För snart ett år sedan återupptäckte Sverige sig självt, när Försvarsberedningen lade fram sin rapport om det nya totalförsvaret. Detta betänkande satte punkt för en era, där vi levde ganska bekymmerslöst i en värld som antog allt mörkare skepnad. Nu blev det tydligt att kriget eller en större kris inte längre var otänkbart eller osannolikt.

Efter det kalla krigets slut har världen i många avseenden blivit allt bättre, tecken på det är lägre barnadödlighet, mindre fattigdom och ökad läskunnighet. Samtidigt har den ekonomiska maktens tyngdpunkt förskjutits till Stilla havet. Det varmare klimatet öppnar nya transportvägar över Barents hav med stora ekonomiska konsekvenser, och med dessa följer förändrade politiska intressen från stormakterna som exempelvis Kina för den här delen av världen. Därför kan vi se en större spänning i vårt närområde sedan närmare tio år tillbaka.

Det militära hotet är alltjämt det farligaste för Sverige, det är det som de samlade försvarsansträngningarna ska avhålla från. Den ryska upprustningen som påbörjades efter Georgienkriget har i stort följt sin uppgjorda plan. Ryssland har nu bevisligen kapacitet att genomföra två mindre expeditionära operationer parallellt som i Syrien och Ukraina. Ökad underrättelseinhämtning pågår också i närområdet av både Ryssland och våra Nato-partners.

De mest sannolika hoten är redan realiserade i form av olika slags påverkansoperationer. Debatten handlar ofta om desinformation, där ett skevt urval av fakta blandas med felaktiga påståenden som sedan förstärks av medgörliga människor och programmerade konton på sociala medier, så kallade botar. Denna desinformation syftar till att polarisera och dränera energi i det offentliga samtalet.

Andra former av påverkan kan ske genom korruption och finansiering av opposition till aktörernas huvudmotståndare. Under kalla kriget bedrev de bägge dåvarande supermakterna stöd till separatistiska organisationer och det finns flera tecken på att denna Modus Operandi fortfarande lever kvar i mindre skala fysiskt, men i stor volym inom cybervärlden. Med värvning genom tvång eller lockelse kan opinionsbildare i traditionella medier sedan plocka upp teman för vidare och mer kvalitativ spridning.

En annan effektiv metod är att infiltrera motståndaren eller deras inhemska motståndare i sin tur. I det förra fallet inte så mycket för att ta över utan för att få återkoppling på hur egna informationsoperationer uppfattas. I det senare fallet kan exempelvis terroristorganisationer med sin sektionerade cellstruktur få delar av denna kapad av främmande makt. Där publiken uppfattar en attack från en extremistisk rörelse kan den i själva verket vara ett instrument för en hänsynslös aktör. Allt givetvis dolt under många lager av väv, närmast ogenomträngligt för den som inte kan föreställa sig den bilden.

Till detta kommer det ökade beroendet av våra informationssystem och det ständigt expanderade internet som skapar allt större risker för cyberintrång och cyberattacker. Med sina avkastningsmöjligheter tack vare global räckvidd, små investeringar och liten risk för upptäckt utgör detta en allt större utmaning för ett land med en defensiv strategisk kultur. I debatten kring våra stridskrafter talas det ofta om tröskeleffekt, att det ska göra ont att angripa Sverige. Det är hög tid att operationalisera motsvarande förmåga inom cyberrymden för att kunna försvara oss.

Så ser den nygamla hotbilden ut. Naturen är densamma, en fientlig intention och målmedvetet uppbyggande av kapacitet för att kunna realisera den politiska viljan. Karaktären har däremot förändrats genom internets framväxt och erövrandet av rymden. För att överleva som en småstat i skärningen av stormakternas intressen gäller det att vässa sinnen och svärd, fördjupa samarbeten med likasinnade och slå vakt om folkrätten. Det startar med ett medvetande.

Johan Wiktorin, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien

Här kan du se seminariet i efterhand.

Dela