Världen är orolig och det svenska politiska landskapet är i snabb förändring. Den säkerhetspolitiska agendan, i Sverige och världen, är alltid i grunden omstridd, och vilka frågor som ska tas upp på Rikskonferensen är alltid föremål för diskussion. Niklas Eklöv, Svenska kyrkan – en av Folk och Försvars medlemsorganisationer – diskuterar vilka frågor som borde ta större plats i det säkerhetspolitiska samtalet just nu.
När detta skrivs förbereds som bäst årets stora försvars- och säkerhetspolitiska händelse, Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, 11-13 januari. Politiker, kungligheter, representanter för myndigheter, försvarsindustri, media och civilsamhället packar sina power point-presentationer, koftor, längdskidor för 3 dagars samtal, debatt och informellt nätverkande kring aktuella frågor på den försvars- och säkerhetspolitiska dagordningen. Detta upplägg gör Rikskonferensen unik i ett internationellt perspektiv. Fler liknande mötesplatser behövs i ett pluralistiskt demokratiskt samhälle. Gärna med ännu större bredd.
Årets rikskonferens tar liksom tidigare år upp många frågor av nationellt och internationellt intresse; Ryssland och Ukraina-krisen, ebola som säkerhetshot, Mellanöstern, Sveriges nya internationella militära insats i Mali, ett nytt svenskt försvarsbeslut och samhällets generella krisberedskap och krishanteringskapacitet. Allt detta förstås mycket angeläget. Jag ser dock ett antal frågor av aktualitet och största säkerhetspolitiska vikt som lyser med sin frånvaro. Jag hoppas att flera av dem kommer in i statsministerns, utrikesministerns och de närvarande partiledarnas säkerhetspolitiska analyser, och i de efterföljande debatterna, men dessa fem frågor vi jag se ta större plats på årets Rikskonferens och i den säkerhetspolitiska debatten under året:
1. Religionens roll i internationell säkerhetspolitik – den bortglömda frågan
Världen är i chock efter det fasansfulla dådet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris då 12 människor kallblodigt avrättades. Ännu finns mycket att reda ut om motiv och gärningsmännen är i skrivandes stund fortfarande på fri fot. Men att det finns kopplingar till extremism med religiösa undertoner verkar troligt. Nicholas Kristof frågar sig i New York Times: ”Is Islam to blame for the Shooting at Charlie Hebdo in Paris?” Hans enkla svar är nej. Samtidigt är han tydlig med att det finns problem relaterade till religionen som den islamiska världen måste ta hand om. Lika tydlig är han att liknande problem finns i andra sammanhang där religiösa motiv stödjer terrorism, förtryck och misogyni (Balkan och Breivik tas upp som exempel). Detta måste fördömas. Samtidigt får vi akta oss så att vårt svar inte färgas av samma intolerans som den vi vill fördöma, menar Kristof.
En nyhet som inte fått samma genomslag är att den militanta terrorgruppen Boko Haram attackerat 16 byar och städer i nordöstra Nigeria med hundratals döda som följds. Totalt bedömer International Crisis Group att över 13000 människor dött i konflikten som räknas som en av de allvarligaste för det internationella samfundet att hålla ögonen på. Religionen är här en faktor, men ekonomiska, kulturella och politiska faktorer är minst lika viktiga.
Religionens roll i den internationella säkerhetsdiskursen behöver belysas och problematiseras mycket mer än vad som sker idag. Är det aspekter av religioner i egenskap av trossystem som i sig uppmuntrar våld eller är religion mer av ett instrumentellt medel för enskilda, grupper eller stater att uppnå vissa mål? Oavsett svar på detta är religion en viktig faktor som är starkt sammanflätad med etniska, politiska, sociala, kulturella och ekonomiska faktorer och denna pusselbit behövs för en heltäckande säkerhetspolitisk förståelse av vår omvärld. Exempel där detta är tydligt är t.ex. situationen i Mellanöstern, Ryssland-Ukraina och Pakistan-Indien.
För mig som kristen vet jag att tron i de allra flesta fall är en viktig drivkraft för fred, säkerhet och utveckling, där mänsklig och global gemensam säkerhet har en särställning framför nationell säkerhet. Viktiga frågor som Rikskonferensen (och arenor på internationell nivå) borde ställa till kristna, muslimska, judiska, hinduiska och andra religiösa företrädare, liksom till forskare, debattörer och politiker, är hur vi bättre ska förstå religionens roll i ett säkerhetspolitiskt sammanhang och hur religionen och religiösa aktörer kan bidra till att stärka fred och säkerhet på lokal, nationell såväl som på global nivå. Jag är säker på att ärkebiskop Antje Jackelén gärna kommer till Sälen nästa år som en av de som bör finnas med i en sådan angelägen säkerhetspolitisk diskussion.
2. Klimatet som en global säkerhetsfråga
Vid förra årets Rikskonferens nämnde i stort sätt alla partiledare klimathotet som ett av våra främsta säkerhetshot framöver. De globala klimatförändringarna som ett viktigt säkerhetshot togs också upp i Försvarsberedningens ”Vägval i en globaliserad värld”. I en ny rapport har Pentagon identifierat klimatförändringar som en ”threat multiplier” för ökad terrorism. Jakten på billiga fossila bränslen (t.ex Arktis) kan i ett framtida scenario leda till konflikter när resurserna sinar, likaså tillgången på drickbart vatten, alltfler flyktingar flyr sina hem som en konsekvens av klimatförändringar vilket också påverkar säkerhetsläget i världen. Hur kommer det sig att man i Sverige inte kopplat ihop svensk säkerhetspolitik med klimatfrågan på ett tydligare sätt? Detta skulle behöva en separat diskussion på Rikskonferensen. Inte minst då de globala klimatförhandlingarna inom ramen för UNFCCC står inför ett ödesår med målet att uppnå ett bindande avtal vid statspartsmötet i Paris i december.
3. Lärdomar av civil-militärt samarbete
Sverige har vid årsskiftet avslutat sin internationella militära insats i Afghanistan och satsar nu stort på internationellt humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete. Samtidigt har en ny internationell insats inletts i Mali. I en twitter-diskussion med bl.a. Urban Ahlin (s) och Desiree Pethrus (kd) efter förra årets Rikskonferens verkade det finnas politisk enighet om att en oberoende utredning av resultatet av Sveriges insats i Afghanistan var angelägen. Hittills har ingen sådan utredning gjorts. CONCORD-nätverket, där bl.a. Svenska kyrkan ingår, framförde i sin rapport 2014 av hur väl regeringen genomfört den av riksdagen beslutade Politiken för Global Utveckling (PGU), följande rekommendation: ”Sverige bör besluta om en bred parlamentarisk PGU-utredning av hela Afghanistan-insatsen (2002-2013),som inbegriper såväl de militära som de civila och de integrerade insatserna”. Det är också angeläget att på en mer generell nivå diskutera hur militära insatser och bistånd bör relatera till varandra i ett mer utsatt säkerhetspolitiskt världsläge.
4. Skärpt regelverk för svensk vapenexport
Saknas politisk vilja för att på allvar skärpa regelverket för svensk krigsmaterielexport så att Sverige inte fortsätter att exportera till icke-demokratiska stater? I vår är det fyra år sedan riksdagen beslutade om att vapenexport inte ska gå till diktaturer och att det behövs någon form av demokratikriterium i exportkontrollen. Den parlamentariska kommittén med det långrandiga namnet Krigsmaterielexportutredningskommittén (KEX) har nu flyttat fram sitt datum för att presentera sitt förslag från december 2014 till 15 april 2015.
Svenska kyrkan har vid ett antal tillfällen fört fram att frågan om svensk vapenexport i grunden är en central trovärdighetsfråga för Sverige. Menar vi allvar med att främja global fred och säkerhet, demokrati och utveckling, ja då måste Sverige också inom vapenexportområdet följa sina egna beslut om samstämmighet. Sveriges politik för global utveckling (PGU) från 2003 fastslår nämligen att ett rättighets- och fattigdomsperspektiv måste tillåtas styra alla politikområden. Idag finns det tydliga brister i denna samstämmighet (se PGU-Barometern) och krigsmaterielexporten är det område där detta är tydligast. När värderingar och praxis krockar, vad gör man då? I Sveriges fall har man bortsett från utrikes- och utvecklingspolitikens övergripande mål och fortsatt att exportera till:
- stater som saknar grundläggande demokratiska institutioner eller som kränker mänskliga rättigheter (tex. Saudiarabien, Thailand, Ukraina);
- stater där det pågår interna väpnade konflikter som t.ex Indien och Thailand;
- allt fler stater som räknas som utvecklingsländer (Human Development Index under 0,8), trots att EU:s gemensamma ståndpunkt rörande krigsmaterielexport (del av svensk lag) säger att hållbar utveckling måste beaktas.
Vill vi ha det så?
Det finns stor politisk och folklig förväntan på att KEX-utredningen ska kunna leverera ett förslag som tydligt skärper den gällande nationella lagstiftningen, som verkningsfull hindrar export till länder i konflikt och icke-demokratier; som sätter mänskliga rättigheter och utveckling i första rummet (inte bara i vackra uttalanden) och som ökar demokratisk öppenhet och ansvarsutkrävande. Det handlar också om att slakta den heliga kon som heter följdleveranser. Nu kan exportbeslut som togs för över 30 år sedan fortsätta att generera följdleveranser, trots att situationen i det berörda landet drastiskt försämrats. Rikskonferensen kan förstås inte föregripa den parlamentariska utredningen men det viktigt att inte principiellt koppla försvarspolitiken till en svensk vapenexports vara eller inte vara, vilket alltför mycket sker nu. Rikskonferensen kan också initiera en principiell diskussion om det är förenligt med Sveriges övergripande syn på demokrati och mänskliga rättigheter att fortsätta militärsamarbetet med Saudiarabien. Detta är uppe för översyn och eventuell förnyelse under våren 2015.
5. Kärnvapennedrustning
Denna fråga har av den nya regering förts fram som en prioriterad global säkerhetsfråga och skulle ha sin naturliga plats på Rikskonferensen. Det är positivt att Sverige ställt sig bakom uttalanden om kärnvapens humanitära konsekvenser och har sagt sig föra en proaktiv politik inför översynskonferensen av icke-spridningsavtalet NPT i maj i år. Men det återstår att se att det inte bara är retorik från Sveriges sida utan att man är redo att omsätta orden till konkret handling och internationella initiativ. Svenska kyrkan är engagerat i denna process genom Kyrkornas världsråds arbete för kärnvapennedrustning som i grunden handlar om att ur både ett humanitärt och folkrättsligt perspektiv verka för ett internationellt förbud mot kärnvapen.
Om Folk och Försvars Rikskonferens vill leva upp till sitt motto att vara ett ”Forum för fred, frihet och demokrati” tror jag det behövs större fokus på globala säkerhetsanalyser och internationella demokrati och fredsfrågor överlag. Det behövs mer diskussioner om hur Sverige kan verka för förebyggande och omvandling av konflikter samt fredsbyggande inom bland annat EU, FN och det nordiska samarbetet. Här behövs det både mer ekonomiska resurser och kapacitetsutveckling av civila krishanteringsalternativ. Därför är programpunkten dag 1 ”Framtida verktyg för fred” väldigt angelägen. Den av riksdagen beslutade samstämmighetspolitiken (PGU) är en viktig utgångspunkt. När diskussionerna handlar om inriktningen för Sveriges framtida försvar och internationella samarbete kan frågan alltså bli: Hur kan Sveriges försvarspolitik utformas så att det är samstämmigt med Sveriges politik för global utveckling och främjar ”fred, frihet och demokrati”, både i Sverige, i vårt närområde och globalt?
Niklas Eklöv
Policyrådgivare för fred och mänskliga rättigheter
Svenska kyrkans internationella arbete