Tillbaka till föregående sida

Foto: Didrik Book/Försvarsmakten
Artiklar

Publicerat: 2014-07-02

Totalförsvar 2.0?

En förändrad omvärld medför ett förändrat försvar. Omställningen till ett insatsförsvar var knappt genomförd när den säkerhetspolitiska pendeln svängde tillbaka in i närområdet i och med Rysslands annektering av Krim. Men hur skulle en modern konflikt egentligen påverka Sverige, och vilken beredskap finns för storskaliga kriser, bortom debatterna om flygplan, ubåtar och försvarsanslag? Johan Larnefeldt diskuterar nya och gamla behov inom säkerhet, försvar och krisberedskap.

Den säkerhetspolitiska diskussionen intensifieras: humanitära katastrofer i Syrien och Centralafrikanska republiken, dramatiska omvälvningar i Europa med ett allt mer aggressivt Ryssland – och skarpa debatter om vad det svenska försvaret ska bestå av och förmå. Fokus i dessa debatter förefaller ofta hamna mer på detaljer i Försvarsmaktens personal- och materielproblem än på grundläggande svensk säkerhetsstrategi eller det svenska samhällets reella förmåga att hantera större kriser eller krigstillstånd.

Den 15 maj i år lade Försvarsberedningen fram sin andra rapport, med försvarspolitiskt fokus. En del av rapporten – och av säkerhetspolitiken i stort – som uppmärksammas mindre än de som handlar om det militära försvaret är förslagen kring civilt försvar och krisberedskap. Detta är olyckligt, eftersom det är områden som direkt berör själva kärnan i en substantiell säkerhetspolitik: människors liv och hälsa, grundläggande samhällsfunktioner, samt demokrati, rättsstat och suveränitet. Militära förmågor är långtifrån oväsentliga – oavsett vad man tycker om dem – men diskussionen kunde tjäna på om de i större utsträckning betraktades som ett säkerhetspolitiskt instrument bland andra, snarare än som politikområdets själva mål. Situationen vad gäller krisberedskap är snarast den omvända; frånsett större händelser uppmärksammas området sällan. Regeringens proposition i ämnet från tidigare i år var gles på skarpa förslag och skapade inte mycket diskussion (se dock Folk och Försvar-seminarium i ämnet här.)

Samhället och försvaret
I Försvarsberedningens uppdrag ingick alltså anvisningen att lämna analyser och förslag för inriktningen av det civila försvaret. Dessa områden har i ännu större utsträckning än det militära territorialförsvaret varit vilande, eller helt enkelt nedlagda, under ett antal år. När det talas om vad som förändrats i och med det gamla totalförsvarets avveckling ligger fokus ofta på de militära frågorna. Försvarets förlorade folkförankring är ett av de ämnen som diskuteras allt flitigare – senast av Karl Ydén och Joakim Berndtsson i en klargörande rapport för SOM-institutet. I mer allmän debatt smalnar dessa frågor ofta av till förekomsten av värnplikt eller kunskap om Försvarsmakten och dess uppgifter. Det är dock inte givet att just den militära sidan idag är den mest självklara vägen att uppnå folkförankring för försvaret eller en starkare relation mellan försvaret och samhället – givet att detta är något eftersträvansvärt.

Oavsett vilket rekryteringssystem Försvarsmakten använder sig av kommer det militära försvaret inte under överskådlig tid att engagera mer än en minoritet av befolkningen. De mer allmänna frågorna om samhällskriser och beredskap kan däremot beröra betydligt bredare grupper. Ett exempel på detta är frågan om social oro, som är en relativ nykomling i den mer storskaliga krisberedskapen, och som kan aktualisera nya former av något som kan kallas ‘totalförsvar’. Centralt i dessa sammanhang blir komplexa och sammansatta hot och risker – som ofta utgår från skärningspunkterna mellan globala politisk-ekonomiska processer och påtagligt lokala konfliktlinjer.

Enveckasförsvaret i praktiken
Ett bredare säkerhetsbegrepp kan alltså användas för att argumentera för ett mer sammanhållet totalförsvar med civila och militära komponenter. Det är dock fullt möjligt att närma sig (total)försvarsfrågan även utifrån mer traditionella föreställningar om säkerhet. Det så kallade ‘enveckasförsvaret’ har fått stor uppmärksamhet i svensk säkerhetspolitisk debatt, inte minst i relation till Rysslands operationer i Ukraina och ökade övningsverksamhet i Östersjön. Enligt uppskattningar utifrån genomförda spel eller scenarier kan Sverige, med planerad insatsorganisation, alltså försvaras mot ett begränsat angrepp på en plats i en vecka. Denna ännu ej realiserade försvarsambition har debatterats friskt sedan överbefälhavaren gjorde sitt omtalade uttalande – egentligen en del av ett resonemang i en intervju – och flertalet ansvariga politiker har fått ge sitt svar på frågan om en vecka räcker. Något som diskuterats påtagligt mycket mindre är vad som egentligen skulle hända under den där veckan. Vilken typ av beredskap har Sverige – myndigheter, företag, organisationer, individer – för moderna och storskaliga kriser och konflikter? Hur stora påfrestningar kan samhället utsättas för, och ändå upprätthålla ansvarsprincipen? Och skulle de största problemen nödvändigtvis vara de specifikt militära förmågorna?

En del av grunden till denna fråga finns i karaktären på dagens konflikter och den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde. Den ryska krigföring som kommer till uttryck i konflikten med Ukraina är – som FOI påpekar i en färsk rapport – egentligen inte ny. Det som är nytt är snarare den omfattande och framgångsrika samordningen mellan olika typer av åtgärder. Här finns lärdomar för Sverige, som är kraftigt beroende av flöden och samverkan av en mängd olika slag: globala livsmedelmarknader, strömförsörjning till hushåll och individers tillgång till information. Att upprätthålla dylika funktioner i kris eller krig eller krig blir då en avgörande utmaning – inte minst då Försvarsmakten numera har begränsad förmåga att klara sina egna behov utan stöd från resten av samhället. Målen för det civila försvaret handlar om just detta: att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna, värna civilbefolkningen – samt att bidra till Försvarsmaktens förmåga vid väpnat angrepp eller krig.

Samverkan i kris och krig
De allmänt hållna målen för det civila försvaret – och för krisberedskapen i stort – måste givetvis specificeras i delområden: tillgång till el, dricksvatten, fungerande livsmedelsförsörjning, redundans i sjukvård och räddningstjänst, polisens förmåga att hantera nya och omfattande hot (se t.ex. fråga och svar vid 25:40 i detta samtal), samt människors tilltro till rättsstaten och det politiska systemet. I diskussioner om ämnen som dessa hänvisas ibland till det avvecklade totalförsvaret, med övade rutiner och fulla beredskapslager. Här kan det dock vara rimligt att göra ytterligare en parallell till förändringarna av det militära försvaret. Det finns olika åsikter om hur stor Försvarsmakten behöver vara vad gäller personal och materiel, men det finns relativt stor enighet om att man behöver andra typer av förmågor idag än tidigare. Detta kan gälla fjärrstridsmedel och offensiv cyberförmåga, som Försvarsmakten tog upp i sin perspektivstudie 2013, eller – särskilt aktuellt i Krimkrisen – desinformation och specialförband.

Centralt i utvecklingen på Krim blev samordningen av olika typer av åtgärder: diplomatiska, militära, politiska, ekonomiska – öppna och mer dolda. Det militära försvar som ska hantera denna typ av hot behöver givetvis andra förmågor än det som ska stoppa en invasion vid gränsen. På motsvarande sätt behöver även modern krisberedskap – och därmed ett modernt civilt försvar – nya förmågor. En avgörande förändring som skett under de senaste decennierna är det kraftigt ökade inslaget av privata aktörer i en mängd samhällsviktiga verksamheter – något som rimligen måste få tydliga konsekvenser i planeringen för höjd beredskap, liksom i krisberedskapen i allmänhet.

En tydlig gemensam nämnare för militärt och civilt försvar blir det ständigt ökande behovet av samordning av olika aktörer, åtgärder och förmågor. Den samverkan som spelar en central roll i såväl svensk krishantering som svensk förvaltning i allmänhet kan dock komma att förändras, inte minst vid höjd beredskap. Försvarsberedningen tar upp behovet av en central krisledande förmåga, för att integrera planering och inriktning av krisberedskapen med operativ hantering. Man nämner också ett ”övergripande, centralt ansvar för att prioritera krigsansträngningarna.” Frågan om starkare central ledning har ju dykt upp med viss regelbundenhet i forskning och debatt kring krishantering, och nu märks alltså tecken på vissa förskjutningar – inom ramen för det civila försvaret.

Totalförsvar igår och imorgon
Kommande planering inför höjd beredskap sker dock i ett helt annat sammanhang än det tidigare. Om det gamla totalförsvaret handlade om att dra ett slags krigsorganisation över hela samhället, inför ett eventuellt storskaligt väpnat angrepp, skulle ett totalförsvar 2.0, utifrån ett allriskperspektiv, då snarare inriktas på att skala upp den krisberedskap som (förhoppningsvis) ständigt finns. Det äldre systemet har alltså i någon bemärkelse ställts på huvudet. Lärdomar kan givetvis hämtas från dåtidens totalförsvar – kanske inte minst vad gäller resurser för höjd beredskap och redundans inom alltifrån sjukvård till livsmedelsförsörjning.

Något som förenar samtliga dessa problemkomplex är frågan om information och kommunikation. Det moderna samhället är i hög utsträckning beroende av snabba informationsflöden. Även det moderna kriget är i ökande grad en mycket informationstät verksamhet – från Syrien och Irak till Ukraina och Ryssland, för stora stater såväl som irreguljära grupper. I Sverige är detta relevant i hela skalan från grundläggande fredstida informations- och utbildningsinsatser om försvar och krisberedskap till psykologiska försvarsförmågor och beredskap att möta påverkanskampanjer eller riktade informationsoperationer. Detta lyftes också fram i Försvarsberedningens senaste rapport, liksom av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i deras rapport till regeringen om planering inför höjd beredskap.

Konflikten mellan Ryssland och Ukraina har aktualiserat mer traditionella geopolitiska och militära hotbilder – men den har också visat att dagens och morgondagens konflikter till viss del kan komma att handla om svårbedömda gråskalor, inte minst vad gäller själva läget på marken. När inte ens mellanstatliga konflikter nödvändigtvis tar sig uttryck i stridsvagnar som rullar över gränsen, utan i mer diffusa operationer och aktiviteter, får informationskrigföring stor betydelse – inte minst om den riktas mot samhällen med fria och icke centralstyrda informationsflöden. Att stora styrkor – globala flöden, utvecklad informationsteknologi, relativt öppna samhällen – också kan innehålla stora sårbarheter är inget nytt, men dessa utmaningar kan komma att skärpas för Sveriges del, från regering till individ. På det politiska planet finns därför stora gemensamma beröringspunkter mellan försvar och krisberedskap.

Johan Larnefeldt, frilansskribent

Dela

Relaterat material