Krig i Europa, humanitära katastrofer i Syrien och Irak – världen tränger sig på i den svenska valrörelsen. Samtidigt kommer svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt sällan längre än budgetnivåer eller Försvarsmaktens personal- och materielförsörjning. Annika Nordgren Christensen diskuterar vilka som är de grundläggande säkerhetspolitiska frågorna och hur de kan ges plats i politiken.
Torsdag 4 september arrangerade Folk och Försvar och Utrikespolitiska institutet ett seminarium om utrikes- och försvarspolitiska skiljelinjer inför valet. Jag hade glädjen att medverka med några kommentarer innan partiföreträdare från försvars- och utrikesutskottet bröt ut i debatter och en sak är säker: Oavsett valutgång kommer det militära försvaret få ökade resurser. Lika säkert är att partierna är ovana vid att förhålla sig på ett grundläggande sätt till Sveriges intressen i en omvärld som ställer åratal av politiskt slarv och underlåtenhetssynder i blixtbelysning. Valrörelsen gör naturligtvis sitt till, men debatten är ofta introvert och nu känns den extremt introvert, både vad gäller det militära försvaret och säkerhetspolitiken.
Man kan se det som en styrka – nej tack till äventyrligheter och ryckiga beslut – men det kan också vara en svaghet grundad i 200 år av fred och institutionaliserat avslappnat förhållningssätt till hot som ändå inte anses hota Sverige. Knappt någon förhåller sig till hur västliga försvarsmakter utvecklas och inriktas i vår nära omvärld, vad partierna vill med EU är ett riktigt sömnpiller, det faktum att NATO håller toppmöte och diskuterar hur relationen med partnerländerna ska utvecklas fick ingen att byta tonart och frågan från den i publiken närvarande Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors, om Sverige verkligen är att lita på i det finsk-svenska samarbetet, fick inget direkt svar.
Å andra sidan är det en sak som är annorlunda i denna valrörelse än på mycket länge: Försvars- och säkerhetspolitiken finns över huvud taget med som en fråga i utfrågningar och debatter (sånär som under gårdagens “duell” i SVT mellan Löfven och Reinfeldt, som var besynnerligt rentvättad på dessa ämnen). Partiledare och språkrör måste därför förberedas och slipas inom ett område de sällan behöver fundera över och bara en sådan sak ändrar dynamiken kring de folkvalda och man ska inte underskatta den långsiktiga effekten av att man inte kan slarva ostraffat med försvarspolitiken – och inte den kortsiktiga effekten heller för den delen. Man kan utgå ifrån att årets budgetmotioner kommer vara välutvecklade om man jämför med tidigare års mediokra partiprestationer. Frågan är vad i hela friden politiken ska göra med politikområdet i närtid?
För nästan precis två år sedan gick den avgående chefen för den militära underrättelsetjänsten (MUST), Stefan Kristiansson, ut i SvD och varnade för rysk upprustning. Det var ett ovanligt tilltag och många lade det till handlingarna som en inlaga i budgetdebatten. Trots plumpar i protokollet och lackmustest som kom och gick, som till exempel ett raserat CFE-avtal och Georgienkriget, fanns det fortfarande en samsyn om att samhällsutvecklingen var linjär. Vi skulle stiga stadigt mot ljuset och det gällde alla grannar också, om man bara handlade med varandra, skapade ömsesidiga beroenden och var ansvarsfull med finanserna.
Det känns avlägset idag. Nu talar man allvarligt om den säkerhetspolitiska utvecklingen – särskilt Ryssland – och diskussionen handlar om hur (små) tillskott Försvarsmakten ska ha i närtid, vilka materielsystem som ska förstärkas numerärt och vilket personalförsörjningssystem som krävs för att skynda på förverkligandet av den beslutade insatsorganisationen. Det är tydligt att det är på försvarspolitikens detaljnivå man känner sig mest bekväm – det är där man söker strid mellan partierna och det är där den partipolitiska valdebatten utspelar sig. Grundläggande frågor om Sveriges säkerhetspolitiska orientering, doktrin och nationella intressen, i en värld som är så akut osäker att regeringen kallar till presskonferens om saken, diskuteras knappt alls. Bakom valrörelsens krutrök och pamfletter är man relativt överens och det är inga omvälvande förändringar att vänta efter valet, oavsett valutgång.
Man lämnar debatter som den på Utrikespolitiska institutet förra veckan, i en känsla av vanmakt över de strukturella problem det svenska försvaret har framför sig, men också i en längtan efter aktörer som lyfter sig över den förvisso viktiga frågan om hur många fler Gripen vi ska ha.
En effekt av att uppehålla sig vid detaljerna, är att man kan ägna mycket tid åt att diskutera hur man ska lappa och laga sådant som är fel eller bristfälligt, utan att ställa sig frågan om själva grundfundamenten ligger rätt relativt ambitionsnivå och omvärldsutveckling. En annan effekt är att de stora och viktiga förändringarna och policyfrågorna seglar på en annan nivå, bortom politikens och radar och förankringsprocesser. Alternativt får man ingen strategisk styrning i regeringskansliet och därmed till myndigheterna, vilket i sin tur innebär att det helt enkelt står still.
Just nu arbetas det på en försvarspolitisk proposition i regeringskansliet inför det försvarspolitiska inriktningsbeslut riksdagen ska fatta beslut om under våren 2015. Det arbetet ska en ny eller nygammal regering omedelbart kasta sig över efter valet och en sak man strax får i knät är det underlag Försvarsmakten lämnar i slutet av november, där det redovisas vad man får för militärt försvar med given ekonomisk ram och inriktning. Min känsla är att det blir stark läsning och min övertygelse är att det denna gång måste tydliggöras vad det är för försvar – civilt och militärt – man får för pengarna.
Mitt förslag är att man ser till att omsätta Försvarsmaktens redovisning till ett krigsspel, enligt klassisk försvarsmaktsmodell, som genomförs med de då relativt nyvalda försvars- och utrikesutskotten och andra nyckelpersoner i partierna. Ställ den Försvarsmakt som där föreslås och det system vi har idag vad gäller civila resurser, mot ett scenario som inkluderar den sortens påverkansoperationer och krigföring vi ser i Ukraina. Låt det börja med en rad incidenter i Östersjön så att det politiska ledarskapet testas och manifesteras och låt det inom detta rum utvecklas till ett hot mot Sverige och ett eller flera länder vi inkluderat i solidaritetsförklaringen. Låt det dessutom vara ett skeende när vi ställs inför alltmer uppfordrande krav på bidrag till internationell krishantering för att hindra folkmord. Bara fantasin sätter gränser, men i rådande läge behöver man faktiskt bara utgå från konkreta exempel.
Med diskussionen om ”enveckasförsvaret” i färskt minne måste målet vara att ingen riksdagsledamot ska kunna gå in i ett beslut om civilt försvar och Försvarsmaktens inriktning de kommande åren och sedan säga att man inte hade en aning om vad man egentligen betalade för. Ingen företrädare för Försvarsmakten eller de inblandade civila myndigheterna ska oprövat kunna lugna den politiska nivån med att man har bättre kontroll än vad man eventuellt förespeglat.
Jag tror att förståelsen för systemet – både Försvarsmakten som ett system av system och det absoluta beroende Försvarsmakten har av att det civila samhället fungerar – skulle öka betydligt. Inget inriktningsbeslut borde fattas med mindre än att det provtrycks mot en verklighet som sprungit ifatt de teoretiska modellerna.
Annika Nordgren Christensen
Försvarsdebattör, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien