”Det är inte fel att säga att vi är i krig.” Så uttryckte en överste läget i den pågående pandemin i en Dagens Nyheter-artikel tidigare i år. Det stämmer inte – det är fel att säga att vi är i krig, vilken definition av ordet man än använder. Det går inte att föra krig mot en icke-mänsklig motståndare även om liknelsen kan vara lockande. Inte desto mindre illustrerar uttalandet situationens djupa allvar, men också att de hot som Sverige står inför inte enbart är militära.
Regeringen presenterade 2017 en nationell säkerhetsstrategi. I denna räknas ett antal centrala hot mot Sveriges säkerhet upp. Militära hot nämns bland dessa, men ytterligare sju former av hot finns med på listan – däribland hälsohot. Författaren har också varit noggrann med att påpeka att uppräkningen inte utgör en uttömmande lista. Slutsatsen blir att ja, hot mot landets säkerhet kan vara av militär natur men de kan också anta en mängd andra, icke-antagonistiska former.
Försvarsmaktens roll i pandemin blir därmed särskilt intressant. Myndigheten har i uppgift att ansvara för det militära försvaret av Sverige, men har också kunskap och resurser som kan vara till nytta i andra sammanhang än i ett traditionellt krig. Covid-19-pandemin har (åter) visat att myndigheten kan vara till stor hjälp för att möta icke-militära hot. I just det här fallet har man till exempel bidragit med helikoptrar, ambulanser, ventilatorer, röntgen- och EKG-utrustning och skyddsmasker. Man har också låtit personal arbeta med eller inom bland annat Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och flera regioner. I ett läge som kräver insatser från hela samhället är dessa tillskott värdefulla.
Skulle det ha pågått ett faktiskt krig i Sverige hade totalförsvaret aktiverats. Då hade det civila samhället stöttat Försvarsmakten i dess uppgift. För ett litet land som Sverige anses det vara en nödvändighet för att kunna stå emot påtryckningar från större militärmakter. Det civila samhällets resurser hade kunnat användas direkt, utan att någon hade behövt omdefiniera den väpnade konflikten till en civil samhällskris. Ännu är vi inte helt bekväma med motsvarande situation när rollerna är omvända. Covid-19-pandemin är, som sagt, inte ett krig – ändå så finns en vilja att beskriva pandemin som om det behövdes ett konfliktbaserat berättigande för Försvarsmakten att delta i krishanteringen.
Detta för tankarna till begreppet mänsklig säkerhet. Det går ut på att vidga säkerhetspolitiken till att inkludera fler hot än de militära, i still med vad regeringen gjort i den nationella säkerhetsstrategin. Det öppnar upp för att fler aktörer kan delta i hanteringen av hoten mot ett samhälle. Det har både för- och nackdelar. Det kan skapa svårigheter vad gäller ledning och ansvarsutkrävande, men det kan också innebära att fler sårbarheter uppmärksammas och att samhället kan agera gemensamt. En läsning av den nationella säkerhetsstrategin leder lätt till slutsatsen att för ett land som Sverige så väger fördelarna tyngre än nackdelarna. När Sverige drabbas av kris anses det alltså befogat att hela samhället bidrar – oavsett om hotet är militärt eller civilt.
Det är lätt att tänka att gränsen mellan civilt och militärt är tydlig. Visst finns det juridiska och praktiska skillnader mellan de två sfärerna, men det finns också utbyte och överlappning. De frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet är ett exempel på det, då de spelar en roll i både totalförsvaret och i krisberedskapen. Grumligheten i gränsdragningen är betydligt mer påtaglig än vad vi är vana att tänka oss, även i något som kan verka så självklart som krig.
Arbetet med att förhindra och förmildra konsekvenserna av säkerhetshoten behöver alltså inte kläs i krigsliknelser för att Försvarsmakten ska kunna göra en insats. Det visar myndighetens långa sammanställning av bidrag till arbetet under den pågående pandemin. Istället kan det vara fördelaktigt att tänka på säkerhetshot som allmänmänskliga eftersom konsekvenserna av både kris och krig slår mot alla. Pandemin är trots allt inte ett krig, men det är en annan sorts kamp som samhället behöver möta gemensamt.
Daniel Kjellén
Programansvarig