Just nu pågår en samhällskris. Likt andra samhällskriser så påverkar den oss alla och i det här fallet ser det också ut som att effekterna kan bli ovanligt långvariga. Med det sagt så kommer covid-19-utbrottet inte att vara för evigt. Det kommer att finnas en morgondag då vi istället behöver förbereda oss på nästa kris, men det är inte säkert att vi i det läget kommer att minnas precis hur det var när pandemin pågick.

Därför är det viktigt att redan nu stanna upp och fundera över vilka nya och gamla frågor om vår krisberedskap som den här krisen väcker och hur vi ska hantera dessa inför framtiden. Nedan redogör vi för några sådana frågor.

Befolkningen och krisen
Befolkningen påverkas per definition av samhällskriser. Samtidigt kan också allmänhetens agerande, särskilt om det bygger på bristande eller missvisande information, i sig försvåra en kris. Därför är det viktigt att se till att befolkningen har tillgång till information inte bara om hur man ska agera – utan också om varför man ska agera på ett visst sätt – från källor som är (och anses vara) pålitliga.

Från covid-19-utbrottets allra första stadier har felaktigheter och desinformation om sjukdomen förekommit. I likhet med tidigare kriser har det lett till felaktiga och ibland farliga slutsatser från flera håll. Därför behöver vi även fortsättningsvis arbeta för att hitta fungerande svar på frågorna:

• Hur ser vi till att befolkningen har förtroende för den information som offentliga institutioner går ut med?
• Hur ska allmänheten kunna skilja på pålitlig information som bygger på vetenskap och kunskap å ena sidan, och desinformation, missförstånd och rykten å andra sidan?

Information till allmänheten är en sak, men allmänhetens agerande är alltså ytterligare en aspekt att ta i beaktande. Trots att MSB för två år sedan publicerade broschyren Om krisen eller kriget kommer så har agerandet under spridningen av covid-19 visat att allmänheten till stor del inte haft tillräcklig hemberedskap. Istället för att förbereda sig inför en kris så har åtminstone delar av befolkningen avvaktat med att förbereda sig och istället agerat först när krisen uppstått och då ofta utan en ordentlig plan. Även detta behöver vi finna en lösning på.

• Hur ska se till att allmänheten förbereder sig före krisen uppstår?

Från den här krisen tar vi med oss många goda exempel på samhällets och individers samlade förmåga att ta ansvar i svåra situationer. Organiserade och spontana frivilliga insatser är ett sådant exempel. Företag som skolar om anställda i branscher med sinande efterfrågan till roller i vård eller inom tillverkning av sjukvårdsutrustning är ett annat. Viljan att hjälpa till och att göra sitt är stor men det är en utmaning att se till så att de som vill göra något också har möjligheten att bidra konkret.

• Hur kan man planera för att ta till vara på samhällets engagemang och kreativitet i kris?

Ett begrepp som varit återkommande de senaste månaderna är social distansering. Genom att hålla oss ifrån varandra är tanken att vi ska minska smittoöverföringen till en för sjukvården hanterbar grad. Oavsett hur framgångsrik denna strategi är, så har den negativa konsekvenser på psykiskt välmående och på samhällsekonomin. Ett annat problem som belysts av den här krisen är hur vi kan se till att barn till de som jobbar inom samhällskritisk verksamhet har möjlighet att få omsorg under tiden föräldrarna jobbar. Det är inte heller ett nytt problem men i nuläget står vi utan permanent lösning.

• Hur säkerställer man befolkningens psykiska välmående under tider av isolering?
• Hur ser vi till att samhällsviktig verksamhet kan fortgå om en ny pandemi skulle drabba oss i framtiden?
• Hur ska ekonomin hålla om en kris innebär lägre marknadsefterfrågan? Hur bör företag och beslutsfattare i samhället förbereda sig på en sådan kris? 

Samhällets svar på kriser
Hur enskilda individer reagerar på en kris är en sak men vi måste också titta på hur samhället i sin helhet hanterar kriser. Dagens omvärld innebär att vi kommer att behöva vara beredda på nya och komplexa kriser. Vi måste också vara beredda på att de kan ske samtidigt och att de kan vara långvarigare än vad man tidigare varit van vid. Dessutom så måste den politiska sfären vara beredd på att agera på ett konstruktivt sätt när en kris, oavsett dess natur, drabbar landet.

• Vad händer om flera samtidiga kriser drabbar oss?
• Hur ska vi agera när vi inte har en klar bild av en kris uppkomst, fortsatta händelseförlopp och konsekvenser?
• Hur kan politiken möjliggöra för den politiska krishanteringen att fortgå samtidigt som man har en fungerande opposition och fri och kritisk press? Var går gränsen mellan det som behöver diskuteras under pågående kris och det som bäst lämnas till efter att krisen har avtagit?

 Sveriges krishantering och omvärlden
Den pågående pandemin är inte bara en kris för Sverige utan en kris för hela världen. Vi har, jämfört med andra länder, goda ekonomiska möjligheter för att kunna möta covid-19. Samtidigt så är vi i behov av samma läkemedel och samma sjukvårdsutrustning som andra länder och brist på dessa kan uppstå vid plötsligt ökande efterfrågan. Den här konkurrensen innebär att vi deltar i ett nollsummespel, åtminstone på kort sikt – det någon köper kan ingen annan köpa.

• Vilken balans ska vi hitta mellan skydda vår egen befolkning och samtidigt inte försvåra för andra länder att skydda sin befolkning i tider av kriser? Skapar vi genom vårt agerande en grogrund för värre pandemier på andra håll i världen genom vårt agerande i nuläget? Vad innebär det för vår egen och andras säkerhet i förlängningen? Hur kan vi i så fall avhjälpa det problemet?

Krisberedskapsarbetet har fått förnyad energi de senaste åren. Allmänheten har lärt sig mycket, institutioner har utvecklats och fortsätter att utvecklas och totalförsvarsplaneringen sätter förnyat fokus på en oerhört krävande potentiell kris – nämligen kriget. Det har gått framåt men alla frågor är långt ifrån lösta.

Alla frågor kommer heller inte kunna lösas på ett sätt som innebär att vi kan avskriva framtida kriser som ofarliga. Det är däremot glädjande och viktigt att diskussionen förs, för även om ett helt säkert samhälle, där inga kriser kan rucka på vardagen, är en verklighetsfrämmande utopi så är praktiska och mentala förberedelser nödvändiga för att vi ska kunna hantera framtidens kriser.

Den nuvarande pandemin är minst sagt en prövning och en stor påfrestning, men i detta svåra läge kan vi också hitta nycklarna till att hantera framtidens kriser.

Daniel Kjellén
Programansvarig