Idag den 4 november fyller det nordiska försvarspolitiska samarbetet Nordefco 10 år. Den här artikeln redogör för utvecklingen av nordiskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete de senaste åren och vad som möjligtvis väntar i framtiden. 

Sedan kalla kriget och inte minst det senaste årtiondet har det skett en fördjupning av det nordiska försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet. Under kalla kriget begränsades samverkan oss grannländer emellan av våra olika säkerhetspolitiska lösningar, där exempelvis Sverige var ett alliansfritt land medan Norge var medlem i försvarsalliansen Nato. 

Efter det kalla krigets slut försvann, eller minskade åtminstone, den begränsning som de nordiska ländernas olika säkerhetspolitiska doktrinval utgjorde. Sverige och Finland valde att gå med i Natos initiativ Partnerskap för Fred på 1990-talet och i västvärlden generellt flyttades fokus från det territoriella försvaret till deltagande i internationella insatser. 

Den primära drivkraften för det initiala skedet i det som har kommit att bli dagens nordiska försvarssamarbete var försvarsekonomiskt. I en debattartikel i Dagens Nyheter i augusti 2007 skrev den svenske överbefälhavaren Håkan Syrén med den norske forsvarssjefen Sverre Diesen om möjligheterna för ett fördjupat svenskt-norskt försvarssamarbete. 

Resonemanget var att den globala dimensionen av moderna säkerhetspolitiska problem kombinerat med dyrare försvarsmateriel innebär att små- och medelstora stater behöver gå tillsammans för att dela utvecklings- och produktionskostnader. Om försvaret tidigare hade varit en strikt nationell angelägenhet var det nu ändring på det. 

Året därefter presenterades en uppföljningsstudie där Finland också hade inkluderats i arbetet. Det ledde till skapandet av Nordic Supportive Defence Structures (Nordsup) som kompletterade två andra befintliga samarbeten, Nordic Coordinated Arrangement for Military Peace Support (Nordcaps) och Nordic Armaments Cooperation (Nordac). 

Nästa steg togs  2009 när försvarsministrarna från alla nordiska länder möttes och undertecknade en överenskommelse som skapade en struktur som fick samlat ansvar för koordinering och utveckling av nordiskt försvarssamarbete, nämligen Nordic Defence Cooperation (Nordefco).

Nordefco-samarbetet bygger dels på att det inte underminera de nordiska ländernas egna säkerhetspolitiska val, dels att alla projekt inom ramen för Nordefco ska vara frivilliga. Det krävs bara två länder för att starta ett gemensamt projekt, till exempel inom operabilitet eller materielförsörjning. 

Till att börja med var fokus framför allt på försvarsekonomiska frågor. Framgångarna i det området var dock begränsade. I den s k Bertelmanrapporten från 2013 som utvärderade Sveriges olika försvarssamarbeten konkluderades det att inga befintliga samarbeten, inklusive Nordefco, på ’’något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga.’’ 

En brytpunkt kom dock 2014 efter att Ryssland illegalt annekterade den ukrainska Krimhalvön och påbörjade ett krig i östra Ukraina. Det ledde till en fundamental omställning av västerländska – inklusive nordiska – försvarsmakter från ett fokus på internationella insatser till ett fokus på det territoriella försvaret. 

Det kom i sin tur att återvitalisera det politiska och militära intresset i Nordefco och möjligheterna för nordiskt försvarssamarbete. Istället för att motivera samarbetet i termer av ekonomiska fördelar är drivkraften numera att höja de gemensamma operativa förmågorna. Sedan Krimkrisen har de nordiska länderna bland annat utvecklat samarbeten inom säkra kommunikationer. 

Förra året undertecknades det vid ett nordiskt försvarsministermöte en ny vision för det nordiska försvarssamarbetet, den s k Nordefco Vision 2025. I dagsläget är många av samarbetena inom Nordefco-ramverket begränsade till fredstid men i Vision 2025 uttrycker man ett intresse att utveckla samarbeten för kris- och konfliktscenarier.

Tio år efter att Nordefco grundades är alltså samarbetet mer relevant än någonsin.  ’’Nordefco byggs stegvis upp till en starkare enhet, får en starkare roll helt enkelt. Men det här kräver att vi arbetar väldigt intimt med varandra. Det innebär en positionsförflyttning’’ sa försvarsminister Peter Hultqvist i en intervju förra året. 

Zebulon Carlander

Vikarierande programansvarig för försvarspolitik 

Dela