Vi genomlever nu inte bara en pandemi i ett förändrat säkerhetslandskap utan också en förtätad förändringsfas med hög hastighet. Den gemensamma punkten som förändringarna roterar kring är Covid-19. Världen har genomgått kriser, katastrofer och pandemier sedan tidigare och denna artikel roterar kring mina reflektioner kring hur kriser påverkar vårt samhälle. Jag kommer fokusera på människors värderingar, behov av förändrade modeller inom vårt krisberedskapssystem samt reflektera kring ledningsförmåga på såväl nationell, regional som kommunal nivå. Dessa tre områden utgör fundamentet och inte minst förutsättningarna för att skapa en säker värld.
I den svenska säkerhetsdiskursen definieras ofta interna och externa hot som komplexa. Komplexa system består av en mångfald av de element som samverkar och interagerar. Komplexitet uppstår när frekvensen mellan olika komponenters interaktioner ökar drastiskt och det ömsesidiga beroendet gör förhållanden oförutsägbara. På grund av dessa täta interaktioner uppvisar komplexa system olinjära förändringar. Komplexa världsvillkor kräver därför ett annat anslag som inte driver en auktoritär agenda och eller skapar ett folk som längtar efter någon som berättar hur det ska vara. Inom ramen för detta behöver vi beslutsfattare som förstår sociotekniska system i förhållande till komplexa system. Låt mig förklara varför och vad vi skulle behöva ta med oss för framtiden.
Kriser och hot uppstår i sociotekniska system, där sociotekniska system kan beskrivas som växelverkan mellan de människor (och deras värderingar) som utgör samhället och den teknik dessa människor interagerar med för att uppnå olika mål och resultat. Begreppet kan även tillämpats på samhällsnivå för att bland annat belysa hur denna växelverkan tar sig uttryck på en samhällelig nivå och dess inverkan på samhällets utveckling. Givet den föränderlighet som vi nu genomlever är det nödvändighet att lära sig mer om denna växelverkan. Dagens kriser och Covid-19 pandemin har mycket att lära oss, framförallt om nödvändigheten av att lära sig mer om sociotekniska system för att kunna utforma effektiva organisationer och framförallt om vi vill få de resultat som vi avser.
Jag brukar säga att kriser lockar fram det bästa i oss men ibland det sämsta. Det påståendet utgår från det tryck och påverkan som uppstår inom människor och i samhälle till följd av krisens natur, orsak och verkan. Kriser påverkar och förändrar människors syn på risk vilket i sin tur leder till förändrade mänskliga beteenden, som i sin tur lett till förändrade attityder i samhället. Dessa attitydförändringar utgör nya förutsättningar för hur vi prioriterar skydd, risk och hot. Det vi kan se under pandemin är att människors beteenden, attityder och konsumtionsmönster (oavsett om det gäller nyheter, e-handel, riskaptit eller toalettpapper) har förändrats.
Det jag vill illustrera är också att tidsandan påverkar attityder och beteenden, både i samhället och hos individer. Även om pandemins efterlängtade slut leder till en mängd möjligheter, så kommer både de redan pågående förändringarna påverkas av vad som skett under pandemin. Det är därför viktigt att dra nytta av och analysera de sociogram som uppstått under Covid-19 och fokusera på hur olika budskap tolkades och omsattes i beteenden, men även hur struktur och mönster i en grupps agerande till varandra och i förhållande till andra grupper formades. Då kan vi förstå hur vår befolkning interagerar och värderar sin risk och agerar på densamma inför kommande kriser och hot.
Nästa kris kommer inte vara en pandemi men det som är gemensamt för alla kriser är behovet av att kunna kommunicera risker och hot på ett sådant sätt att åtgärder och skydd får inflytande socialt och på så sätt stärker mänsklig säkerhet genom att människor omsätter råd och rekommendationer i sina beteenden. Låt oss därför gå vidare till gränssnittet mellan byråkrati och adhokrati.
Under Covid-19 har flera självorganiserade nätverk uppstått och flera initiativ tagits. I mångt och mycket har människor och organisationer tillämpat adhokrati, vilket fungerar utmärkt i föränderliga omgivningar. Adhokrati kännetecknas av många horisontella kontakter och att ansvar distribueras långt ut. Föränderligheten har stärkt vissa gruppers förmåga att ta ansvar och just gränslandet mellan byråkrati och adhokrati är något som framtidens koordinering och beslutsfattande behöver ta hänsyn till.
För framtiden behöver vi därför utveckla mer fylliga beskrivningar vad risk och hot är, lyfta betydelsen av adekvata sociogram om vi ska förstå människors riskaptit, dela en komplex verklighetsbeskrivning och enas om indikatorer på detta. Vi behöver på så sätt demokratisera risker och förmedla att människor är betrodda och kompetenta subjekt. Ansvar uppstår inte av sig själv och vi måste därför träna vår befolkning att ta ansvar.
Utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05) som presenteras om några dagar ska redovisa förslag på ansvarsfördelningen inom det civila försvaret. Utredningen ska även föreslå en förtydligad ledningsförmåga för kommuner och regioner. Dessutom ska utredningen föreslå hur Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps uppgift att verka för samordning inom det civila försvaret kan utvecklas samt analysera om det finns behov att åstadkomma en ökad grad av samordning och helhetssyn i fråga om de resursbehov som kan finnas inom krisberedskapen och civilt försvar. Utredningen kommer att orientera utifrån ett byråkratiskt perspektiv och det lägger i sak en viktig grund för hur systemet utformas rent teoretiskt. Jag anser att utredningen (Ju 2018:05) behöver kompletteras med ett par områden. Låt oss börja med mål och resultat.
Det är avgörande att långsiktigt formulera effektmål som krävs för skyddet av Sverige. Här behöver förväntat resultat inom krisberedskapen och det civila försvaret beskrivas. Vad är det vi ska säkerställa? Vilka resultat ska uppnås? Arbetet med att utveckla styrningen och uppföljningen av vår krisberedskap ska fortsätta. Styrningen och uppföljningen för såväl vår krisberedskap som vår krisberedskap och i förlängningen vårt civila försvar behöver vara långsiktig och tydligt inriktad mot verksamhetens resultat. Uppföljning behöver utvecklas ytterligare och korrespondera med mål och medel. Utöver detta behövs tillämpad och verksamhetsnära forskning. Att börja med vad som ska uppnås lägger en grund för hur modellen och organisationer bör utformas, detta eftersom organisationer är en replik och konsekvens på beställarens förväntan kring resultat och effekter.
I sak krävs det beslut om en struktur för ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar på central, högre regional, regional och lokal nivå men strukturen behöver målsättas. Utöver att formulera tydlighet i förväntan gällande mål och resultat anser jag att modellerna behöver ta hänsyn till våra sociotekniska system samt komplexa villkor. Låt mig beskriva varför. Krisberedskap och civilt försvar består av ett stort antal verksamheter och en bred uppsättning aktörer i samhället, offentliga myndigheter, privata företag, frivilligorganisationer och invånare. Dessa måste involveras inom ramen för strukturerna och också tas i beaktande vid formuleringen av resultat och effektmål. Det på grund av den kompetens, de många lärdomar och den viktig kunskap om försörjningskedjor och leverantörskedjor som finns inom näringslivet och inom kommunerna. Detta behöver vägas in inför utformandet av modellerna. Bland annat kan särskilt nämnas att det stora antalet privata aktörer som utför samhällsviktig verksamhet, konkret innebär detta att dessa måste hanteras inom ramen för exempelvis personalförsörjning. Som jag ser det är en översyn av personalförsörjningen inom det civila försvaret mycket angelägen. Jag utgår från att framtidens modeller för vårt civila försvar som presenteras i mars har just denna inriktning.
Jag hoppas därför att det presenteras ett multilateralt perspektiv i utredningen i hur vårt civila försvar ska utvecklas, det vill säga en tydlig inriktning om varför en fördjupad aktörsanalys och det adhokratiska systemet som uppstår vid varje kris behöver beaktas.
Det intensifierade arbetet med civilt försvar hos de statliga myndigheterna kan förväntas skapa delvis nya förutsättningar för arbetet i kommuner och regioner. Det är viktigt att kommunerna och regionerna får stöd från myndigheterna i detta arbete. Här skulle jag vilja tillägga att det också är viktigt att myndigheterna får stöd. Det finns oerhört stora lärdomar i den operationalisering av beslut som omsatts under året. De erfarenheter, strukturer, processer och arbetssätt som visat sig ändamålsenliga och fungerande inom krisberedskapen är mycket viktiga och centrala för utvecklingen av det civila försvaret.
Ida Texell
Kommundirektör, Upplands-Bro kommun