Denna text är skriven av en deltagare från 2024 års upplaga av Försvars- och säkerhetsakademin (FOSA), Daniel Åkerman, Ordförande för Fria Moderata Studentförbundet. FOSA är en unik och exklusiv spetsutbildning för unga engagerade från Folk och Försvars medlemsorganisationer och deltagarna utgör en viktig del inom Sveriges nutida och framtida säkerhetspolitiska fält. Deltagarnas texter är skrivna utifrån deras egna åsikter och perspektiv kring försvars- och säkerhetspolitik samt samhällets krisberedskap. Denna artikel är en analys av Natos försvarsgarantier i en svensk kontext. Kan vi lita på Artikel 5? Riskerar Sverige att förblindas av Natos strålglans?

När Sverige den 7 mars blev fullvärdig medlem av Nato, avslutades en mycket utdragen politisk följetång. Under de nästan två år som gått sedan regeringen Andersson beslöt att ansöka om medlemskap, har processen upptagit nästan allt utrymme i den säkerhets- och försvarspolitiska debatten. Frågan är om detta fokus på dramat kring Sveriges ansökan, präglad av allt från koranbränningar till konflikterna med Ungern och Turkiet, har trängt ut andra viktiga överväganden.

Kan vi lita på Natos försvarsgarantier?

Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan, har varnat (ex. Wennström, 2024; Yousuf, 2024) för att svenska beslutsfattare, såväl politiska som militära, i för hög grad kommer förlita sig på Natos försvarsgarantier. Enligt Wennström finns en risk att försvaret av Sveriges territorium försvagas till förmån för stöd till andra Natomedlemmar. Det är en farhåga som är värd att utreda, då Natointrädet innebär ett fundamentalt skifte för svensk säkerhets- och försvarspolitik.

Wennströms riskanalys kan delas upp i tre, förvisso sammanflätade, resonemang: 1) Natos skyddsgarantier är svagare än de ofta framställs, 2) Sverige övervärderar internationella samarbeten, och 3) Sverige prioriterar inte försvaret av vårt territorium.

Vad gäller det första resonemanget, påpekar Wennström att artikel 5 i det Nordatlantiska fördraget ”inte säger någonting om att medlemsländerna skulle rycka ut till militärt försvar om Sverige blir invaderat” (Yousuf, 2024). Den stipulerar att medlemmarna ska vidta sådana åtgärder som de anser nödvändiga, vilket kan inkludera användandet väpnade styrkor. Alltså är det fullt möjligt att våra allierade inte kommer bistå med militärt stöd ifall Sverige skulle bli angripet, åtminstone inte omedelbart.

Natos försvarsgarantier är dock större än enbart fördragets formella lydelse. Robert Dalsjö, försvars- och säkerhetspolitisk analytiker vid FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, har poängterat (2024) att fördragets ursprungliga text är mindre viktig än den organisationen som har byggts sedan dess. Vid grundandet eftersträvades handlingsfrihet av framför allt USA, vilket medförde avsiktligt vaga formuleringar. I och med att Kalla kriget eskalerade blev i stället trovärdighet av högsta vikt. Därför infördes posten som generalsekreterare, försvarsstaberna och den gemensamma försvarsplaneringen. ”Trovärdigheten i artikel 5 vilar således inte på stadgan utan på organisationen och viljan bakom den”, förklarar Dalsjö.

Att det är viljan som underbygger trovärdigheten i den ömsesidiga försvarsgarantin, är emellertid också en öm punkt, enligt Wennström. Det krävs att medlemsstaternas regeringar är överens för att artikel 5 ska kunna aktiveras. Som spelet bakom anslutningsprocessen visar, kan sådana beslut ofta bero på internpolitiska överväganden, snarare än det gemensamma bästa. Wennström tar som exempel upp att Turkiet har utsatts för angrepp från Syrien, utan att Nato aktiverat artikel 5. Det finns därför en risk, menar han, att detsamma skulle kunna ske vid ett väpnat angrepp mot Sverige.

Artikel 4 på prov

För att kunna avgöra likheten med Sveriges situation måste vi titta närmare på vad som verkligen hände i fallet med Turkiet. Landet har utsatts för syriska angrepp vid två tillfällen. År 2012 sköt syriskt luftvärn ner ett turkiskt spaningsflygplan över internationellt vatten i Medelhavet, och år 2020 stupade 34 turkiska soldater då de angreps av syriska regeringsstyrkor.

För det första är det viktigt att påpeka att Turkiet i inget av fallen begärde att artikel 5 skulle aktiveras. I stället åberopade landet vid båda tillfällena den mindre kända artikel 4, som kräver att konsultation mellan medlemsstaterna. För det andra var de syriska angreppen inte av sådan art att de skulle omfattas av skyddet i artikel 5. De turkiska trupperna som angreps 2020 befann sig i Syrien, som en del av Turkiets intervention i landet, vilket innebar att de var utanför det geografiska område där det Nordatlantiska fördraget gäller.

Spaningsflygplanet som sköts ned 2012 befann sig visserligen över Medelhavet, som omfattas av fördraget, men hade dessförinnan kränkt syriskt luftrum. James Joyner, professor i säkerhetsstudier och senior fellow vid Atlantic Council, har påtalat (2012) att det därför inte innebär ett väpnat angrepp enligt artikel 5 – särskilt inte som Turkiet redan tidigare hade intervenerat mot Syrien på egen hand. Situationen kan jämföras med Catalinaaffären 1952, då Sovjetunionen sköt ned två svenska flygplan över internationellt vatten i Östersjön, utan att det innebar en krigsförklaring.

Vid närmare titt på Wennströms exempel, verkar det alltså inte som att det var realpolitiska överväganden som gjorde att artikel 5 inte aktiverades, utan utfallet var helt i linje med fördragets lydelse. Om Sverige skulle bli angripet på riktigt, vilket är den situation vi har ingått i Nato för att skydda oss emot, finns det således få skäl att tro att vi inte skulle täckas av det Nordatlantiska fördragets skyddsgarantier. Något annat skulle vara förödande för alliansens trovärdighet.

Internationella samarbeten för att främja säkerhet

Vad gäller Wennströms andra resonemang, tar han fasta på en retorisk tradition hos svenska beslutsfattare om att Sverige ska delta fullt ut i internationella samarbeten. Exempelvis har statsminister Ulf Kristersson aviserat att svensk trupp kommer att stationeras med Natos multinationella styrka i Lettland. Wennström lyfter särskilt ett uttalande av ÖB Micael Bydén i Ekots lördagsintervju (2024) att Sverige inte ska ”bidra på något sätt, utan nu är vi Nato”. Sådan retorik om att Sverige bäst försvaras i Baltikum, menar Wennström är en fortsättning från insatsförsvarets tid om att svenska intressen då bäst försvarades i Afghanistan. Det skulle alltså spegla en syn om att deltagande i internationella samarbeten i sig det bästa medlet för att främja vår säkerhet.

För det första är de värt att lyfta att samarbeten med andra länder faktiskt kan stärka vår säkerhet. Det är en signal till potentiella antagonister att vi har vänner i världen som kan komma till vår hjälp. En formell allians som Nato skickar självklart den starkaste signalen, men även andra relationer av lättare vikt kan ha liknande avskräckande effekt.

För det andra syftar Sveriges internationella insatser till att stärka landets säkerhet, inte bara genom goda relationer, utan även rent materiellt. Uttalandet om att våra intressen bäst försvaras i Afghanistan, burkar tillskrivas tidigare ÖB Håkan Syrén år 2004. Som han förklarar i en intervju var internationella insatser ett sätt i att motverka internationell terrorism. Då bedömdes terroristorganisationer utgöra det störst hotet mot Sverige och det ansågs bäst bekämpas genom att förvägra dem baser i världen från vilka de kunde operera mot Europa, såsom i Afghanistan. På samma sätt ska svensk trupp i Baltikum stärka förmågan att stå emot ett väpnat angrepp så att en anfallare aldrig når svenskt territorium. Att svenskt deltagande internationellt har ett viktigt signalvärde hindrar alltså inte att det också stärker vår säkerhet i sak.

Ett starkt nationellt försvar

Slutligen, gällande Wennströms tredje farhåga om att svenska beslutsfattare inte skulle tillräckligt prioritera försvaret av vårt territorium, får den enkelt sägas sakna grund. Exempelvis lyfter flera företrädare från Försvarsmakten, från högsta ort och nedåt, inte artikel 5 – utan artikel 3 i det Nordatlantiska fördraget. Den stipulerar att varje medlemsstat ska utveckla sin individuella och kollektiva förmåga att motstå väpnat angrepp. Att Sverige ska kunna försvara sig på egen hand är alltså fortfarande utgångspunkten för vår försvarsplanering. Även från politiskt håll delas den analysen. Exempelvis har Försvarsminister Pål Jonson slagit fast (Arenender, 2024) att Natomedlemskapet inte kommer innebära sänkta försvarsambitioner, tvärtom bedömer han att anslagen måste öka ytterligare. Även om försvarsberedningen ännu inte har lämnat sitt förslag inför nästa förvarsbeslut, får det sägas vara osannolikt att anslagen skulle föreslås minska. Uppbyggnaden av förband som ska skydda svenskt territorium, såsom Norrbottens regemente (I 19) och Gotlands regemente (P 18) pågår också obehindrat av svenska truppbidrag till Lettland.

Sammanfattningsvis verkar det mediala fokus på Sveriges ansökningsprocess till Nato inte ha lett till att det nationella försvaret har trängts undan som Johan Wennström fruktar. Det finns föga skäl att tro att politiska eller militära beslutsfattare har förblindats av Natomedlemskapets strålglans. Tvärtom tycks försvarsplaneringen fortsatt bygga på välgrundade analyser och premisser där försvaret av Sverige fortsatt står i centrum. Det är bara att Sverige bäst försvaras tillsammans med våra allierade.

Håll utkik på Folk och Försvars hemsida under hösten för att skicka in din ansökan till Försvars- och säkerhetsakademin 2025! Läs mer om utbildningen här.

Daniel Åkerman, Ordförande för Fria Moderata Studentförbundet. Foto: Tom Samuelsson

Referenslista

Arenender, I. (10 mars, 2024). ”Pål Jonson vill ha uppemot 2,5 procent av BNP till försvaret”. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/a/y6kd1J/pal-johnson-vill-ha-uppemot-2-5-procent-av-bnp-till-forsvaret

Bydén, M. (9 mars, 2024). ÖB Micael Bydén: ”Försvaret av landet börjar närmare den östra fronten”. Sveriges radio. https://sverigesradio.se/avsnitt/ob-micael-byden-forsvaret-av-landet-borjar-narmare-den-ostra-fronten

Dalsjö, R. [@MansRAD] (10 mars, 2024). I diskussionerna om Natomedlemskapet har jag märkt att det florerar en del missuppfattningar. [Tweet] Twitter. https://twitter.com/MansRAD/status/1766806490713579545

Joiner, J. (26 juni, 2012). “Why NATO Won’t Go To War Over Syria Shooting Down Turkish Jet” [Därför kommer Nato inte gå i krig för att Syrien sköt ned ett turkiskt jetplan]. Atlantic Council. https://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/why-nato-wont-go-to-war-over-syria-shooting-down-turkish-jet/

Syrén, H. (2004). ÖB om försvarspropositionen: Äntligen blir vi i takt med tiden. Haglund, S.Å. Försvarsmakten. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/5-organisation/overbefalhavaren/tal-och-debattartiklar/tidigare-obs-tal-och-debattartiklar/propbilaga_intervju04.pdf

The North Atlantic Treaty [Det Nordatlantiska fördraget] (4 april 1949). https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_17120.htm

Wennström, J. (20 mars, 2024). ”Kan Sverige verkligen lita på att Nato kommer till vår undsättning?”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/kultur/johan-wennstrom-kan-sverige-verkligen-lita-pa-att-nato-kommer-till-var-undsattning/

Yousuf, E. (9 mars, 2024). ”Forskaren: Inte självklart att Nato rycker ut till Sveriges försvar”. Göteborgs-Posten. https://www.gp.se/politik/forskaren-inte-sjalvklart-att-nato-rycker-ut-till-sveriges-forsvar-.7f746dfd-83ed-48ed-b002-32fda5b11bba