Hur bevaras fred och hur bygger vi säkerhet – både vår egen och andras? Svaren är naturligtvis både många och kontextbundna. Dock kan det i viss mån ändå sägas att freden, i generella och ospecificerade termer, bäst bevaras genom ömsesidig öppenhet, samarbeten och gemensamma intressen och strategin att säkerhet skapas tillsammans med andra. Århundraden av officiell fred och avsaknad av mellanstatliga konflikter påverkar naturligtvis hur vi betraktar fredsskapande i Sverige men i tider av upprustning och geopolitiska spänningar prövas sättet vi betraktar fred och säkerhet.

Kosmopolitism, internationellt samarbete och mänskliga rättigheter är en del av svensk politisk kultur och historia. I ett hårdare säkerhetsklimat är mer öppenhet, fler samarbeten och ökat fokus på de gemensamma intressen som förenar oss, därför lösningen och svaret för många. Men för andra är det hårdare klimatet tecken på att det är dags att öka försvarsanslagen och gräva värn, då totalförsvar, säkerhetspolitisk självständighet och ett samhällsintegrerat försvar också haft starka ställningar i Sveriges nutidshistoria.

Oavsett vilken lösningsmodell som tidigare premierats är det nu, med en stor majoritet i riksdagen, vår politiska linje att vi ska klara av att göra båda delar samtidigt. Försvaret och försvarspolitiken skall på så sätt primärt verka för skyddet av stat, samhälle och befolkning mot antagonistiska och externa angrepp samtidigt som det utgör en del av vår säkerhetspolitiska verksamhet internationellt. I fredstid översätts den nationella aspekten av detta uppdrag till krigsavhållande och avskräckande. Men i ett spänt omvärldsläge är det inte lätt att bibehålla en trovärdig och tillräckligt hög nationell försvarsförmåga utan att signalera hot eller aggressivitet. Detta är bara några av de utmaningar för det vi kallar tröskeleffekt.

En trovärdig tröskeleffekt kan i korta ordalag beskrivas som en tillräcklig förmåga att försvåra och fördröja ett angrepp mot territoriet, utan att nödvändigtvis kunna motstå ett storskaligt angrepp mot hela landet över längre tid. Utgångspunkten är alltså inte ett självständigt och hållbart försvar, utan en tillräckligt hög tröskel för att ett anfall fördröjs så att andra hinner komma till vår hjälp. Denna definition tydliggör att det syftar till vår nationella förmåga i kombination med internationellt bidrag, för i alla lägen krävs det andra för att garantera vår säkerhet i krig. Alltså, materiella och praktiska resurser kombinerat med säkerhetspolitiskt förarbete och förtroende. När denna tröskel ska diskuteras måste frågan därför ställas: är vår förmåga tillräcklig för att fördröja och vilka garantier har vi att någon annan kommer till vår hjälp?

Först, gällande vår försvarsförmåga så definieras den av det försvarsbeslut som riksdagen fattade 2014. Enkelt kan beslutet sammanfattas som att säkerhetsläget i vårt närområde försämrats, försvarsförmågan är allt för låg och saknar ett trovärdigt nationellt perspektiv samt att tidigare budgetramar inte är tillräckliga. I beslutet fastslås att ett enskilt väpnat angrepp mot vårt land dock fortsatt anses vara osannolikt. Emellertid bör vi enligt försvarsbeslutet inte utesluta att det trots allt kan inträffa konflikter eller incidenter i vårt närområde som kan realisera ett angreppshot också mot Sverige. Därför ger beslutet uttryck för ett förstärkt nationellt fokus och vår förmåga att värna våra gränser ska vara dimensionerande. Värt att notera är att vår försvarsförmåga i denna mening är betydligt mer omfattande än enbart den militära komponenten. När hela vårt samhälle ska försvaras mot ett eventuellt angrepp krävs också en stor samhällelig förmåga att skydda befolkningen, säkerhetsställa samhällets funktionalitet och ge stöd till Försvarsmakten. Det är detta, den samlade förmågan av militärt och civilt försvar, som bekant kallas totalförsvar. Detta totala försvar, plikten, försvarsanslagen och den säkerhetspolitiska debatten är indikatorer på hur försvarsförmåga definieras och betraktas i dagsläget.

Den andra delen handlar om trovärdigheten i våra internationella samarbeten och avtal – att någon faktiskt kommer till vår hjälp. I detta sammanhang är det med dagens säkerhetspolitiska förutsättningar oundvikligt att inte nämna Nato och funktionen som gemensamma försvarsförpliktelser innehar. Sverige står utanför faktiska försvarsförpliktelse trots en nära relation till alliansen och faktum är att vår säkerhetspolitiska doktrin bygger på valet att stå utanför just det specifika forumet. ”Den militära alliansfriheten tjänar oss väl” heter det i regeringsförklaringen och i termer av tröskeleffekt kan det argumenteras för att valet att stå utanför Natos kollektiva försvar i sig är krigsavhållande och därför en tröskelhöjande åtgärd.

Hur kan vi då som militärt alliansfria med fokus på nationell förmåga bygga vår säkerhet tillsammans med andra? Främst handlar det naturligtvis om vårt medlemskap i EU och unionens uttalade solidaritet genom Lissabonfördraget. Därtill lägger vi stor vikt vid bilaterala samarbeten med bland andra USA, Storbritannien och inte minst Finland. Det finns en levande debatt om huruvida den operativa effekten av ett medlemskap i EU och de bilaterala avtalen kan uppbåda tillräckliga resurser och förmågor att möta antagonistiska hot i mer storskaliga sammanhang. Strukturerna för att samordnat samla och leda militär förmåga, som exempelvis återfinns nationellt i Försvarsmakten och internationellt i Natostrukturen, är ej utvecklade inom EU. Den centrala aspekten är naturligtvis också USA: s starka engagemang i Nato och de enorma resurser som finns i den amerikanska försvarsmakten.

Definitionen av tröskeleffekt är som allt annat baserat i subjektiva värderingar och till syvende och sist avhängigt aspekter så som omvärld, erfarenhet och politisk ideologi. Begreppet sammanför dock utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska verktyg och visar på hur nationell och internationell politik sammanvävs, speciellt i tider av upplevd osäkerhet och otrygghet. Att säkerhet skapas tillsammans med andra, kan genom detta begrepp betraktas och diskuteras som både nationell och internationell strategi och befäster på så sätt ytterligare pågående paradigmskifte i vår säkerhetspolitiska förståelse.

Henrik Karlsson
Enhetsansvarig utbildningsenheten
Folk och Försvar

Denna text har sitt ursprung i utbildningsmaterial som Folk och Försvar producerat till Försvars och Säkerhetsakademin 2017 (FOSA 17)