Rymdbaserat internet – en kraft för demokrati och yttrandefrihet

Denna text är skriven av Mikael Ingemyr, en av deltagarna i 2022 års upplaga av Försvars- och Säkerhetsakademin (FOSA). FOSA är en unik och exklusiv spetsutbildning för unga engagerade från Folk och Försvars medlemsorganisationer och deltagarna utgör en viktig del inom Sveriges nutida och framtida säkerhetspolitiska fält. Deltagarnas texter är skrivna utifrån deras egna åsikter och perspektiv kring försvars- och säkerhetspolitik samt samhällets krisberedskap. Mikael Ingemyr, generalsereterare för Astronomisk Ungdom, skriver i denna artikel om hur ny rymdteknik försvårar för auktoritära ledare att inskränka sina medborgares tillgång till fritt internet.

Informations- och yttrandefrihet är mänskliga rättigheter och helt grundläggande för demokratin. Ett samhälle med en mångfald av fria och oberoende medier där meningsutbyten och åsiktsyttringar är en lagfäst rättighet, är ett samhälle där medborgarna har möjlighet att kritiskt granska sina ledare och självständigt avgöra när de ska bytas ut. Därför ligger det i auktoritära regimers intresse att kontrollera vilken information och nyhetsförmedling befolkningen kan ta del avsamt vilka åsikter de kan sprida. Möjligheten att rent tekniskt kontrollera flödet av information möter däremot nytt motstånd numera – från rymden.

Att ny rymdteknik medför konsekvenser för lagstiftares möjlighet att i praktiken begränsa vilka källor till information och kulturyttringar som befolkningen har tillgång till är inget nytt. Fram till slutet av 1980-talet rådde ett statligt radio- och TV-monopol i Sverige där bara SR, SVT och UR hade tillstånd att sända etermedia[1]. Det fanns inga andra radio- och TV-kanaler än det fåtal public service erbjöd, och där ingick ingen annan nyhetsförmedling än den de själva producerade. Detta förhållande kom att ändras år 1987 då TV3, med huvudkontor utanför Sverige, började sända TV via satellit ut över Norden. Svenskarna kunde införskaffa en parabolantenn och mottagare för signalerna och på så vis ta del av den nya TV-kanalen som verkade utanför ramarna för public service. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maj Britt Theorin förespråkade att hindra privat innehav av parabolantenner[2], men utvecklingen var redan ett faktum. Lagstiftning som inte är verksam är meningslös och år 1990 öppnade riksdagen sedermera upp den svenska radio- och TV-marknaden för fler aktörer[3]. Detta som ett direkt resultat av att sändning av satellit-TV från rymden inte är praktiskt möjligt att hindra.

Det världsomspännande datornätverket internet är idag definierande för tiden vi lever i. Via internet kan alla användare få tillgång till allt ifrån encyklopedisk information, elektronisk post, video- och ljudmedia, strömmande TV, tjänster för realtidskommunikation och socialt umgänge till elektroniska anslagstavlor och nyhetsförmedling från såväl stora mediehus som enskilda journalister – var än man är uppkopplad ifrån. Som plattform för att fritt uttrycka åsikter, utbyta meningar, publicera oberoende nyheter och i allmänhet utöva demokratiska rättigheter saknar internet motstycke i den grad det underlättar och närmast ger incitament för detta. Fri tillgång till ett fritt internet främjar således demokratin.

Men fri tillgång till internet är inte en självklarhet. För auktoritära regimer innebär internets styrkor uppenbara problem de inte sällan söker avhjälpa genom att helt eller delvis begränsa internet eller internetbaserade tjänster inom landet. Organisationen Freedom House visade i sin rapport Freedom on the Net 2021 att friheten på internet minskade för elfte året i rad.[4] Bland länderna som stod för störst avtryck nämns exempelvis Myanmar, vars styrande militärjunta stängde ner landets tillgång till internet i samband med att de tog makten i februari 2021, och Uganda där den styrande regimen blockerade tillgången till sociala medier, och sedan till internet som helhet, i samband med presidentvalet i januari 2021. I samband med Rysslands krigföring i Ukraina ser vi idag att regimen blockerar tillgången till sociala medier, tvingar oberoende mediehus att lägga ner sina hemsidor och sin övriga verksamhet inom landet samt enbart tillåter befolkningen tillgång till regimens eget narrativ om kriget.

Den rymdtekniska utvecklingen de senaste åren håller kanske på att vända på detta styrkeförhållande. Internetuppkoppling via satellit kan på allvar utmana regimers möjlighet att begränsa sin befolknings tillgång till internet. I bräschen för denna teknik går det amerikanska privata företaget SpaceX, med sin tjänst Starlink. SpaceX planerar att placera minst 12 000 satelliter i låg omloppsbana runt jorden, i en så kallad megakonstellation. Redan idag är över 2 100 Starlink-satelliter placerade i omloppsbana och levererar höghastighetsbredband till närapå alla punkter på jorden. Allt som behövs för att koppla upp sig via dessa satelliter är en liten parabolantenn och användarterminal. Dessa är små nog att få plats med i en ryggsäck och kan monteras upp varsomhelst. När parabolen riktas uppåt och terminalen förses med elektrisk ström får användaren inom några sekunder tillgång till internetuppkoppling med hastigheter som tidigare bara kunde uppnås med bredband genom fiberoptiska kablar.[5] Information kan på så vis flöda fritt både in i och ut ur vilken region som helst på jorden. Utöver att användas som alternativ till befintlig markbaserad infrastruktur för bredband kan Starlink användas i exempelvis:

utvecklingsländer där markbaserat internet inte är utbyggt
avlägsna eller isolerade områden på jorden
krigs- eller katastrofområden där ordinarie tillgång till internet via kabel eller mobilnät gått förlorat
länder där internet är begränsat och censurerat av staten. [6]

Vad kan då auktoritära regimer göra för att möta denna nya möjlighet till fritt informationsflöde? De kan exempelvis förbjuda sina medborgare att koppla upp sig mot internet via utländska satellitkonstellationer; något som den ryska statsduman redan förbereder en lag för.[7] Men att upprätthålla efterlevnaden av ett sådant förbud i praktiken är svårt, då den tekniska utrustningen är liten och går att gömma, kamouflera, smuggla samt stänga av när den inte används. Den blir således kostsam att spåra eller pejla i varje enskilt fall. Resurserna nödvändiga för att upprätthålla censuren, jämfört med när hela landets internettillgång kunde kontrolleras centralt, blir därför avsevärt större.

I Sverige blev ett förbud mot parabolantenner aldrig verklighet. Tvärtom innebar den tekniska utvecklingen på rymdområdet att det statliga radio- och TV-monopolet så småningom avvecklades, då det blev ohållbart att upprätthålla. På liknande sätt kommer det nu att bli allt svårare för regimer att kontrollera informationsflödet på internet på grund av den nya tekniken. Kanske kan de nya möjligheterna till rymdbaserad internetuppkoppling leda till en positiv utveckling för yttrande- och informationsfriheten, och i förlängningen demokratin, i hela världen?