Tillbaka till sökning

Tillbaka
FOTO: FÖRSVARSMAKTEN
Opinion

Publicerat: 2015-01-12

Planera för hållbar fred

Den säkerhetspolitiska debatten kretsar ofta kring detaljer: Försvarsmaktens rekrytering och materiel, försvarsbudgetens storlek eller turerna i anslutning till försvarsbesluten. Bakom allt detta finns frågorna om hur fred och säkerhet skapas och upprätthålls, och vilken roll Sverige ska spela i världen. Här argumenterar Svenska Freds ordförande Anna Ek för ett ökat fokus på nedrustning, avspänning och fredsbyggande.

Säkerhetspolitiska kriser behöver mötas med breda samtal om samarbete, nedrustning och förtroendeskapande åtgärder. Inte kapprustning och militära satsningar. För fred är relationer. Precis som långsiktiga relationer behöver en hållbar fred investeras i och konstant underhållas. Vi kan inte hota oss till den och inte heller skapa den själva. Vi kan inte heller bortse från att vårt eget agerande påverkar andra. Den som tror att fred kan skapas med avskräckning har ett oerhört kortsiktigt perspektiv för ögonen. Upprustning skapar en bräcklig fred med kort hållbarhetsdatum.

Den svenska försvarsdebatten har det senaste året kommit att präglas av krav på mer pengar till försvaret, fler Jas-plan och ubåtar, återinförande av värnplikten, Nato-medlemskap – allt i en rasande fart. Det är som om en propp dragits ur. Ytterst få väljer att prata om hur vi långsiktigt kan bygga en hållbar fred i vår omvärld och vårt närområde. Men det är idag vi har möjlighet att påverka utvecklingen och förhindra fortsatt eskalering och väpnad konflikt. Från partipolitiskt håll är förslagen för att skapa hållbar fred i princip helt frånvarande.

Hur ska Sveriges relation med dagens Ryssland se ut? Hur ska vi som demokratisk och fredlig stat hantera en allt aggressivare rysk ledning? Vi vill sätta en gräns och en markering och förefaller ha landat i att det är de militära medlen som ska stärkas. Men argumentet att vi behöver ge mer pengar till Försvarsmakten och lägga mer fokus på territorialförsvaret för att inte låta Ryssland diktera vår försvarspolitik missar att detta också är ett exempel på just det. Putin söker makt och bekräftelse. Det sämsta vi kan göra är att ytterligare förstärka denna självbild genom att låta oss dras med i upprustningen.

Risken är att vi går en ökad spänning i Östersjön tillmötes och detta är inte en hållbar väg framåt för någon. Sverige måste agera proaktivt, konstruktivt och förebygga en militär eskalering. Inte dras med i den. Enveckasförsvaret är inte lösningen på ökade spänningar runt Östersjön, men det skulle inte ett två- eller treveckorsförsvar vara heller. Inte heller medlemskap i Nato, en allians som bygger på själva idén om militär avskräckning och kärnvapenhot. Det är möjligt att det i vissa försvarsvänliga kretsar skulle kännas nytänkande och rebelliskt att gå med i Nato. Men Nato är inte en nytänkande lösning, det är ett gammalt recept.

Det är fullt förståeligt att många känner sig oroade över utvecklingen i närområdet, det är jag också. Till exempel när jag hör vittnesmål från de som fängslats, bortförts och trakasserats för sitt arbete för mänskliga rättigheter och demokrati, eller deras närstående. Den ryska annekteringen av Krim och krigföringen i Ukraina måste fortsatt fördömas.

Men har det något med svensk försvarsplanering att göra? Det är värt att påminna om att Sverige aldrig var en del av Sovjetunionen. Det är mot dessa områden Ryssland agerat, tidigare i Kaukasus och mot Georgien 2008. Det är konflikter som legat latenta sedan kalla kriget tog slut och misslyckandet från omvärlden att lösa dem har bidragit till eskaleringen. Den som pekar på situationen i Ukraina som skäl att äska mer pengar till det svenska försvaret har knappast freden i Ukraina främst för ögonen. Ytterligare dyra svenska materielprojekt kommer knappast bidra till att befolkningen i Ukraina får det bättre.

Att övningsverksamheten från såväl Sverige, Nato-länder och Ryssland ökar i närområdet minskar inte risken för incidenter och konfrontation, tvärtom. På respektive sidor om Östersjön sitter militärstrateger och planerar utifrån militära styrkeförhållanden – något annat vore sannolikt tjänstefel av dem. Det vi gör och hur vi reagerar påverkar andras analyser precis som deras agerande påverkar våra. Det är just därför försvarspolitiken måste vara inriktad på nedrustning och insikten om att inget land agerar i ett vakuum. Beslut och ageranden får konsekvenser och reaktioner. För om vi inte tror att svenska försvarspolitiska beslut får några som helst konsekvenser på vår omvärld, vad är det då som säger att upprustning skulle göra någon skillnad?

När årets Rikskonferens inleds vill jag också påminna om att varken oppositionen eller regeringen anser att ett militärt angrepp på Sverige bedöms som sannolikt. Vi har därmed ett val: vill vi på proaktiv väg bidra till att minska spänningarna genom att stå upp för nedrustning, samarbete och dialog och stödja de demokratiska krafterna i Östeuropa? Eller ska vi genom passiva dyra försvarspolitiska satsningar och ytterligare närmande till Nato riskera att spä på och bidra till redan spända relationer?

Anna Ek,
Ordförande
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Relaterat material