Denna text är skriven av Anton Hoffman Vikholm, statsvetarstudent vid Karlstad universitet och engagerad i försvars- och säkerhetsfältet, som en del av 2026 års upplaga av Försvars- och säkerhetsakademin (FOSA). Alla åsikter och perspektiv är författarens egna.

FOSA är en unik och exklusiv spetsutbildning för unga engagerade inom Folk och Försvars medlemsorganisationer. Deltagarna utgör en viktig del av Sveriges nutida och framtida säkerhetspolitiska fält. 

Inledning

Värnplikten är i ett svenskt sammanhang en historisk och betydande del av svensk försvarsförmåga. Historiskt sett har de värnpliktiga ingått i ett medborgerligt avtal om att vid en krigssituation inställa sig och försvara Sveriges gränser med livet som insats. Nato-inträdet 2024 innebar däremot en fundamental förändring i pliktens innebörd från att ha varit ett nationellt och territoriellt försvar, till att numera vara ett kollektivt försvar. Frågan som denna analys berör handlar om de värnpliktigas förändrade roll inom ramen för Nato och utifrån juridiska förutsättningar och demokratiska dilemman.

 

Bakgrund och juridiska förutsättningar

Medlemskapet innebär ett fundamentalt fokusskifte i hur och framförallt vart Sverige försvaras på främsta sätt. Vid aktivering av Natos artikel 5, ska svensk lagstiftning förstås i ljuset av den bindande artikeln. En trolig åtgärd i sådant fall är en aktivering av höjd beredskap, vilket gör värnpliktiga skyldiga att fullgöra krigstjänstgöring (4 kap. 7§ SFS 1994:1809). Denna lag kan alltså tillämpas med hänsyn till Sveriges säkerhet, vilket gör att värnpliktiga kan behöva tjänstgöra utomlands inom ramen för Nato, i den mån det krävs (prop 2024/25:34 s. 91). I fredstida operationer däremot, såsom exempelvis den multinationella brigaden i Lettland, menar regeringen i propositionen 2024/25:34 s. 92, att sådana operationer “kan vara att anse” som verksamhet som behövs för Sveriges försvarsberedskap vilket bör tolkas som juridiskt legitimt att använda värnpliktiga i fredstida operationer. Däremot kompletteras denna mening av en uppmuntran till vidare analys om behovet av att revidera nuvarande lagstiftning. Värnpliktiga får däremot med stöd av lagen 1994:1809 §3 st. 3 användas som en del av utbildningen, i internationellt samarbete utomlands med förutsättning att verksamheten bidrar till att upprätthålla eller utveckla förmågor som krigsuppgiften kräver. Det förblir alltså en tudelad oklarhet kring vilka förutsättningar som gäller i fredstid respektive krigstid.

 

Den tudelade gränsdragningen

Vi kan mot bakgrunden ovan identifiera tre stycken typsituationer där värnpliktiga främst kan användas som verktyg. Det handlar om krigstid, om fredstid under pågående utbildning samt fredstid efter avslutad utbildning i operativa och fredsbevarande insatser. Då de två första vilar på ett stadigt och relativt entydigt stöd i lagtext, kan den tredje situationen skapa större oklarheter. Propositionen 2024/25:34 s. 92 inger en otydlig och vag formulering kring huruvida lagtexten kan tolkas på ett sätt som möjliggör aktiverad beredskapstjänstgöring i ett annat land för värnpliktiga soldater i fredstid (typsituation 3). Enligt propositionen så öppnar regeringen dörren till möjligheten att använda värnpliktiga i operativa insatser i fredstid men att det samtidigt slås fast att det råder ett behov av närmare analys av regelverket vilket alltså innebär en oförutsägbarhet (2024/25:34 s. 92). Däremot har nuvarande fredstida insatser inte varit aktuella för krigsplacerade värnpliktiga. Den reducerade brigaden i Lettland var endast aktuell för frivilliga soldater exempelvis (Officerstidningen 2025). Regeringen öppnar alltså upp för möjligheten att använda värnpliktiga i sådana situationer, men uppmuntrar till vidare utredning av regelverket.

Den första typsituationen (krigstid) ska tolkas entydigt men kan problematiseras. Propositionens tolkning att inga juridiska hinder förefaller, förutsätter ett totalt tolkningsskifte som innebär att Sverige försvaras där det görs med bäst effekt, vilket kan vara i ett annat Natoland. Här uppstår en paradox mellan Natos artikel 5, och att samtidigt endast använda värnpliktiga utomlands i en situation då Sverige anses vara under angrepp direkt eller indirekt. I den genomröstade propositionen står det tydligt “Krigsplacerade värnpliktiga kan alltså enligt gällande rätt sändas utomlands, om tjänstgöringen behövs för försvaret av Sverige” (2024/25:34 s. 91f). Utan att spekulera i framtida och potentiella konflikter kan det skapa oklarheter i en situation där exempelvis Turkiet hamnar i en konflikt med en eller flera av dess grannar i regionen, och artikel 5 aktiveras. Då är Sverige bundna till att stötta landet. Men för att Sverige i ett sådant fall ska kunna använda värnpliktiga måste situationen tolkas som ett hot mot Sveriges säkerhet vilket det i detta fall kan vara svårt att bevisa. Däremot är Sverige trots detta bundet av artikel 5, som de facto innebär att ett angrepp på en allierad (NATO 1949), ska betraktas som ett angrepp på samtliga allierade och därmed bör en sådan situation innebära tillräckliga förutsättningar för att ta värnpliktiga i anspråk för att skydda alliansen. En försvårande omständighet i sammanhanget är att juridiken utgår från en gränsdragning mellan fred och krig. Detta problematiserar lagstiftningen i en tid då många anser att vi befinner oss i en gråzon med en påtaglig hybridkrigföring.

 

Pliktens förändrade dimension och det demokratiska dilemmat

Plikten har genomgått en fundamental reformering. Efter två sekel av alliansfrihet, skiftar fokuset från att skydda Sveriges territoriella gränser, till att numera skydda alliansen i exempelvis Baltikum eller Polen. I den förändrade dimensionen uppstår en demokratisk paradox som innebär att personer som genomförde värnplikten innan Nato-inträdet, anslöt sig till kontraktet på helt andra premisser. Att frivilligt ha ställt upp på att med livet som insats skydda sveriges gränser, till att nu med livet som insats eventuellt behöva skydda andra länders gränser innebär en avtalsförskjutning och därmed en retroaktiv förändring i innebörden av krigsplaceringen. Förändringen för med sig en spänning mellan å ena sidan underordna sig sin självständighet för statens beslut om landets försvar. Å andra sidan vilar den moderna värnplikten fortfarande i hög grad på frivillighet, där personer anslutit sig under premisser som numera genomgått en fundamental förändring. Det kan därav analyseras som en legitimitetsproblematik som även förstärks av att beslutet om Nato-inträdet inte var föremål för särskilt mycket debatt. En annan dimension av frågan är transparens i ett demokratiskt samhälle. Den moderna rättsstaten ska utgå från förutsägbarhet och transparens. När staten omdefinierar innebörden av värnplikten, utmanas den enskildes rättssäkerhet om inte politikerna kan förse samhället med stabila och förutsägbara regelverk. Detta skapar en spänning mellan individens rätt till förutsägbara skyldigheter och statens behov av att omdefiniera vad skyldigheten faktiskt innebär med hänsyn till det föränderliga säkerhetspolitiska världsläget.

 

Avslutande reflektioner

Att ha gjort värnplikt innebär i stunden alltså inte en självklarhet för vilka åtaganden du kan tänkas vara pliktad att genomföra. Därav har regeringen nu i ett kommittédirektiv givit en särskild utredare i uppdrag att analysera behovet av ett förändrat regelverk för att säkerställa rättssäkerhet och förutsägbarhet för Sveriges värnpliktiga (Dir. 2026:18). Frågan som rimligen uppstår är varför denna fråga inte redan är klargjord två år efter Nato-inträdet och över fyra år efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Det går däremot att fastslå att plikten har genomgått en fundamental transformering inom ramen för Nato-medlemskapet vilket medför både demokratiska dilemman, och även oklara juridiska förutsättningar samt vidare analys.

 

Källförteckning

Försvarsdepartementet (2024). Totalförsvaret 2025–2030 (Prop. 2024/25:34). Stockholm: Regeringskansliet. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/contentassets/5c98b885c2cc40d58aa3693d34d915d3/totalforsvaret-20252030-prop.-20242534.pdf [Hämtad 2026-04-22]. Försvarsdepartementet (2026).

Värnpliktigas tjänstgöring i Natos samlade avskräckning och försvar (Kommittédirektiv Dir. 2026:18). Stockholm: Regeringskansliet. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/contentassets/8787fc43d6424f67830cc9603f86a07a/varnpliktigas-tjanstgoring-i-natos-samlade-avskrackning-och-forsvar-dir.-202618.pdf

NATO (1949). The North Atlantic Treaty. Washington D.C.: North Atlantic Treaty Organization. Tillgänglig: https://www.nato.int/en/about-us/official-texts-and-resources/official-texts/1949/04/04/the-north-atlantic-treaty

SFS 1994:1809. Lag om totalförsvarsplikt. Stockholm: Försvarsdepartementet. Tillgänglig: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-19941809-om-totalforsvarsplikt_sfs-1994-1809/

Officerstidningen (2025). Den första svenska Natostyrkan på plats i Lettland. Stockholm: Officersförbundet. Tillgänglig: https://officerstidningen.se/den-forsta-svenska-natostyrkan-pa-plats-i-lettland/

Dela