Den här artikeln är del av Folk och Försvars artikelserie Gryningsläge: hur skulle ekonomin, kulturarven och miljön påverkas av ett krig i Sverige? som handlar om vilka långsiktiga konsekvenser ett krig i Sverige skulle ha och hur vi redan i fredstid kan arbeta för att minimera dessa skador. Det här är den andra artikeln i serien, och den handlar om kulturarv i krig.
Artikeln är skriven av Mattias Legnér, professor i kulturvård och docent i historia, Uppsala universitet.
***
VIKTEN AV ATT BEVARA KULTURARV I KRIG
Kulturarvets behandling i väpnade konflikter har börjat uppmärksammas allt mer under senare år. Vi har sett ett antal konflikter där kulturarv i olika former har utsatts för avsiktliga angrepp därför att det symboliserar ett folk, en viss kultur eller en livsstil. Exempel på konfliktområden där kulturarv angripits under senare tid är Ukraina, Mali, Syrien, Irak, Afghanistan, men det finns många fler. Det finns tecken på att kulturarv i form av exempelvis religiösa byggnader, museer och arkiv allt oftare angrips i konflikter, även om det varierar mycket mellan olika krig eftersom varje konflikt har sina egna orsaker och sin egen karaktär.
Överstatliga organisationer av olika slag har engagerat sig i bevarandet av kulturarv under och efter konflikter. Dit hör UNESCO som är FN:s organisation för kultur, utbildning och kulturarv. UNESCO menar att samhällens kulturarv är viktigt att bevara därför att det är ett gemensamt arv från det förflutna som påverkar oss i dag, och att vi har ett ansvar att förvalta kulturarv för kommande generationer.
Kulturarvet skyddas i olika internationella konventioner. Den som tydligast uttalar sig om vikten av att bevara kulturarv i väpnade konflikter är Konvention om skydd av kulturegendom i händelse av väpnad konflikt från 1954, eller Haag-konventionen som den kallas hädanefter, med dess två tilläggsprotokoll. Kulturegendom är fast och flyttbart (rörligt) kulturarv i olika former. Konventionen slår fast att skador på kulturegendom innebär att mänsklighetens kulturarv skadas, eftersom varje folk bidrar med sin egen kultur till mänskligheten. Detta blir ett motiv till varför en överenskommelse ska finnas mellan världens nationer om vikten av att respektera kulturegendom i krig.
Svensk lag uttalar sig också om kulturarvet. I Kulturmiljölagen (KML) sägs att det ”det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön”, och att ansvaret för kulturmiljön ”delas av alla”. Såväl enskilda som myndigheter har ett ansvar att visa hänsyn och aktsamhet, oavsett om fred eller krig råder.
KULTURARV I SKOTTLINJEN
Det finns ett antal risker för kulturarv i väpnade konflikter. En uppenbar sådan är risken för förstörelse eller stora skador som i sig inte behöver vara orsakade med avsikt, men inträffar då en militär styrka beskjuter eller bombar motståndaren på ett urskillningslöst sätt. Den kan också ske genom att flygfält, vägar eller byggnader anläggs som skadar fornlämningar och annat kulturarv. Skadegörelsen kan också vara avsiktlig genom att exempelvis kyrkor beskjuts utan att de har något militärt värde, eller att man slår sönder kulturegendom för att på en psykologisk nivå skada motståndaren och försvaga en kulturellt och historiskt förankrad identitet.
En annan stor risk är den kompetensförlust som uppstår om personal och frivilliga som vårdar ett kulturarv tvingas fly eller blir rekryterade in i en militär organisation och inte längre kan övervaka och skydda exempelvis ett museum eller ett arkiv. Då blir risken för plundring och stöld av kulturegendom större. Plundring är vanligt i krig då både soldater och civila kan utnyttja ett tillfälle för att roffa åt sig värdefulla föremål. En snarlik handling som också är olaglig är att föra undan kulturegendom från ett ockuperat territorium, exempelvis att forsla bort ett museums samlingar för att ”skydda” dem eller visa upp dem i det egna landet, eller att föra bort fornfynd som hittats i marken under grävarbeten. Detta har skett vid otaliga tillfällen i Ukraina efter konfliktens utbrott där 2014. Ytterligare en risk är att kulturarv kan komma att användas i propagandasyfte för att påverka en befolknings försvarsförmåga och sammanhållning. Ett kulturarv som hamnat i en angripares händer kan då i vissa fall användas för att legitimera själva angreppet eller ockupationen av ett territorium.
VAD KAN VI GÖRA I FREDSTID FÖR ATT SKYDDA VÅRT KULTURARV FRÅN KRIGETS KONSEKVENSER?
Det enskilt bästa skyddet för kulturarv är att ha en välutbildad befolkning som är medveten om sitt kulturarv och som värderar det. Även militär personal behöver utbildning om hur kulturarv kan skyddas i krig och vilka regler man är förbunden att följa enligt internationell humanitär rätt och svensk lagstiftning.
För att göra skyddet för flyttbar kulturegendom mer effektivt antog UNESCO en ny konvention 1970. Bakgrunden var den massiva plundring och flyttning av kulturegendom som ägde rum i Europa strax före och under andra världskriget, och vars omfattning hade blivit allt mer känd under 1960-talet. Det övergripande syftet är att förbinda medlemsstaterna att bekämpa illegal handel med kulturegendom samtidigt som åtgärder vidtas för att förbjuda och förhindra olaglig handel med och överföring av äganderätt till kulturegendom. Idag är drygt 70 procent av världens stater anslutna till konventionen.
Kulturmiljölagen reglerar hur delar av det materiella kulturarvet ska vårdas i Sverige. I denna lag finns bestämmelser om utförsel och återlämnande av kulturföremål samt om militär användning av kulturegendom. Fornlämningar, byggnadsminnen och kyrkor pekas ut och skyddas med stöd i lagen. Här regleras också straffen för plundring av fornlämningar, samt för vården av Svenska kyrkans byggnader och inventarier. Föremål av kulturhistoriskt värde och som förvaltas av kyrkan ska förvaras och vårdas väl. Svenska kyrkan är inte en statlig myndighet men ska enligt Kulturmiljölagen ”vidta de beredskapsförberedelser som under höjd beredskap behövs för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena” (kap 4 15 a §). Detta kan exempelvis innebära att föra undan inventarier till en säkrare plats eller att konstruera skydd för utsatta byggnadsdelar eller föremål. Föremål som funnits i Sverige i 75 år och som har stor betydelse för kulturarvet får inte föras ut utan särskilt tillstånd. Ett tillägg kriminaliserar militär användning av kulturegendom som getts förstärkt skydd enligt Haagkonventionens andra tilläggsprotokoll under en konflikt eller ockupation.
I Sverige finns vidare en arkivlag som skyddar arkiven. De är en del av det nationella kulturarvet och de ska ”bevaras, hållas ordnade och vårdas”. I vården ingår ett antal aktiviteter såsom ordnande, förtecknande, skydd mot förstörelse och stöld, avgränsning och gallring. Denna verksamhet ska alltså kunna pågå under både fred och krig. Det finns också föreskrifter för hur arkivlokaler ska skydda samlingarna mot brand, fukt, skadegörelse, stöld m.m.
Det finns sedan några år också en museilag som säger att museer aktivt ska förvalta sina samlingar. Riksrevisionen har tolkat detta som att det är ett krav att museerna ska bevara sina samlingar. Lagen syftar till att ”säkerställa föremålens spårbarhet” och till ”att skydda dem mot stöld och skadegörelse samt förstörelse och katastrof”. De statliga museimyndigheterna ska också följa krisberedskapsförordningen. Av den framgår att statliga myndigheter ska analysera risker och sårbarhet, och även se till att personalen utbildas så att de kan lösa sina uppgifter även vid en kris (inklusive krig).
Förutom en lagstiftning som tillämpas behövs också en organisation som kan fungera vid höjd beredskap eller krig. Museer, arkiv och bibliotek kan behöva råd och ekonomiskt stöd från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen för att kunna prioritera vad som ska skyddas i ett skarpt läge, och få de resurser som behövs för att kunna genomföra undanförsel och andra åtgärder. Personal behöver också träna i fredstid för att veta att en krigstida organisation kommer att fungera.
Ett sätt att effektivt kunna skydda den allra mest värdefulla kulturegendomen är att bygga magasin för viktiga museer, arkiv och bibliotek, dit mindre delar av samlingarna kan föras. Dessa magasin behöver vara brandsäkra och helst också skydda mot beskjutning och viss bombning, och de ska kunna övervakas. Magasinen placeras med fördel utanför städer som kan bli måltavlor tidigt i ett anfall. I dagsläget finns inga sådana magasin utpekade för samlingar förutom Riksarkivets bergrum i Marieberg, Kungl. Bibliotekets underjordiska magasin i Stockholm och Stockholms stadsarkivs bergrum. Numera förvaras samlingar under fredstid i regel i lagerlokaler ovan mark, ofta i förorter eller utanför stadskärnorna, och de är inte avsedda att vara säkra mot militära anfall.
Ett annat sätt att skydda kulturegendom mot förstörelse är att i fredstid upprätta digitala kopior som antingen dokumenterar ett föremål eller en byggnad, eller som skapar en exakt avbild som skulle kunna ersätta ett förlorat original. I Sverige har detta arbete pågått länge vad gäller våra offentliga arkiv och den historiska utgivningen av tryckta medier. Däremot återstår mycket arbete med att digitalisera museisamlingarna.
Tidigare (SFS 2001:609) hade ett avsnitt lagts till i Totalförsvarets folkrättsförordning som gjorde det möjligt för Riksantikvarieämbetet att i fredstid märka ut objekt som ska åtnjuta särskilt skydd enligt Haagkonventionen. Ingen sådan utmärkning har ännu gjorts, och i folkrättsförordningen sägs inte vem som utser objekt som ska ges förstärkt skydd. Samtidigt blev det möjligt för länsstyrelser att göra motsvarande utmärkning av objekt som skulle ha allmänt skydd, men förutom på Gotland har ingen sådan utmärkning gjorts. Bland de 81 miljöer som länsstyrelsen på Gotland föreslog för utmärkning till Riksantikvarieämbetet valdes slutligen 48 ut. Den föreslagna föreskrift som skickades på remiss i början av 2022 föreskriver att länsstyrelser ska göra utmärkningen, men inte att de måste göra det i fredstid.
SKYDDET AV KULTURARV I PÅGÅENDE KRIG
Internationell humanitär rätt bygger på principerna om distinktion, proportionalitet, försiktighet och ett krav på militär ”nödvändighet”. Enligt distinktionsprincipen är det förbjudet att kriga på ett sätt som har urskillningslösa effekter. Proportionalitetsprincipen ska sättas i relation till det militära syftet med ett anfall eller en operation. Försiktighetsprincipen ålägger de stridande att iaktta alla rimliga försiktighetsåtgärder för att undvika skador på civila och civila objekt. Kravet på militär nödvändighet innebär att en åtgärd som en stridande vidtar i krigföringen måste vara både folkrättsligt tillåten och militärt nödvändig. Civila objekt kan genom sin faktiska användning förlora sitt skydd och bli ett militärt mål om de används i militära syften. Ett exempel på det är då tornet på en kyrka används av prickskyttar eller av soldater som spejar på fienden.
Haagkonventionen med dess två tilläggsprotokoll säger att det är förbjudet att attackera kulturegendom och att använda sådan egendom som stöd för militära insatser. Undantag kan dock i vissa fall aktualiseras av s.k. militär nödvändighet.
För att skydda kulturegendom under ett krig kan man arbeta med undanförsel, bygga skydd, förstärka brandskydd och bevakning, och om skador uppstår dokumentera dem och förhindra dem från att bli värre än nödvändigt. Samlingar kan forslas undan om de förvaras i byggnader som är utsatta för stora risker, och föras till säkrare platser som ligger utanför de områden där strider pågår. För detta kan krävas ett större antal transportfordon och personal som är kunnig i att lasta och lossa gods på ett försiktigt sätt. Bevakning behöver ordnas på de nya förvaringsorterna. I Sverige genomfördes stora undanförselåtgärder särskilt under andra världskrigets första år, vilket jag skriver om i boken Värden att värna. Kulturminnesvården som statsintresse i Norden vid tiden för andra världskriget (Makadam förlag, 2022). Museisamlingar och arkiv forslades då från Stockholm till statligt ägda slott och till herrgårdar som låg utanför huvudstaden. Målet var att flytta dem från mål som med säkerhet skulle komma att bombas från luften om Sverige angreps.
I Sverige har det sedan 1939 funnits lagstiftning om hur undanförsel av kulturföremål kan genomföras om Sverige befinner sig i krig eller hotas av krig. Ansvaret har fördelats på olika aktörer och även det stöd som arkiv, museer och bibliotek kan påräkna från andra myndigheter vid undanförsel har skiftat sedan andra världskriget. En ny lag instiftades 1992 och en förordning som skulle tydliggöra den året därpå. Här sägs att det är regeringen som bestämmer när de delar av lagen om undanförsel och förstöring som är relevanta för kulturarvsområdet ska tillämpas. All möjlig ”egendom av stor historisk eller kulturell betydelse” kan numera föras undan för att undvika att den förstörs i krig. (SFS 1992:1402) Lagen preciseras i en förordning där ett antal myndigheter pekas ut som ansvariga för att planera undanförsel inte bara av sina egna samlingar utan också ”inom sitt ansvarsområde”. (SFS 1993:243) Det kan exempelvis innebära att assistera olika museer som befinner sig inom området. Dessa myndigheter ska ”planera hur arkivhandlingar, böcker, konstverk, natur- och kulturhistoriska föremål ska undanföras”: Statens försvarshistoriska museer, Riksarkivet, Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Statens historiska museer, Nationalmuseum, Moderna museet, Statens musikverk, Naturhistoriska riksmuseet, Statens museer för världskultur, Statens maritima och transporthistoriska museer och Statens centrum för arkitektur och design. De ska samråda med MSB, som har till uppgift att samordna deras planläggning.
På länsnivå har länsstyrelserna motsvarande uppgift för de myndigheter som inte är listade ovan, och i den planläggningen ska samverkan ske med Försvarsmakten. Undanförsel kan ske till ett annat län. Om Sverige befinner sig i krig och kommunikationerna med regeringen inte kan upprätthållas, kan en länsstyrelse på egen hand fatta beslut om att undanförsel ska ske.
Vid ett krigstillstånd kan även Försvarsmakten ta beslut om undanförsel, exempelvis om kulturegendom som behöver forslas bort för att skyddas från krigshandlingar. I Sverige gäller också Totalförsvarets folkrättsförordning från 1990. Förordningen är central i det svenska genomförandet av internationell humanitär rätt och innehåller föreskrifter som ska ge stöd åt tolkningen och tillämpningen för svensk del av den humanitära rätten i väpnade konflikter. Bl.a. regleras utbildning och informationsspridning, utmärkning av skyddade objekt i händelse av väpnad konflikt.
Med hjälp av totalförsvarssatsningen som gjordes i Gotlands län 2017 kunde länsstyrelsen sätta i gång ett projekt för att märka ut byggnader som ska skyddas enligt Haag-konventionen. Länsstyrelsen är den myndighet som har ansvaret för att organisera den civila sidan av totalförsvaret i en krigssituation. Bland de platser som länsstyrelsen föreslog för utmärkning till Riksantikvarieämbetet valdes 48 ut, som nu har försetts med Haag-konventionens blå och vita sköld.
Kritiker till utmärkningen har menat att kulturminnen redan är skyddade i KML, och att vinsten i att välja ut ett litet antal objekt att märka ut med skölden är liten. En annan kritik är att själva skyltningen är mycket diskret och inte synlig från luften. Särskilt i hela fornlämningsmiljöer är små skyltar svåra att hitta. Förespråkare tenderar att påpeka att skyltningen gör allmänheten, inklusive landets försvarsmakt, mer medveten om Haagkonventionens existens, och att den inte kan göra någon skada. Den mediala uppmärksamheten kring utmärkningen kan vara positiv i sig.
Eftersom det skydd som Haagkonventionen möjliggör inte har testats i praktiken är det ännu oklart om det finns ett reellt behov av förstärkt skydd av exempelvis världsarven och ett antal andra kulturarv som är av mycket stort värde, och vilket mervärde en sådan utmärkning eventuellt skulle kunna medföra. Det mest värdefulla med det arbete som påbörjades under 1990-talet och som genomförts lokalt på Gotland är förmodligen att en diskussion om värdering och prioritering av kulturarvet satte i gång.
Över tid har utvecklingen gått från planering för mer storskalig undanförsel av kulturegendom till en mer restriktiv och avvaktande hållning. Anledningen står framför allt att finna i att hotbilderna och synen på hur beredskap ska organiseras har förändrats. Hotbilden vad gäller väpnad konflikt har gått från risken för omfattande luftkrig (andra världskriget och åren närmast efter), till risken för kärnvapenkrig, och senare till en mer diversifierad hotbild där olika grader av konflikt (terrorism, sabotage, blockad, luft- eller markstrid) ingår. Det har påverkat behovet av undanförsel att risken för omfattande bombning av städer från luften tonades ner kraftigt på 1980-talet.
Insikten att det skulle vara mycket svårt att föra undan större mängder kulturegendom i en konfliktsituation växte fram gradvis i kalla krigets Sverige. Om större volymer av samlingar skulle kunna föras ut ur Stockholm var det nödvändigt att utförseln planerades och genomfördes i fredstid innan beredskapen höjdes. Vid höjd beredskap skulle vitala delar av kulturarvsinstitutionernas personal kallas in i försvaret och transporter skulle prioriteras för andra ändamål. Skyddsrum som i fred var reserverade för samlingar kunde i vissa fall i stället användas för att skydda befolkningen eller bli militära förråd. Det låg kulturarvsinstitutionerna i fatet att de inte bättre kunde sovra bland det man ville föra undan vid ett hot. De stora museerna, Riksarkivet och Kungl. Biblioteket ansåg att betydande delar av samlingarna var så värdefulla och unika att de behövde särskilt skydd på olika sätt. Problemet att det inte fanns tillräckligt stora utrymmen som erbjöd bra skydd uppstod redan under andra världskriget, och det löstes aldrig under kalla kriget, vilket jag skriver mer om i en artikel från 2022.
Samlingsförvaltare vill i möjligaste mån undvika att hantera och transportera ömtåliga kulturföremål längre sträckor, eller förvara dem i byggnader som inte lever upp till dagens krav. Detta har blivit en princip inte bara i Sverige utan också internationellt. Man ställer krav på att lokaler ska kunna hålla ett jämnt inomhusklimat, vara brandsäkra, inbrottssäkra och helst även bevakade. Om risken är total förlust kan man behöva acceptera att samlingen förs undan till en lokal där bevarandeförhållandena inte är optimala.
Modern krigföring innebär vidare att konflikter periodvis inte utkämpas längs etablerade fronter, vilket medför att det kan vara mycket svårt att identifiera säkra platser att föra undan egendom till. För sådana beslut kan krävas militär expertis.
Bristen på beredskap är knappast oväntad utan återfinns i många delar av det svenska samhället. Den kan snarast ses som en effekt av en mycket långvarig samhällsdiskurs i vilken talet om trygghet, inrikespolitisk stabilitet och en frånvaro av yttre hot varit stark. Sverige utsätts i dag löpande för påverkanskampanjer från främmande makt, och detta kan leda till att svenskt kulturarv hamnar i fokus på negativa sätt.
Det tar lång tid att bygga beredskap. Ett angeläget arbete har påbörjats. För att fortsätta behövs resurser men också en förhöjd medvetenhet hos många aktörer om behovet av planering, och en vilja att prioritera och göra riskbedömningar.