Foto: News Øresund - Jenny Andersson (CC BY 3.0)
Artiklar

Publicerat: 2020-11-12

Krisberedskap för de som drabbas

Nedan följer ett referat skrivet av Daniel Kjellén, programansvarig för totalförsvar och krisberedskap på Folk och Försvar, från ett rundabordssamtal som Folk och Försvar och Svenska Röda Korset arrangerade i slutet av oktober. Samtalet hölls under Chatham House Rule, och uttalanden från de medverkande tillskrivs därmed inte enskilda personer eller organisationer.

Nyligen anordnade Folk och Försvar i samarbete med Svenska Röda Korset ett rundabordssamtal med ett antal representanter från offentliga, ideella och politiska aktörer. Syftet var att diskutera hur väl det svenska krisberedskapssystemet är anpassat för att värna befolkningens liv och hälsa, med utgångspunkt i att kriser i praktiken drabbar olika grupper på olika sätt och i olika stor utsträckning. De medverkande i samtalet reflekterade kring sina erfarenheter från de senaste årens samhällskriser – inklusive den pågående pandemin.

Samtalets deltagare representerade en bredd av aktörer, vilket avspeglades i olika syn på hur krisberedskapssystemet bedömdes ha fungerat i stort och specifikt för särskilt sårbara grupper. Några lyfte att vissa delar av systemet fungerat relativt väl, givet omständigheterna under den pågående pandemin, medan andra menade att systemet samtidigt missat viktiga rättigheter och behov hos vissa grupper, vilket gjort att samhället inte kunnat leverera det stöd som behövts för dem.

En stor del av samtalet handlade om olika former av kriskommunikation och närliggande frågor. Dels rörde det den för kriskommunikation centrala frågeställningen om hur olika målgrupper nås, och hur man konkurrerar med information från en mängd olika kanaler som förmedlar information olika snabbt. Utöver det så diskuterades också frågor kring ”framing” – hur vissa kriser framställs i förhållande till andra, hur lågt förtroende för det offentliga hanteras och hur man kan kommunicera vilka krav som individer kan ställa på krishanteringen. Det är också viktigt att komma ihåg att särskilt sårbara grupper inte är homogena vare sig mellan eller inom grupperna.

Krisberedskapssystemet tampas också med strukturella problem, exempelvis kring svårigheter för systemets aktörer att improvisera som i sin tur härstammar från svårigheter att avgöra vilka resurser som finns tillgängliga. Utmaningar gällande motsägelser i lagar och principer lyftes också. Dessa aspekter har gjort krishantering svårt i allmänhet – och likaså i förhållande till de grupper som samtalet handlade om.

Efter en diskussion om utmaningarna i krisberedskapen, diskuterades även potentiella lösningar inför framtiden. Då efterlystes tydlighet vad gällde ansvarsfördelning, men också större samordning. Fokus under den avslutande delen av samtalet kom dock att ligga på civilsamhällets möjligheter att bistå i kris.

Civilsamhällesaktörer skulle kunna bidra till att effektivisera samhällets krisberedskap om det fanns möjlighet att delta tidigt i planeringsarbetet och inte enbart i hanteringen av en pågående kris. Civilsamhällets insatser skulle kunna stärkas genom exempelvis större rekrytering av personer från särskilt sårbara grupper till ideella organisationer för att därmed också stärka organisationernas förståelse för och kommunikation med personer från dessa grupper. Möjligheten till att jobba mer långsiktigt än idag var en annan sak som skulle förbättra möjligheterna för civilsamhällets bidrag – i synnerhet eftersom civilsamhällets insatser idag till stor del är baserad på tidsbegränsade projekt. De frivilliga försvarsorganisationernas roll i krisberedskap och totalförsvar ansågs given, men under samtalet efterfrågades också att andra organisationer kan få större plats i arbetet.

Efter att samtalet avslutats uttryckte deltagarna uppskattning för möjligheten till att diskutera frågorna, och flera nämnde också att insikterna från samtalet skulle bidra till deras eget arbete. Ett konkret exempel på detta är en rapport i ämnet som Svenska Röda Korset planerar.

Relaterat material