Inriktningen för den svenska försvarspolitiken och Försvarsmaktens insatser var under många år att Sverige och svenska intressen bäst försvaras i andra länder, vilket ledde till att Försvarsmakten anpassades för just detta ändamål. Sedan försvarsbeslutet 2015 är dock inriktningen tydlig: Det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020 är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret, är det budskap som ständigt upprepas. Nu är vi halvvägs i den försvarspolitiska inriktningsperioden och var står Försvarsmakten i relation till den politiska beställningen?
Ett återtagande av förmågan till nationellt försvar pågår med stor fart och kraft i alla delar av Försvarsmakten. Uppgiften, att alla krigsförband under inriktningsperioden ska genomföra krigsförbandsövningar, har inneburit en mängd uppmärksammade initiativ där bland annat avvecklad materiel återförts till Försvarsmakten. Flygvapnet har återigen övat på vägbaser runt om i landet och under hösten 2017 genomfördes Aurora, den första Försvarsmaktsövningen sedan början av 1990-talet, på nationaldagen 6 juni genomfördes en beredskapskontroll genom hemvärnslarm för första gången sedan 1975 för att nämna några exempel som genererat stor uppmärksamhet. I SOM-institutets årliga mätning 2018 konstaterades en stor uppgång i förtroendet för Försvarsmakten hos den svenska befolkningen , något som tillskrivs just övningen Aurora. Just nu pågår även inköp av det amerikanska luftvärnssystemet Patriot[nbsp]som är politiskt omdiskuterat samtidigt som ”Materielutredningen” som presenterades under våren 2018 visade på hur omfattande materielbehovet är för att öka Försvarsmaktens operativa förmåga efter 2020 och föreslår ökade investeringar i storleksordningen 56-168 miljarder kronor fram till 2030.
Mycket av de resurser och den förmåga som finns i dagens försvarsmakt är inte utvecklade och anpassade för att skydda Sverige mot ett väpnat angrepp och omställningen kommer vara svår och kräva mycket. De största frågorna som brukar lyftas är personalförsörjningen och ett behov av långsiktigt ekonomiskt tillskott till myndigheten för att klara av de nya krav man har på sig. Angående ekonomin sade överbefälhavaren På Folk och Försvars rikskonferens i januari: ”Reserverna är slut”. I myndighetens budgetunderlag för 2019-2021 konstaterar man (i de öppna delarna) att det behövs 18 miljarder kronor för att kunna leverera det som riksdag och regering har beställt. Flera partier förespråkar också en höjning av anslagen till Försvarsmakten, utöver de som tidigare beslutats om under 2015 och 2017. Hur mycket det blir och hur långsiktigt det är återstår dock att se. Utmaningarna kopplat till personalförsörjningen handlar även om helt andra frågor som förtroende, förankring och personalpolitik. Med en återaktiverad värnplikt och ett större fokus på utbildning av fler soldater kommer en allt svårare avvägning mellan insatser, beredskap, övning och utbildning, något som också adresserades av ÖB under rikskonferensen och som aktualiserats igen under våren och sommaren. Att få upp intresset för Försvarsmakten, samt att göra myndigheten till en attraktiv och långsiktig arbetsgivare kommer vara avgörande för att lyckas med omställningen även med en personalförsörjning som kombinerar plikt och frivillighet.
En fråga som också uppstår i och med det förändrade fokuset för Försvarsmakten är hur Sverige framöver ska balansera satsningarna på hemmaplan gentemot internationell närvaro i freds- och krishanteringsinsatser. Sverige har haft en hög internationell närvaro under många år och nu sker det största svenska truppbidraget till FN:s insats i Mali, Minusma. Storleken och den avancerade förmågan till underrättelseinhämtning hos det svenska bidraget kommer inte kunna upprätthållas efter 2019 med nuvarande ekonomiska ram, har Försvarsmakten meddelat. Ännu har det inte kommit några tydliga besked från regeringen gällande vilken prioritering man ska göra framöver, det som sagts är att Sverige kommer fortsätta att delta i internationella insatser, men i vilken utsträckning som kommer vara möjlig är ännu oklart. Större satsningar på totalförsvaret kommer troligt att innebära mindre möjlighet för Försvarsmakten att delta i internationella insatser om inte ytterligare medel skjuts till.
Hur ska dessa utmaningar lösas på kort och lång sikt? Hur ska försvaret av Sverige vägas mot deltagande i internationella insatser? Och hur lång tid kommer denna omfattande omställning att ta för Försvarsmakten?
Andrea Wahlberg
Programansvarig säkerhetspolitik
—-
Under rubriken ”Framtidens försvarsmakt” diskuterar överbefälhavare Micael Bydén, Robert Dalsjö, FOI, Johan Wiktorin, försvarspolitisk debattör, Anders Lindberg, Aftonbladet och Amanda Wollstad, Svensk Tidskrift närmare utmaningarna för Försvarsmakten och vad den ska skydda i Visby den 2 juli? Läs mer om seminariet och se det direkt eller i efterhand här.