vd för gruvnäringens branschorganisation Svemin, anser att Sverige har alla möjligheter att slå fast sin position som Europas ledande leverantör av hållbart producerade metaller och mineraler. 2019 sökte 96 olika aktörer tillstånd att undersöka nästan 600 platser i Sverige för att leta efter viktiga metaller. Det rör sig bland annat om Vanadin som både används för att öka styrkan i stål och för att lagra stora mängder energi från bland annat vindkraft och solpaneler. Litium, som både används inom medicin och teknik, finns också i den svenska berggrunden och är starkt efterfrågad för den moderna batteritekniken när elektrifieringen av bilar och andra fordon tar fart. Utöver detta är även kobolt, eller det så kallade ”blåa guldet”, en möjlig utvinningskälla i Sverige och som idag används i modern batteriteknik som driver mobiltelefoner, datorer och elbilar. Metallen är förenad med många rapporter kring kränkningar av mänskliga rättigheter och barnarbete, framför allt kopplat till koboltbrytning i Kongo som idag är den största producenten av metallen. Ansökningarna om prospektering efter nya metaller minskar dock i Sverige, vilket Maria Sunér menar beror på att dagens tillståndsprocesser för att starta nya gruvor är ineffektiva och politiken handlingsförlamad.
Gruvdrift står däremot i målkonflikt med andra värden. Omfattande prospektering i Sverige för gruvdrift efter metaller för elektronik och batteritillverkning kan hota andra nyckelsektorer i den gröna omställningen som jordbruk, rennäring, jakt och skogsbruk. Samtidigt är klimatomställningen beroende av dessa kritiska metaller. Malmgeologen Christina Wanhainen som forskat om omställningsmetaller säger:
”Vi har kommit långt i utvecklingen av teknik för energilagring och kan bygga supereffektiva vindkraftverk, men vi pratar fortfarande inte på allvar om varifrån vi ska få metallerna”.
En annan målkonflikt som aktualiseras är den mellan exploatering av naturresurser och jungfruliga material (råvaror som skapar arbeten som ofta är geografiskt knutna till en plats), där ett aktuellt exempel är Cementafallet. Fortsatt Cementproduktion i Slite kan ha en negativ inverkan på grundvattnet på Gotland och den biologiska mångfalden. Samtidigt är Cementa Gotlands näst största privata arbetsgivare, företaget förser cirka 75 procent av det svenska behovet av cement och den svenska cementproduktion släpper ut mindre koldioxid än internationella motsvarigheter.
Etablering av nya gruvor i Sverige är en laddad och komplicerad fråga och i nuläget importeras omställningsmetaller från länder som Kina, Ryssland och Kongo där arbetsvillkoren ofta är dåliga och miljöarbetet undermåligt. Protester mot nya gruvor rör dels markanvändningen, men etablering av gruvor innebär i regel även att stora naturområden försvinner och risk för utsläpp av föroreningar till luft och omgivande vattendrag, sjöar och grundvatten. Den snabba klimatomställningen som är i behov av omställningsmetaller, oavsett var de är producerade, står alltså inför flera målkonflikter – den kan hota den lokala miljön såväl som bidra negativt till den sociala och ekonomiska hållbarheten.
När COP26 nu äger rum blir ländernas olika nationella prioriteringar tydliga. BBC News avslöjade nyligen att en del länder, däribland Saudiarabien, Japan och Australien, har bett FN att tona ner behovet att snabbt gå ifrån användningen av fossila bränslen. Ryssland, som står för en betydande del av världens metanutsläpp på grund av produktion och transporter av olja och gas, har inte skrivit på metanuppgörelsen från COP26 om att minska metanutsläppen med 30 procent fram till 2030. Alla EU-länder har skrivit på uppgörelsen men många är samtidigt beroende av rysk gas då EU till stor del gått över från kol till gas i sina kraftverk eftersom gas släpper ut mindre avgaser. Beroendet av gastillgångar är ytterligare en målkonflikt som under flera år har lyfts fram, inte minst i diskussionen om den ryska gasledningen North Stream II. För att minska utsläppen är gas bättre än kol, men samtidigt innebär det ökade beroendet av naturgas ett större beroende av Ryssland. Det finns därmed en oro för att naturgasen kan bli ett viktigt vapen för Ryssland de kommande åren, och det stigande priset på naturgas under 2021 har fått många EU-länder att börja oroa sig i större utsträckning.
Hanna Waerland-Fager
Programansvarig, unga, fred, säkerhet och försvar, Folk och Försvar