Ambassadör Krister Bringéus överlämnade den 9 september till Regeringen sin utredning ”Säkerhet i ny tid” – en rapport om Sveriges internationella försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Rapporten innehåller en genomlysning av Sveriges bilaterala, regionala och multilaterala samarbeten. Den omfattar bland annat samarbete med Finland, det nordiska och nordisk-baltiska samarbetet samt EU, OSSE, FN och Nato. Minou Sadeghpour, Programansvarig vid Folk & Försvar ger här en kortfattad reflektion kopplad till utredningen.
Bringéus utredning presenterades en vecka efter Folk och Försvars seminarium om för- och nackdelar med ett svenskt Natomedlemskap. Utredningen har genererat många inspel från säkerhetspolitiska debattörer och journalister runt om i Sverige. Många av dem lägger fokus på samarbetet med Nato, vilket ter sig helt naturligt, då debatten om Nato och Sveriges relation till försvarsalliansen ständigt är och bör vara aktuell. Ett vanligt förekommande argument för ett svenskt medlemskap är att Nato är den främsta säkerhetspolitiska aktören för Sverige att verka inom och att Sverige bör ansöka om medlemskap för att sitta med vid bordet när viktiga beslut tas. Detta, kan man hävda, skulle vara i linje med Sveriges säkerhetspolitiska doktrin som betonar att vi bygger säkerhet tillsammans med andra.
Samtidigt kan vi konstatera att det finns problem inom Nato-alliansen. Ett exempel är Turkiets inrikespolitiska situation som skapar allt fler frågetecken – samtidigt som Turkiets och USA:s intressen i inbördeskriget i Syrien inte alltid samspelar. Bringéus utredning pekar på att:
”Med Sverige som medlem i Nato uppfattas västs förmåga att verka konfliktavhållande i Östersjöregionen att öka och riskerna för ett oöverlagt handlande från Rysslands sida att minska”
Å andra sidan konstaterar han också att ett medlemskap inte skulle lösa Sveriges ”försvarsproblem”. Oavsett vart man står i Nato-frågan kan vi konstatera att det finns både för- och nackdelar. Bilden av vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära – och få för konsekvenser – skiljer mycket åt och är en bidragande orsak till att Nato debatten är så pass intensiv och saklig som den idag faktiskt är.
I och med att Nato får så pass stort utrymme i debatten finns det all anledning att ägna ett par rader åt övriga samarbeten som diskuteras i utredningen.
Utredningen pekar på vikten av ett breddat säkerhetsbegrepp och att enskilda lösningar på komplexa problem inte är ett alternativ. Där är FN och EU i allrahögsta grad relevanta spelare för Sverige. Inte minst för Sveriges långa engagemang i FN och att vi i slutet på juni 2016 röstades in i FN:s säkerhetsråd. Parallellt med detta kan vi också ställa oss frågan hur den europeiska säkerhetspolitiken ska utvecklas, speciellt i ljuset av Brexit. Å ena sidan kan Brexit skapa en möjlighet för de länder som vill ha ett närmare försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, men å andra sidan förlorar EU ett land med betydande militära och politiska resurser.
I FN kontexten finns det all anledning att fundera över vilken typ av konflikter Sverige kan komma att behöva hantera – och hur man ska gå till väga. Krigets Syrien gör inte arbetet enklare. Istället vittnar verkligheten om att framtidens konflikter står långtifrån enkla lösningar.
Att vi lever i en turbulent tid med krig, kris och konflikt runt om i världen är de flesta överens om. Att Sverige inte står förskonat från konsekvenserna av oroligheterna är uppenbart. Hur vi ska lösa de hot och utmaningar Sverige står inför kan vi ha olika uppfattning om. Det är också där Folk och Försvars uppdrag kommer in. Vi är stolta över att kunna bidra till debatten om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.
Minou Sadeghpour, Programansvarig Säkerhetspolitik , Folk och Försvar