Det fanns inget militärt hot mot Sverige. På överskådlig tid. Totalförsvaret skrotades, invasionsförsvaret var obsolet och nya tider krävde omställning från nationellt fokus till internationella uppdrag. Efter ett sekel av krig var grunden lagd för en strategisk timeout i svensk försvarspolitik. Försvarets organisation skulle bantas och göras tillgänglig för att på kort varsel finnas där gnistor gav upphov till eld och osäkerhet. Där gnistorna fanns, fanns inget behov av ubåtar, luftvärn, artilleri eller stora beredskapslager. Här hemma fanns freden och framtiden – och för den skulle vi rusta ner för att frigöra medel till annat. Ett sista steg från det gamla och förgångna togs när totalförsvarsplikten lades vilande och professionaliseringen av försvaret var lösningen på samtidens problem. Men så visade sig verklighetens utveckling inte stämma överens med vår bild av framtiden. Gnistorna slog upp och en oroväckande utveckling tog sin början när vi såg hur omvärlden åter började rusta upp, om än långt borta. Trots varningssignaler om den regionala säkerhetspolitikens förändring, så som kriget i Georgien 2008, kunde vi fortfarande inte tänka oss att de problem vi sökte lösa internationellt också skulle uppstå på hemmaplan. Sex år senare, samtidigt som vi avslutade vår militära insats i Afghanistan som helt dimensionerat vårt försvar, visade den ryska ledningen att de återigen är beredda att använda militärt våld för att uppnå politiska mål. Och denna gång skedde det här i Europa, i Ukraina. Spelreglerna är omkullkastade och oavsett om hotet mot oss blivit akut eller inte så står vi inför ett nytt faktum. Ukrainakrisen har tagit kriget och osäkerheten till Europa, till vårt närområde och till vårt eget land. Det har blivit dags att återigen förbereda landet för krig.
Det kan naturligtvis låta onödigt dramatiserande. För i samma andetag som vi beslutar att återuppta en totalförsvarsplanering, vårt samhälles gemensamma förmåga att möta ett väpnat angrepp, säger vi också att hotet mot vårt land fortsatt är lågt och att ett enskild väpnat angrepp är osannolikt. Så hur möter vi utvecklingen utan att direkt ropa varg. Ett synsätt kan vara att försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det borde vara möjligt att fortsatt söka dialog, förståelse och samarbeten med olika aktörer och stater samtidigt som vi höjer vår egen förmåga att möta, om än ett osannolikt men likväl, ett hot mot vårt land. Och sanningen är den, att trots den skrämmande utvecklingen de senaste åren, är vi skrämmande dåligt förberedda för det sistnämnda.
Om en förenkling av verkligheten kan tillåtas, kunde det svenska samhället under Kalla kriget ändå betraktas som förberett för att möta ett väpnat angrepp. Det fanns en pärm, bildligt och bokstavligt, som gav oss svaren på hur vi skulle organisera oss om beslutet om höjd beredskap fattades. Den stora offentliga sektorn hade uttryckliga instruktioner i ett sådant händelseförlopp, baserat på tydliga roller i totalförsvaret. Särskilda så kallade ”K-företag”, så som Televerket, Posten och SJ, skulle säkerställa att särskilt samhällsviktiga tjänster och produktion fortsatt skulle fungera även under pågående krig (Till ”K-företagen” inräknades också försvarsindustrin). Därtill fanns såväl skyddsrum för befolkningen som förråd av livsmedel och mediciner som skulle krävas för samhället över tid skulle kunna fortleva i krisen.
Det skulle vara en allt för stor förenkling, och direkt osant egentligen, att säga att det är privatiseringen av den offentliga sektorn som idag gör att vår förmåga att fortsatt fungera som samhälle under påfrestning är så begränsad. Samtidigt som privatiseringen gjort att samhällsviktiga funktioner nu ägs av privata, inte sällan multinationella, företag har vi beslutat att helt nedrusta samhällets förmåga att kunna försvara sig. Livsmedelsförråden är tömda och nyckeln till förråd och skyddsrum har lämnats till nya ägare. Också medborgarens medvetna förankring i vårt gemensamma försvar är i stort borta. Det är år av aktiva beslut som nu gör att vi finner oss börja om från början. Vi står därtill inför faktumet att vi lever i ett öppnare samhälle som är mer sårbart och beroende än någonsin tidigare.
Men så till det nya. Är det verkligen så att vi börjar från ett helt blankt papper när vi nu ska utveckla vårt samhälles förmåga att fungera under pågående konflikt? För att även om det i den politiska debatten finns en retorisk enighet att det nu är ett nytt totalförsvar vi ska utveckla, så finns det väl ändå någonting att utgå ifrån? Sanningen är den att hela vårt samhälles gemensamma förmåga att varje dag möta olyckor och kriser är själva grunden för vårt civila försvar i krig och höjd beredskap. Och med några få undantag kan vi nog ändå konstatera att vi som samhälle inte är ett blankt papper som helt saknar förmåga att lösa uppkomna problem. Vår krisberedskap som ska ligga till grund för den civila komponenten i vårt totalförsvar är måhända en smula svåröverskådlig. Men med utgångspunkt i en princip om att den som är ansvarig för något i normala förhållanden också är det i en kris, så finns det kontinuitet, erfarenhet och förhoppningsvis planering för det ansvarsområdet i tider av ofred.
Emellertid löser det inte alltid utmaningen som uppkommer i och med övergången från offentlig ägo till privat. I vardagen och i krisen är det kommersiella intresset att återskapa leveransen eller produktionen grundläggande för den privata aktören. När det kommer till prioriteringar av resurser kan det tänkas att en intressekonflikt uppstår mellan många betalande kunder och samhällets viktigaste funktioner eller de mest utsatta. Avtal och lagstiftning utgör här, som i alla andra politiska områden, verktyg för reglering och planering. Men i händelse av kris eller konflikt är det centralt att incitamenten för att bidra till samhällsnytta och säkerhet är väletablerat hos de kommersiella aktörerna. Påfrestning, extern påtryckning och hög belastning är faktorer som eroderar även de tydligaste ramverk och regler. Samarbeten, dialog och utbyte inom ramen för det som kallas privat-offentligt partnerskap är därför grundläggande och ett sätt att bibehålla incitament för både företagsamhet och samhällssäkerhet. Här ligger ansvaret hos politiken, stat och kommun.
Till detta kommer dock kanske den största utmaningen när det kommer till övergången från krisberedskapen till civilt försvar, nämligen behovet av resurser i form av pengar och personal. Under migrationskrisen hösten 2015 och under skogsbranden i Västmanland 2014 stod det klart att ansvarsprincipen ensamt är otillräcklig för att fylla de behov som uppstår. Extraordinära företeelser kräver, som bekant, eventuellt extraordinära resurser eller åtminstone resurser långt utanför det som är oss tillgängligt till vardags. Det är rimligt att anta att konflikt och angrepp är en sådan händelse. Hur ska Trafikverket kunna säkerställa att våra vägar och järnvägar fungerar som de ska med befintliga resurser när en antagonistisk aktör strategiskt väljer punkterna där vi är som mest sårbara? Hur ska Svenska Kraftnät prioritera sin personal när utländska underrättelseförband söker störa den svenska elförsörjningen? Och hur ska Livsmedelsverket kunna försörja beredskapslager när 10 000 000 svenskar kräver förnödenheter? Listan kan naturligtvis fortsätta genom samhällets alla nödvändiga områden men frågan kvarstår om resurserna och svaret kan finnas hos civilsamhället.
Den extraordinära kraft vi som samhälle kunde uppbringa på tågstationer, vid färjeterminaler och vid boenden för att ta emot flyktingar från krigets fasor eller de frivilliga resursgrupperna under skogsbranden, är bevis på den resurs vi kommer att vara beroende av också om kriget når oss. Tyvärr finns inte heller detta engagemang organiserat att finna i någon pärm på regeringskansliet. Istället krävs att civilsamhällets funktion återkommande noteras och inbjuds när utformningen av det nya civila försvaret tar form.
Det är en diger uppgift att försöka förstå, samla och utveckla det civila försvaret av vårt land. Dock kan ett första resonerande steg utanför ansvarsprincipen ta sin utgångspunkt i vardagliga krishanteringsuppgifter, i polisen, inom räddningstjänsten och inom vården. Med vilka medel ska vi säkerställa att det finns resurser för att bistå den ansvariga aktören när kraven går utanför en rimlig förväntan på organisationen. Med andra ord, är det frivilliga beredskapspoliser som kallas att komplettera ordningsuppgifter under kriget eller är det avtalade bevakningsföretag och ordningsvakter? Är det frivilligbrandmän som släcker bränder och hjälper i rasmassor efter nedslagna bomber som en svensk version av de vita hjälmarna? Är det Röda Korsets frivilliga som stöttar i vården och hjälper nödställda till säkra områden? Och hur säkerställer vi att det civila har de resurser som krävs för att utbilda och bibehålla kompetens för att fylla samhällsnyttan i tider och kris och krig? Hur formulerar vi formerna för ett civilt-offentligt partnerskap?
Henrik Karlsson
Enhetsansvarig Utbildningsenheten
Folk och Försvar
FÖRSVARS OCH SÄKERHETSAKADEMIN
Försvars och säkerhetsakademin fokuserade under fredagen den 10 mars på samhällets säkerhet och civilt försvar. Under dagen stod Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som värd. Inför våra utbildningstillfällen författar vi bakgrundsmaterial för att ge deltagarna ett instuderingsmaterial som berör de ämnen vi kommer att beröra under dagen. Denna text är en del av det underlag som användes inför utbildningstillfället.
Läs gärna mer om vår Försvars och säkerhetsakademi.