Mali är ett av världens fattigaste länder. Sedan tuaregernas uppror i norra Mali 2012, samt det ökande våldet från olika jihadistgrupper, har den maliska regeringen i huvudstaden Bamako ansträngt sig för att få kontroll över landet. Till följd av den alltmer komplicerade situationen i Sahelregionen, Wagnergruppens framväxt och regeringens beslut om att avsluta det svenska militära bidraget till Minusma, har Linnéa Ljungar, praktikant hos Folk och Försvar, intervjuat Överste Richard Gray för att få svar på frågan: Hur påverkar privata militära företag FN:s internationella insatser?
Richard är tidigare militärrådgivare på Sveriges FN-representation i New York och har därtill arbetat i bland annat Mali och Somalia. Sedan början av hösten är Richard Gray chef över insatsstabens utvecklingsavdelning och arbetar med operativ inriktning, utvecklingsarbete och operativa övningar, träning och erfarenhetshantering. I intervjun berättar Richard Gray om hur privata militära företag påverkar FN:s internationella insatser, med ett särskilt fokus på den ryska Wagnergruppen och situationen i Mali.
Innan vi dyker ner i Sahelregionen och privata militära företag, vad innebar det att tjänstgöra som militärrådgivare vid Sveriges representation till FN?
-Det handlar om att ge militära råd till ambassadören, vilket egentligen är allt som är relaterat till fredsbevarande insatser. Tjänsten innebär också att hantera administrationen av de svenska bidragen till FN, både för förband och enskild personal som tjänstgör i FN-systemet. En stor del av arbetet utgör därtill att omsätta svensk policy avseende fredsbevarande. Arbetet innebär att man står på tre ben och har tre leverantörer att leverera till – Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten.
Under din tid på Sveriges representation till FN har situationen i Sahelregionen komplicerats och i just Sahelregionen har flera aktörer ökat sin närvaro, däribland privata militära företag. Vad är FN:s inställning till privata militära företag? Och hur ser FN på fientliga privata militära företag i operationsområden där ni verkar?
-FN:s inställning mot privata militära företag är kluven. Organisationen fick egentligen konkret erfarenhet av att verka i samma operationsområden som ett icke-vänligt inställt privat säkerhetsföretag i Libyen, men har främst stött på problem kopplat till detta i Centralafrikanska republiken (CAR). FN ställdes egentligen inför ett olösligt problem när CAR:s regering slöt ett kontrakt med Wagnergruppen. Samtidigt fanns det inte någon möjlighet för FN att vare sig protestera eller ifrågasätta händelserna, utan FN tolkade sin roll som att de var tvungna att hitta en kompromisslösning. Grunden till detta är att FN inte kan förbjuda ett suveränt land att ingå ett avtal med en viss grupp. Det resulterade i något man kallade för ”conditional neutrality” som innebar att man sätter upp ett visst antal premisser för att kunna fortsätta ha missionen i landet och för att fortsätta verka där.
Översten fortsätter:
-Två av kraven var att FN skulle ha fortsatt tillträde till regeringen och behålla sin rörelsefrihet för att kunna fortsätta genomföra utredningar och beivra MR-brott. Det huvudsakliga och tredje kravet var att inte ha några hinder i arbetet för att leverera på sitt mandat för FN-insatsen. Till en början tyckte FN att kraven fungerade i CAR, men nu ser det annorlunda ut. Vi har sett exempel på att FN-personal hindrats från att röra sig i vissa områden och stoppas från att flyga i vissa områden. Det har till och med gått så långt att det har skett beskjutning mot FN-personal.
Överste Gray fortsätter och belyser problematiken med att det är svårt att veta vem som gör vad i dessa händelser, eftersom Wagnergruppen oftast opererar tillsammans med de lokala säkerhetsstyrkorna.
Situationen i Mali
Utifrån Överstens berättelser går det att förstå hur Wagnergruppen har försvårat arbetet för FN i CAR, men hur ser utvecklingen ut i Mali? Landet är till ytan tre gånger så stort som Sverige och kan ses som hjärtat av Sahelregionen (en region som ofta avser länderna Mali, Tchad, Mauretanien, Niger och Burkina Faso). Från 1892 fram till 1960 var landet en fransk koloni. Från 1960 har Mali varit en självständig stat och styrdes under militärdiktatur och av enpartistyre fram till 1991 när en militärkupp genomfördes. Året därpå utlystes fria val av kuppmakarna, som resulterade i att Mali hade ett förhållandevis stadigt demokratiskt styre till dess att en ny kupp genomfördes 2012. Omedelbart efter kuppen vände sig övergångsregeringen till FN för stöd som resulterade i att FN upprättade en mission i landet i syfte att vidmakthålla säkerhet och ge stöd åt den politiska utvecklingen. Dessförinnan var Frankrike närvarande i Mali genom den militäroperationen ”Operation Serval”. 2013 inrättade FN stabiliseringsinsatsen Minusma. Sedan dess har FN-insatsen ofta blivit utsatta för hot och varit en måltavla för jihadistgrupper.
Bakgrunden till dagens konflikter i Mali kan delvis beskrivas genom de historiska spänningarna från tiden av slaveriet mellan den svarta befolkningen i söder och tuaregerna i norr. Då var tuaregerna överordnade och förslavade de svarta, medan det idag är omkastade maktroller där tuaregerna är en minoritet som inte har någon representation i statsledningen. Tuaregerna är bosatta i norra delarna av Mali och är ett traditionellt nomadfolk som organiseras i klaner med en hierarkisk klassindelning, till mångt och mycket likt ett kastsystem. De flesta tuareger är sunnimuslimer.
Utöver de inhemska grupperna verkar numera Wagnergruppen också i Mali, något som skapar en ännu större instabilitet i landet. Överste Gray berättar mer om situationen:
-När det blev aktuellt med ett eventuellt kontrakt med Mali var det länge väldigt oklart om det handlade om ett ryskt kontrakt för vapenleverans och utbildning, eller om det de facto var ett kontrakt med Wagnergruppen. Till slut visade det sig att det var både och. Avtalet innebar både försäljning av helikoptrar, med tillhörande instruktörsbitar, och någon form av säkerhetskontrakt som regeringen slöt med Wagnergruppen. Då blev det ganska tydligt för FN att de problemen som man upplevde i CAR, skulle man nu kunna multipliceras i Mali också.
Överste Gray fortsätter:
– I Mali är läget problematiskt för FN. Just nu har FN flygförbudszoner och får inte patrullera med full rörelsefrihet. Jag bedömer att det här är en direkt konsekvens av den externa närvaron av Wagnergruppen och av ryskt inflytande. Det här är egentligen inte värdlandets vilja, utan det är eftergifter som de tvingas till eller själva anser är önskvärt för att obstruera och skapa problem för FN. Detta har fått stora och tydliga konsekvenser i Mali. Framför allt har det resulterat i ett bristande värdlandsstöd och värdlandsacceptans för FN:s närvaro. Översten tillägger:
– Däremot har vi ännu inte sett några konkreta exempel på att det skulle bli konflikt mellan vår närvaro, FN:s närvaro och Wagnergruppens närvaro, men Wagnergruppen skapar indirekta problem genom att gruppen påverkar värdlandets egna säkerhetsstyrkor att vidta åtgärder mot FN. Vi ser dessutom att det finns pro-ryska informationskampanjer som bedrivs av värdländerna mot FN och FN-insatsen i Mali.
Överste Richard Gray fortsätter sitt resonemang och understryker att det är ganska anmärkningsvärt att vi har ett land i Säkerhetsrådet som deltar i en desinformationskampanj mot en FN-insats.
-Då blir det i sig ett säkerhets- och skyddsproblem när du har befolkningen emot dig. Inte nog att de politiska företrädarna och militären är emot dig – det blir ytterligare en aspekt när civilbefolkningen också är det.
”Det huvudsakliga argumentet för att Sverige lämnar Mali är att den maliska regeringen inte är legitim”
Nu tio år efter tuaregupproret, och de senaste två militärkupperna, har Sverige bestämt sig för att svenska trupper ska lämna Mali. Översten förklarar att det huvudsakliga argumentet för att Sverige lämnar Mali är att den maliska regeringen inte är legitim. Den har tillkommit genom en statskupp och har inte följt en övergångsplan tillbaka till parlamentariskt styre. Detta i kombination med att den maliska regeringen ingått avtal med Wagnergruppen gjorde att Sverige inte kunde vara kvar – det blev ohållbart. Richard Gray fortsätter och belyser problematiken med beslutet:
-Visst, man kan tycka att det är en markering att vi lämnar och att det är en logisk slutsats, samtidigt så blir det problematiskt eftersom vi de facto gör det som Ryssland önskar sig. Konsekvensen av beslutet är också att vi lämnar ett vakuum. Detta skapar problem i det större perspektivet eftersom vi ger mer spelutrymme åt Ryssland. Därtill blir det ett dilemma för FN som tappar kvalificerade förmågor och styrkebidrag som är svåra att ersätta.
Som du nämnde tidigare har befolkningen i Mali blivit utsatta för desinformationskampanj som påverkat civilbefolkningens inställning till FN. Har den positiva opinionen för Ryssland bland befolkningen försvårat FN:s arbete?
-Ja, det har kommit att försvåra FN:s arbete. Ryssland är en ny aktör i dessa sammanhang. Aktörer som EU, FN, Afrikanska unionen, ECOWAS har länge funnits i regionen och har oerhörda mängder bistånd som kommer in. De flesta bistånden är villkorade på att landet ska efterleva grundläggande demokratiska principer och respektera mänskliga rättigheter. Av dessa krav tillkommer stor kontroll på att de efterlevs. I denna aspekt kommer Ryssland in och är ganska villkorslös partner som ger vapen, säljer trots embargon och ställer inga frågor.
Översten tillägger att det finns en både en politisk och ekonomisk prislapp för länderna som väljer att associeras med Wagnergruppen. Det är svårt att få insyn i hur finansieringen går till, men det går att se i omröstningarna i FN att länder ställer sig bakom Ryssland politiskt. Exempelvis omröstningarna i Säkerhetsrådet om Ukraina, har Mali i vissa lägen röstat med, eller åtminstone lagt ned rösten för att inte rösta mot Ryssland.
Sammanfattningsvis går det att förklara att Wagnergruppen är en del av Rysslands utrikespolitik och det finns tecken på att länder som anställer Wagnergruppen blir påverkade politiskt av Ryssland, till fördel för landets utrikespolitiska mål. Om vi nu lyfter blicken lite för att se det stora perspektivet, varför agerar Ryssland på det här sättet genom Wagnergruppen?
-Som jag ser det så handlar det om att det finns möjligheter för Ryssland att med ganska små medel skapa stort inflytande i regioner som de sedan en lång tid tillbaka inte haft inflytande i. Rysslands agerande bör ses i en större strategisk kontext. Det handlar kanske inte nödvändigtvis om Mali eller CAR, utan om hela det ryska agerandet globalt. Alltifrån Ukraina och Syrien, Libyen, CAR och Mali. Rysslands agerande ska ses som en delmängd i deras påverkansoperationer och strategi.
Varför väljer regimer i Afrika, exempelvis Mali och CAR, att anlita Wagnergruppen?
– I Mali handlar det om att landet behövde säkerhetsgarantier för att både politiskt och fysiskt sitta kvar vid makten. Malis militärjunta har blivit utsatta för sanktioner både från ECOWAS och Afrikanska unionen. Mali fick också krav på sig att lämna över makten, även från Frankrike, och då kände man helt enkelt att kalkylen för sin egen överlevnad var tvungen att omprövas. Om man inte kunde lita på Frankrike och fick sanktioner mot sig, så fick man hitta en annan partner.
Överste Gray fortsätter:
– Utöver detta finns det gamla band mellan Mali och Ryssland från sovjettiden med mycket bilateralt stöd och utbildningar i Ryssland bland annat. Däremot ser jag inte att Ryssland nödvändigtvis är ett första val, utan det blev ett andrahandsval för regeringen för att säkra sin egen överlevnad. Översten tillägger:
-I officiella uttalanden la maliska regeringen mycket av skulden på FN och Frankrike att de inte kunde hantera situationen i landet, eftersom varken FN eller Frankrike har kunnat hantera upproret i norr och terroristhotet (man var helt enkelt oförmögna). Nu behövde maliska regeringen hantera problemet själv och då valde de en lösning med Ryssland och Wagnergruppen.
Tillbaka till FN:s perspektiv om händelseutvecklingen med Wagnergruppen i Sahelregionen. Hur agerar FN för att hantera operationsområden med närvaro av gruppen? Är det samma strategi i CAR och Mali?
-FN har haft samma strategi i både Mali och CAR. Så länge som FN uppfattade att de kunde leverera sitt mandat, ha rörelsefrihet och så länge FN hade tillträde till regeringen och kunde utreda brott mot mänskliga rättigheter, så har FN valt att dels stanna kvar och helt enkelt säkerställa att man inte hamnar i konflikt med varandra. Samtidigt är det inte önskvärt för FN att dra sig ur Mali, däremot blir det svårare och svårare för framför allt Minusma-insatsen att verka.
Vilka strategier kan vi (Sverige/EU/Nato/FN) tillämpa för att begränsa privata militära företags inflytande och spridning?
-Jag tror att det är viktigt att motverka dem på alla plan. Politiskt kan vi investera kapital i att påverka värdländerna i att inte ingå avtalen. Rent diplomatiskt är vi närvarande i länderna med bistånd och vi har kontakter och det finns interaktion. Det går säkert att göra mer där och att på bredden påverka. Överste Gray understryker:
-Vi bör framför allt se till att understödja FN. Om vi inte kan göra det militärt till följd av politiska dimensioner av det hela – finns ju andra sätt vi kan understödja FN och FN:s fredsbevarande verksamhet som är utmanad just nu. Både det vi ser i bristande värdlandsstöd och med Ukraina-kriget och de blockeringar av säkerhetsrådet, vilket förefaller det ganska osannolikt att det skulle tillkomma någon ytterligare fredsbevarande insats. Utsikterna för att få utökningar, ändra förmågor eller tillföra mer kvalificerade resurser till insatserna i framtiden är också väldigt osannolikt. Detta utmanar FN i grunden och inte minst säkerhetsrådets förmåga att hantera frågor kopplat till internationell fred och säkerhet. Därför behöver vi göra allt vi kan för att påverka politiskt, finansiellt och helst också bidragsmässigt att understödja FN:s fredsbevarande arbete. Just eftersom det är trots allt ett FN-mandat i botten alltjämt är den svenska förutsättningen för fredsbevarande verksamhet.
Avslutningsvis, vad tror du på framtiden för grupper liknande Wagnergruppen?
-Det som talar för en fortsättning för grupper som Wagnergruppen är att de är förhållandevis billiga att upprätta, det ger en förnekbarhet och det kan ha stor effekt. Det som talar emot en ytterligare spridning är om det blir svårt för deras sponsor att fortsätta. Både resursmässigt och politiskt. Det kan bli en belastning till slut. Översten avslutar med att säga:
-I det korta perspektivet är det mycket som talar för en fortsättning, kanske till och med ökning, av grupper. I det längre perspektivet finns det anledningar till att det kan behöva omprövas. Det finns fortfarande mycket vi kan göra för att motverka det.
Detta var andra delen i artikelserien om privata militära företag. I anslutning till denna artikel kommer ytterligare en artikel att publiceras inom kort – då med ett militärhistoriskt perspektiv på legosoldater, samt de lärdomar som kan tas från historien till dagens konflikter med privata militära företag.
Linnéa Ljungar
Praktikant, Folk och Försvar
Är du intresserad av att läsa mer om Wagnergruppen och privata militära företag? Läs artikeln ” Wagnergruppen – folkrätt och framväxt”.